the art of a buj

Följ min blogg med Bloglovin

Ytterst få ting gör mig så förnöjsam som att vid frukostbordet få läsa en gammal hederlig morgontidning. Inte för den sakens skull att jag är enormt vetgirig eller alla gånger längtar efter att få läsa det senaste i händelseutvecklingen i något balkanlands riksdagsval utan det faller mig helt enkelt i smaken att skölja ner den vanligtvis lite svårtuggade frukosten både med apelsinjuice och lite halvt engagerad ströläsning. Eftersom att det enda jag i tidningsväg erhåller i byhålan är ett litet reklamhäfte med det förmodligen avsiktligt vilseledande namnet Torsbybladet (man kan vid första anblick tro att det är en nyhetstidning men märker snabbt att den lilla blaskan enbart består av en rad annonser från Lågprisvaruhuset och Pekås samt lite mindre påkostade notiser där man informeras om saker i stil med skidtunnelns öppettider eller utförsäljning av älgkött i Fensbol) var morgonens möte med Gefle Dagblad och rostad formfranska ovanligt angenämt. Trots det mystiska bortfallet av Nyhetsmorgons ljud på den lilla svarta teven på köksskänken var jag mycket nöjd över att dessutom få se gävledalas nyhetsankare mima fram lokalnyheterna innanför rutan. En paus från värmländskan är nog bara hälsosamt ibland.
Det mest roande jag kunde finna när jag förstrött läste bland raderna var dagens tistel som en undertecknad "Ida" hade sänt in:
"Till dig som åt upp min lunch på Wayne's Coffee när jag var
på toaletten och sedan la din snus i salladen".

Förutom nyhetsuppdatering och rostat bröd tror jag ärligt talat att även lite skadeglädje på sådär på morgonkvisten ger en  dag den ultimata starten.

Förkylning. Det händer mig nästan aldrig. Har ibland slagits av tron att jag nästan är en antioxidant personifierad. Men nä. Det multipack Lambi-näsdukar min ömma moder en gång placerat på min badrumshylla - och som vanligtvis enbart agerar reservlager de gånger toapappret råkar ta slut - får slutligen fylla sin egentliga funktion. Uppdragen att 1) äta ur kylskåpet, 2) dammsuga och 3) packa inför den annalkande lovveckan kommer nu att fylla min torsdagseftermiddag istället för den planerade störtloppsträningen (?!) i Sunne, och med påminnelserna i bakhuvudet om hur mycket fuffens som har försiggått under veckans övriga skidpass är det på sätt och vis en lättnad att inte behöva stålsätta mig för ytterligare överraskningar. Exempelvis fick jag i tisdags min ena stav fastknuten och upphissad i klubbhusets flaggstång. Jag har även under veckans gång av någon outgrundlig, suspekt anledning gått under nicket "Jonte Brost". Med detta som bas känns några alvedon och lite snor faktiskt relativt överkomligt.

I ett samtal i ämnet Film kom vi här om sistens in på någon halvdoldis-rulle med namnet "Taken" där storyn är att dottern till en f.d. superhemlig, livfarligt skillad agent som arbetat för något ännu hemligare organ inom den amerikanska staten blir kidnappad när hon reser till Paris efter att hon lurats att åka taxi med en man som presenterade sig som Peter som efter den korta gemensamma resan skickar en trafficking-maffia efter henne. Under samtalsämnet vek förstås allihop i tur och ordning in med konstateranden i stil med "fy vad hemskt!" och "jaa, usch!" samt kunde enas om att vi verkligen blivit illa berörda av filmens ibland mycket hemska scener. Sådär kvinnligt revolutionärt förfärade blev vi. Lite rädda också, om vi rannsakade oss själva ordentligt. Så för att värna om vår fortsatta säkerhet lade Fredrika in påminnelsen "Åk inte taxi med Peter i Frankrike" i kalendern i min telefon - under varenda datum i hela februari månad. Och hela mars månad. Så på mitt schema idag fanns alltså följande inlagt i kalendern:
07:30 - 11:30 - GS & SG i Sunne.
13:50 - 16:00 - MaC & NkB (sal 507)
hela dagen - Åk inte taxi med Peter i Frankrike

Mitt spotify har slutat fungera. I min stereotypt kvinnliga egenskap av att vara oteknisk har jag ingen aning om varför. Unable to connect bara. Jag är jävligt frustrerad. Nu måste jag alltså leva utan ett av mina primära måndagsbehov och istället bara lita på att kaffet gör mig pigg och livsglad 07:00 på morgonen med dimmigt vinterdis utanför fönstret och ett traditionellt efter helgen-tomt kylskåp. Tveksamt. Min intuition anar premium-time. Tills dess ska jag hålla tummarna för att alla världens problem kan lösas genom att blänga argt på datorskärmen.

Bostadsbeskrivning:
Liten beboelig hytt som kan liknas med lekstuga. Kokplatta, kylskåp, 17" teve med basalt kanalutbud, ett extra blåselement som är mycket användbart de dåligt isolerade väggarna kan göra tillhållet mycket kyligt vintertid. Ingen toalett eller rinnande vatten är installerat men ett servicehus tillgängligt för campingens gäster finns endast en kort löptur i 25 minusgrader 50 meter bort. Inredningen är gemytligt inredd med diverse väggdekorationer och trasmattor på golvet samt har en övervåningssäng som med lite vilja kan rymma hela fyra personer.
Passar bra för dig som gillar primitivitet oich blommönstrat.

Det här med latin är rätt intressant egentligen. När Moberg här om sistens blev påmind om att jag läser A-kursen i ämnet blev han först exalterad, därefter irriterad och till sist nyfiken - och i ett av de där skedena bad han mig att säga något i stil med "Hej, jag heter Johanna, jag åker skidor och är i största allmänhet väldigt röd" för att bevisa de skills jag under samtalsämnets begynnelse påpekat att jag har i ämnet. Vilket jag förstås inte kunde säga. Jag kunde - eller kan - inte ens ordet för "röd" eller "åka skidor". Romarna åkte liksom inte skidor. Och förmodligen hade dom inte något eget begrepp för snus heller, något jag fick strida hårt för att få honom att inse. Vad jag däremot har lärt mig under mina månader i romarnas värld är bland annat de latinska begreppen för slav, religiös sekt, äktenskapsavtal, sjöman, elev, pelargång, hemlighet och vaxtavla. Jag kan säga Varning för hunden, Lagarna tiger bland vapnen, Tärningen är kastad plus typ 50 andra ordspråk jag knappt har någon aning var de kommer ifrån. Jag älskar uttrycket Persona non grata men jag har inte funnit en enda vardaglig situation där jag kunnat använda det.
I min brist på basala uttryck och begrepp i ämnet har jag börjat fundera över hur pass hjärntvättad jag kommer vara efter två års kontinuerliga studier. I värsta fall kommer jag vandra längs korridorerna och endast svara på tilltal med högtidligt präktiga latinska sentenser och citat i stil med Veni, Vidi, Vici! samt associera allt som kommer i min väg med romerska kejsares styrelsesätt. Och för detta kommer jag förmodligen att stämplas som skolans ocharmigaste tjej. Ljuspunkten i det hela är att jag iallafall hittils lyckats svara rätt på en TP-fråga med hjälp av mina latinkunskaper - vilket i den spelomgången dessutom gjorde mig en gul tårtbit rikare.

Nu har jag sett den. Jag är helt såld. Ge mig en fransk makeover.

Resultat av icopter-kampen vecka fem:
trots koninuerligt spelande av emil under bussresorna till Sunne och av pontus under söndagkvällens sista intensiva timmar (sanning: han spelade tills telefonen fick en overload och dog, vilket ledde till att jag förbjöd honom att spela mer och rekommenderade en avvänjningsklinkik) står kampens kvinnliga deltagare som segrare på 5645 poäng. I lördags kväll satt Bissan i soffan och tryckte intensivt på skärmen tills även hon till slut slagit emils high score. Då var hon saligt nöjd. När hon sedan triumferande ringde till emil och berättade hörde vi som satt i andra änden av rummet hur han vrålade av besvikelse i luren. Tjejernas tidsålder inom mediaspel är här!

En snabb sondering av den senaste timmens statusuppdateringar på facebook och twitter klargör snabbt faktumet att det är lördag. Med utropstecken och versaler meddelar större delen av mina kontakter att idag är det utgång, idag är det biobesök, idag är det lyxmiddagar och barhäng - jag citerar ordagrant en person jag ska låta förbli anonym : "FECKE SORBA!". I sådana lägen drar jag mig helst för att själv göra en uppdatering över huvudtaget, eftersom att mina uppdateringar i jämförelse med min övriga bekantskapskrets ibland framstår som torra, tragiska och rent utsagt patetiska. Dagens var från början tänkt att bli något i stil med "melodifestivalen och vindruvorna, we're all yours!" men jag bestämde mig efter moget övervägande för att skippa det hela. Jag vill ju trots allt inte göra mig själv till åtlöje. Det som är kvällens absoluta höjdpunkt för oss - skidåkarna som för helgen är bosatta i Fjätervålens vildmarker och enbart har ett skidsystem och ett närlivs som stänger klockan fem att bjuda in till festlighet - skapar förmodligen bara ett say what?-moment för övriga normala community-världen: menar hon allvar? ska hon på fullaste allvar se melodifestivalen en helgafton två månader efter sin myndighetsförklaring? Finns ens så sorgliga människor?! Alternativt kanske alla antar att jag är sjukt sarkastisk, skrattar med mig och finner inga gränser för min härligt hånfulla humor. Tänker att Tur ändå att ingen behöver göra någonting så svennigt av sin lördagkväll!
Ja, tur är väl det. Att vi bara är några få som behöver vara så svenniga. Vindruvorna är faktiskt goda.
Åre och Sälen i all ära, men när man sitter i en dåligt isolerad stuga med träpanel på väggarna ett x antal mil i någon riktning ifrån Idre känner man sig ibland ganska liten när man försöker hävda sig i communityväsendet. Man knåpar ihop ett blogginlägg som säger "Hej, idag har jag åkt skidor - igen. Det var roligt - igen!" för tusende gången i rad, varpå man därefter för tusende gången i rad raderar hela texten och struntar i att försöka över huvudtaget. För omväxlings skull kanske man på sin höjd kan lägga upp några bilder av manchesterföre i solsken och glada miner i kategorin mobile uploads och hoppas att man kan åtminstone göra någon avundsjuk när alla festuppdaterade kottar på söndag morgon masar sig upp till datorn för att informera sitt kontaktnät om sin baksmälla. Dessutom kan man ju alltid hävda sig genom att lämna ett revolutionerande minnesvärt meddelande i den tyginbundna gästboken med sidensnöre till bokmärke som så fint ligger placerad på soffbordet.

Eftersom att vår tv enbart erbjuder kanal 1 och 2 bifogar jag här även en vädjan till SVT: hålla ställningarna nu, ett enda tillfälligt avbrott och jag upphäver betalningen av min teveavgift för all framtid!
Nu ska vi se vad Dolph går för. Vi och träpanelen.

Intellektuella tjejen tänkte läsa lite Processen av Franz Kafka men gav upp efter 12 sidor.
Intellektuella tjejen tänkte se en fransk film hon lånat av läraren men märkte till sin förfäran att hon visst inte har någon CD-input i sin dator - och att hon varit för disträ för att ha noterat det faktumet tidigare.
Intellektuella tjejen fick för sig att lära sig lite latinska ordspråk men hade visst förträngt att ta med sig anteckningsblocket hem då hon lämnade skolområdet.
Den inte fullt så intellektuella tjejen ger upp, blandar ett glas oboy och börjar googla efter bilder på Joel Kinnaman istället.

Namn: Karl Katten Karlos Kryddkorv Olofsson
Outfit: male swimsuit från WESC, sjömanshatt.
Matchas med: håriga ben, mustasch och högt uppdragna tubsockor.
Sammanfattning av argument: "Den är skön, snygg och prisvärd. Utstrålar engelskt 20-tal - särskilt i kombination med ett plommonstop och monokel! Måhända ett litet minus för det vita tyget som förmodligen kommer att bli genomskinligt i kontakt med vatten. Men kom igen, Chuck Bass har ju en typ likadan i första säsongen!* Dessutom kommer den att ha åstadkommit den överlägset snyggaste brännan efter Rhodos."

*referens: Gossip Girl

Ett grönt skåp i ett omklädningsrum. I samband med en lek på en spanskalektion för vad som känns som evigheter sedan fick jag fatt i en lapp med texten "Jesus" som jag klistrat upp som namnlapp på vederbörande skåp. Det är jag mycket nöjd över. Och stolt. Jag brukar i ärlighetens namn aldrig låsa det där skåpet om dagarna, dels för att tillitsfaktorn är skyhög nere i skids korridorer, dels för att jag inte ser risken att någon skulle vilja stjäla mina använda träningskläder överdrivet stor - och dels för att jag helt enkelt inte besitter orken. För någon dag sedan fick jag däremot en nyckfull mogenhetsknäpp och bestämde mig för att emot mina principer för en gång skull använda mitt 20-kronors hänglås.
Frågeställning: vad händer om en valp bestämmer sig för att låsa sitt skåp? Jo: nycklarna hamnar förstås på någon outgrundlig vänster på insidan av skåpdörren. Jag insåg mitt misstag i samma sekund som jag knäppte igen låset. Då skrek jag. Och sparkade. Och skåpet gjorde ingen ansats till att ge vika. Istället nästan flinade det av skadeglädje mot mig, skrattade ett ondskefullt skratt. Hånade mig. Gjorde mig gråtfärdig och arg. Gav mig onda tår. Och klockan var 18:00 och jag ville bara hem.
Frågeställning 2: Hur har man sönder ett hänglås utan en utrustad, legitimerad vaktmästare? Jo: man fiskar upp en stålkantsfil ur vallaväskan, hugger tag i en kille som bänkpressar tresiffrigt - och sedan börjar man fila. Ger man det en minut - eller snarare typ 20 - ser man att man snart överlistat ASSA:s genomtänkta säkerhetsanordning och med lätthet kan återge sig själv tillgängligheten till sina egna prylar. Överst på "to do"-listan står det nu KÖP ETT KODLÅS! i versaler.



Annan allmän valpighet:
... tappade matkorgen på konsum när jag svingade den runt benen.
... ramlade på längskidor ca 6 gånger på en sträcka på 300 meter.
... har för femte enliters Bravo Juice-paketet i rad haft sönder den där extra förseglingen innanför korken och således varit tvungen att klippa upp det för att över huvudtaget komma åt innehållet.

I samband med gårdagens ståhej svepte K under en snabb vistelse på golvet ut diverse prylar som var placerade i hyllorna i min tevemöbel. Detta fick mig att återupptäcka en del av min egendom som jag under mycket lång tid förträngt: min skivsamling. Eller min brist på skivsamling. Det hela beror på huruvida de fyra cd-skivorna och 2 dvderna över huvudtaget är tillåten att tituleras samling eller inte - eller om de för den delen har något samlarvärde över huvudtaget. Det hela utgjordes iallafall av en The Sounds, en Hellström, The Hives break-through-skiva, en nedbränd version av Armageddon (som jag vill att jag bad en vän fixa ungefär i mellanstadiet) samt en dvd med Tristan & Isolde. Men vad som även låg och gömde sig där i dammet var lite mer av ett fynd: en live-dvd med ovanstående Håkan från Lisebergshallen 2002. Och den är signerad. Både H och bandet tycks ha klottrat sina oläsliga namntecknigar med silverpenna över fodralet. Min stora fundering är vart i helskotta jag har fått den ifrån. Jag kan inte dra mig till minnes att jag befann mig i Götet 2002, än mindre att jag gått till en skivbutik och där hittat och köpt en signerad dvd. Eller för den delen stulit den av någon i sömnen. Men här står den plötsligt i min hylla. Alldeles glänsande oöppnad. Jag är förvirrad, men mest jublande glad. Det måste finnas en musikgud, och han har här stigit ned från himlen och med all sin godhet och härlighet skänkt mig en live-dvd. Tack och amen!

Pontus Hultén (med sällskap) i högform:
det juicepaket i mitt kylskåp som var tänkt att stilla min morgontörst i en vecka framöver blir delvis planspräckande snabbt uppdrucket samt även antastat i form av ett hål på vardera långsida av paketet. Troligtvis var mordvapnet en kökskniv som tidigare använts till att servera scones. Summan av kardemumman: när jag  ca en snooze efter 07:00 imorgon sömndrucket ska hälla upp ett glas juice är chansen att jag träffar glaset ungefär minimal medan risken för att spilla på bordet är minst sagt överhängande. Nästan absolut. Den enda lösningen på mitt problem jag hittils funnit är att dricka med sugrör direkt ur förpackningen. "Lösningen på alla världens problem är silvertejp" hör jag min fars kloka stämma eka i huvudet - så många gånger som jag hört mantrat och bara suckat åt det. Förlåt pappa, förlåt. Att göra innan läggdags; en rannsakan av städskåpet.

Moberg lämnade efter sig en 5 kilos vit burk med proteinpulver när han gick. Den står mitt på golvet och ser förbannat missanpassad ut. Skulle någon snegla in genom fönstret och missa etiketten med texten "maximal viktökning!" skulle vederbörande förmodligen tro att jag tillverkat knark. Eller köpt in en årsförbrukning av tvättmedel.

"But first they have to survive my Tough Love!"
Trean 22:00. Vad fan. En kille som stämplat sig själv som loveguru ska hjälpa ett gäng i hans mening behövande kvinnor att hitta dejter och utveckla förhållanden. Gruppterapi, underklädespartyn och vetenskapliga tester på killar för att fastställa vad som funkar eller inte - varpå gurun dessutom emellanåt bryter in med små videodagbok-snuttar a lá dokusåpa för att analysera sönder reaktioner och situationer hos kvinnor och män till minsta beståndsdel. Som att spela förhållande-facit. För att övertyga oss om att förhållande-facit finns.
Paradise Hotel har väl för all del en smärre "du vet att du vill kolla"-faktor, men detta är enbart patetiskt. Slår vad om att centralfiguren är en ensam jäkel som aldrig haft en flickvän i hela sitt liv. Eller så är han bög.

Tack och lov att P3 live sände Fleet Foxes från Roskilde i somras. Annars hade jag i skrivande stund totalt tappat förtroendet för 2000-talets kulturarv. Nu är jag istället bara jävligt irriterad och måndagstrött.

För någon minut sedan fick jag ett samtal från Pontus. Han meddelade att en katt hade bajsat på min dörrmatta. Sedan skrattade han och Andreas jättemycket. Jag har fortfarande inte tagit ställning till huruvida de driver med mig eller inte. Om inte ska jag för all framtid förakta katter (förlåt kalle...).

Den återkommande beslutsångesten som alltid hemsöker oss på östsidan bosatta skidåkare under torsdagkvällarna innan de få och härliga homecoming-helger vi tillges under vinterhalvåret är det ständiga valet tåg vs. flyg. Efter mina erfarenheter av förseningar och omvägar förbi divese hålor ("men vadåa, kan dunt jämt slääpp av oss södra viken då?") under den senaste tågresan tog jag - liksom tre andra - ett moget beslut att ta flyget hem 16:50 fredagkväll.
Som att någon ond kraft var ute för att sabba våra liv just den kvällen har ni här nu anledningen till att man I-N-T-E ska besluta om att flyga med Nextjet till Arlanda vid ett sådant val:

Flyget avgick enligt utsatt tid. Efter tio minuter i luften meddelar piloten att det är fel på landningsställen. Vi går in i en sinnesstämning som skulle kunna beskrivas som lätt panik. Efter ytterligare fem minuter meddelar piloten att felet med ställen är att de inte går att fälla in, vilket gör att vi absolut inte kan flyga hela vägen till stockholm utan istället måste vända om och landa igen - i Torsby. Där får vi får kliva ur och återigen slå oss ner i den lilla, obekväma soffgruppen vid receptionsdisken och rulla tummarna. Då hungern börjat härja svepte vi i oss mängder av varm oboy i plastmuggar från kaffeautomaten som stod i ett hörn samtidigt som vi under stor besvikelse kostaterade att de traditionella renklämmorna (tunnbrödsmackor, typ) som alltid har legat i bolagets matsäckspåsar bytts ut mot arraksbollar. Vår picknick kantades av självömkan och klagan samt telefonsamtal till alla vi kunde förnimma fortfarande fanns kvar i torsby och som måhända kunde fixa fram lite käk åt oss.
Efter ungefär en timme konstateras det att planet var trasigt och kunde lagas för avfärd. Däremot fanns det en taxi till vårat förfogande, en taxi som först skulle ta vägen förbi Hagfors för att hämta upp den stackare som väntade där och därefter hämta upp oss i Torsby - en beräknad tur på ungefär 60 minuter. Lycka blandat med förfäran. En man med gul väst förbarmade sig över oss och tog sin bil in till byn för att införskaffa lite mat till de väntande. Fredagsmys den 23 januari: hamburgare från Sibylla i en soffa på torsby flygplats med surrande takfläktar och handboll på teve.
Taxichauffören som enligt beräknad ankomsttid anlände i en silvrig minibuss var en genuin ur-värmlänning med sjungande dialekt och vitt hår ända ner på axlarna. Hela vägen till Karlstad skrattade vi gott från baksätet åt hur han berättade gamla historier för den stackars mannen som satt i framsätet om taxikörning, julgranar, kyla och sin hemvist Råda - samtidigt som han hade ticks i form av att rycka på axlarna medan han pratade. Ca 20 gånger i minuten. Ingen överdrift, vi räknade. Att leda honom till rätt terminal när vi väl kom fram till Arlanda lät ungefär såhär : "Höger här. Det är skyltat, terminal 2 och 3. Rakt fram här. Nej, inte vänster! Rakt fram! Inte där, det är ENKELRIKTAT! Vänster-vänster. TA DEN ÖVRE! Nähepp... ta den nedre då".

När pappa äntligen svängde in på grusgången hemma var klockan 01:20. Min torsdagsberäkning hade med marginal varit hemkomst ca 19:30. En diff på ungefär 5 timmar då.
På måndag tar jag tåget.



(fotograf och festis-ägare: Fredrika Hjelm)

Övrigt ofog a la granne: att äta popcorn med kniv och gaffel.

Cirka 20:00 - hemkomst.
Eftermiddagen har jag spenderat på kafé och stapplar nu innanför dörren med en matkasse i ena handen och en väska överfull av böcker, skrivblock och bic-pennor i den andra. Trött och hungrig beger jag mig till lägenhetens köksdel och hivar upp fem paket nudlar ur plastkassen från konsum. Låter resten av innehållet ansluta sig till ketchupen och det halva mjölkpaketet i mitt halvtomma, livlösa kylskåp medan jag väntar på att vatten ska koka upp i en kastrull. Men det går för långsamt. Hungrig. Jag plockar ner ett flingpaket från ett skåp och sätter mig tillrätta på diskbänken samtidigt som jag blänger argt på kastrullen. Öppnar ett skåp som befinner sig på armlängds avstånd. Saft? Nej. Juice? Nej. Mjölk? Nästan slut. Men jag har vitamin-brustabletter. Tar ett glas ur diskstället, vilket trots sin lovande placering till min stora förtret fortfarande har fettfläckar längs kanten. Med avsmak ställer jag det i vasken och låter det komplettera den hög av övrig disk som på två dagar redan börjat växa sig osmakligt stor.
När min mycket spartanskt tillagade måltid är färdig tar jag med mig tallriken till soffan. Det är Simpsons på kanal 6. Den här tiden på dygnet är det alltid tecknat på kanal 6. Det vet jag. Tevetablån i mitt bakhuvud säger mig att jag precis missat Cops, vilket jag är mycket lättad över.
När jag går tillbaks med tallriken till köket märker jag att det är tandkrämsfläckar på hallgolvet. Förmodligen kom det sig av att jag med tandborsten i munnen var tvungen att springa till dörren när Pontus imorse iförd morgonrock och tofflor knackade på dörren och bad att få låna lite smör till sina rostade mackor - ett kort besök han avslutade med att kasta en blick i min hallspegel och sucka "fan, jag är schleten".

Och när jag en halvtimme senare åter igen hivar ner flingpaketet från skåpet till följd av den enbart flyktiga mättnadskänslan ett paket nudlar ger kommer jag underfund med hur jag sätter ord på min tillvaro: jag är en ungkarl. Och när jag är hemma lever jag ungkarlsliv. Trots att jag inte är en ung karl - eller för den delen någon karl över huvudtaget - utvecklar jag bitvis beteenden som påminner starkt om den där klassiska har-ännu-inte-tagit-tag-i-sitt-liv-karaktären i amerikanska filmer. Jag har IKEA-möbler, plastblommor, serietidningar i badrummet och ambitioner att sno lillebrors tevespel. Det enda som fattas är i princip ett glasbord och folköl i kylskåpet. Lite manliga hormoner också, kanske. Men icke desto mindre - mitt bränsle är snabblagat och senaste gången jag städade var i slutet av november.
Jag borde kanske ta en extra titt i spegeln efter skäggstubb.

Höjden av skidbögighet är när man börjar snacka väderlek i valla-termer.
"Hur blir vädret imorgon?"
"Tja... förmodligen röd Holmenkol. Plus lite GW 25, skulle jag tro"