tio kilo kopieringspapper
Kalle, Emilie och jag diskuterade igår julklappar. Alla knäppa, konstiga, mysko julklappar man genom åren samlat på sig och gjort upphov till den där situationen "Men GUUUUUUUD vad fin, tack så HIMLA mycket!" man egentligen borde ställa sig och öva på framför spegeln varje år men alltid hoppas att man aldrig ska behöva använda. Det vi först och främst kom fram till är att det oftast är släktingarna årsmodell äldre som skapar de mest odödliga presentupplevelserna.
I år fick jag en kopp och ett fat i design "skräp farmor hittat i sitt skåp med bingovinster från PRO" med blåbär på. Min lillebror fick ett tvåpack små gröna badrumshanddukar. Kalle fick en liten keramiktavla hans farfar hittat i garaget och Emilie fick tio kilo vitt kopieringspapper.
Men å en sida kanske kopieringspapper också kan vara symboliskt...
I år fick jag en kopp och ett fat i design "skräp farmor hittat i sitt skåp med bingovinster från PRO" med blåbär på. Min lillebror fick ett tvåpack små gröna badrumshanddukar. Kalle fick en liten keramiktavla hans farfar hittat i garaget och Emilie fick tio kilo vitt kopieringspapper.
Men å en sida kanske kopieringspapper också kan vara symboliskt...
då alla peppade krympte en storlek
(skrivet lördag)
Jag ska berätta en historia för er.
För ett år sedan, ungefär vid samma tidpunkt som nu, var jag ett litet blåbär på Torsby Skidgymnasium och vi skulle åka iväg på premiärlägret för säsongen. Bergstedtarna (pojkvän med far) hade tidigare unde sommaren varit iväg till en glaciär vid namn Folgefonna som var beläget i allra västligaste Norge bland fjordar och ulliga får. De hade haft sol alla dagar, fantastisk snö och helt underbara förhållanden - så tränarna bestämde sig för att dit skulle vi minsann även åka med gymnasiet!
En lång bussresa blev det. 9 timmar; en båtfärd och många kisspauser. Men vi hade hela tiden bilden på näthinnan av en kritvit backe med klarblå himmel, vi visste att våra tre skiddagar skulle bli värda värda värda. Så vi höll ut.
En torsdagkväll anlände vi. En söndagkväll stack vi igen.
Dessa tre dygn blev de blötaste i hela mitt liv.
Till att börja med ösregnade det h-e-l-a dagarna. Vissa hade erfarenheten att ta med sig regnkläder och en massa par extra vantar, men de flesta hade packat för schtek och blev alltså helt dyngsura inifrån och ut, uppifrån och ner. Vi kunde vrida ur underställ, skidstrumpor och fartdräkter. Vi kunde bokstavligen hälla ut deciliter med vatten ur pjäxorna.
Dessutom var det non stop dimma, vilket betydde att´vi ända fram till söndagéns lunchtid inte ens bildat oss en uppfattning om hur glaciären såg ut. Liftspåret var fullt av forsande små bäckar som skvätte upp vatten på smalbenen, råkade du under ett åk göra en liten miss och sätta dig på rumpan så var du körd. Blöt ända in på bara skinnet på två sek.
Den timme vi hade lunchpaus var våran räddning under dagen. Att komma inomhus, slita av sig kläderna och känna varm luft fick oss att mitt i det grå påminnas om att världen faktiskt inte helt och hållet var grå, blöt, rå, kall och klibbig som en gammal slemmig torsk.
Dock var känslan när man var tvungen att kränga på sig den dyngsura fartdräkten och ge sig ut igen värst av alla.
Små ettor som vi var blev vi dessutom beordrade att ge oss upp på busstaken morgon och eftermiddag, vilket bidrog till att man nästan var genomblöt innan man ens satt sig i bussen upp till backen. Kalla händer, kalla spännband och blöta skidfodral upp och ner och upp och ner.
Då vi om eftermiddagarna anlände hem till stugan hade vi dessutom inget torkskåp, kläder och strumpor och väskor fick hängas upp på stolar runt en liten sketen braskamin som stod mitt i allrummet. Efter någon timme var vår lilla gemytliga stuga ett fuktigt inferno och luften var tung att andas, endast om man flydde till sängs och tryckte ner ansiktet i kudden kunde man få uppleva ett uns av torr luft.
Man undrade varför man levde och varför i hela friden man inte börjat spela pingis istället.
När jag nu tänker tillbaka på detta ser jag kanske det lilla fostrande i det. Dessutom kan vi som var med, hur jävligt och pissigt och hopplöst vädret än är nu för tiden, alltid se tillbaka och säga att "tja, vi överlevde ju iallafall Folgefonna".
Dessutom kan vi ta ytterligare en manlighets-poäng mot längdåkarna.
(want some more? check out fejan!)
Torsdag var sol.
Fredag var regn.
Lördag blåser vi i princip of our feet.
Ingen skidåkning, utan istället en lång och utdragen stugsittning med skallrande rutor och virvlande löv utanför fönstret. Det är nästan ett under att kossorna inte lyfter från marken och susar iväg längs dalen.
Jag och Fia har intagit storstugan och roar oss med att äta upp Malins pistagenötter.
Jag ska berätta en historia för er.
För ett år sedan, ungefär vid samma tidpunkt som nu, var jag ett litet blåbär på Torsby Skidgymnasium och vi skulle åka iväg på premiärlägret för säsongen. Bergstedtarna (pojkvän med far) hade tidigare unde sommaren varit iväg till en glaciär vid namn Folgefonna som var beläget i allra västligaste Norge bland fjordar och ulliga får. De hade haft sol alla dagar, fantastisk snö och helt underbara förhållanden - så tränarna bestämde sig för att dit skulle vi minsann även åka med gymnasiet!
En lång bussresa blev det. 9 timmar; en båtfärd och många kisspauser. Men vi hade hela tiden bilden på näthinnan av en kritvit backe med klarblå himmel, vi visste att våra tre skiddagar skulle bli värda värda värda. Så vi höll ut.
En torsdagkväll anlände vi. En söndagkväll stack vi igen.
Dessa tre dygn blev de blötaste i hela mitt liv.
Till att börja med ösregnade det h-e-l-a dagarna. Vissa hade erfarenheten att ta med sig regnkläder och en massa par extra vantar, men de flesta hade packat för schtek och blev alltså helt dyngsura inifrån och ut, uppifrån och ner. Vi kunde vrida ur underställ, skidstrumpor och fartdräkter. Vi kunde bokstavligen hälla ut deciliter med vatten ur pjäxorna.
Dessutom var det non stop dimma, vilket betydde att´vi ända fram till söndagéns lunchtid inte ens bildat oss en uppfattning om hur glaciären såg ut. Liftspåret var fullt av forsande små bäckar som skvätte upp vatten på smalbenen, råkade du under ett åk göra en liten miss och sätta dig på rumpan så var du körd. Blöt ända in på bara skinnet på två sek.
Den timme vi hade lunchpaus var våran räddning under dagen. Att komma inomhus, slita av sig kläderna och känna varm luft fick oss att mitt i det grå påminnas om att världen faktiskt inte helt och hållet var grå, blöt, rå, kall och klibbig som en gammal slemmig torsk.
Dock var känslan när man var tvungen att kränga på sig den dyngsura fartdräkten och ge sig ut igen värst av alla.
Små ettor som vi var blev vi dessutom beordrade att ge oss upp på busstaken morgon och eftermiddag, vilket bidrog till att man nästan var genomblöt innan man ens satt sig i bussen upp till backen. Kalla händer, kalla spännband och blöta skidfodral upp och ner och upp och ner.
Då vi om eftermiddagarna anlände hem till stugan hade vi dessutom inget torkskåp, kläder och strumpor och väskor fick hängas upp på stolar runt en liten sketen braskamin som stod mitt i allrummet. Efter någon timme var vår lilla gemytliga stuga ett fuktigt inferno och luften var tung att andas, endast om man flydde till sängs och tryckte ner ansiktet i kudden kunde man få uppleva ett uns av torr luft.
Man undrade varför man levde och varför i hela friden man inte börjat spela pingis istället.
När jag nu tänker tillbaka på detta ser jag kanske det lilla fostrande i det. Dessutom kan vi som var med, hur jävligt och pissigt och hopplöst vädret än är nu för tiden, alltid se tillbaka och säga att "tja, vi överlevde ju iallafall Folgefonna".
Dessutom kan vi ta ytterligare en manlighets-poäng mot längdåkarna.
(want some more? check out fejan!)
Torsdag var sol.
Fredag var regn.
Lördag blåser vi i princip of our feet.
Ingen skidåkning, utan istället en lång och utdragen stugsittning med skallrande rutor och virvlande löv utanför fönstret. Det är nästan ett under att kossorna inte lyfter från marken och susar iväg längs dalen.
Jag och Fia har intagit storstugan och roar oss med att äta upp Malins pistagenötter.
äckelsoffan
Idag kom jag att tänka på en händelse från i våras. Någon liten ledig helg grillade vi under kvällen på alstigen och när det sedan blev för myggigt och för kallt (vi försökte kämpa fram sommaren och gick i shorts som endast våra bleka ben överlevde i så länge det var sol ute) för att sitta där vid picknickborden drog kim och moberg mig och oskar med sig upp till våra kvarter för att dom (vi) skulle se på skräckfilm (en fransk film, Inside,som var fullkomligt värdelös men jag var ändå livrädd för att skräckfilm är absolut inte min sport men den som vill se ett kejsarsnitt med kökssax live ska med glädje hyra den rullen).
Vi hade riggat datorn, godiset, kuddarna och myspyskläderna - vilket för killarna endast var kallingar, "kläder är så hiiiiimla oskönt!", och vilket för mig var sov-tishan - i soffan hemma hos mig, och jag smet in på toa en snabbis sådär som mammor alltid lärt en att göra före en bilresa, en middag eller en film.
När jag kom ut ifrån toaletten satt alla tre killarna där bland kuddarna i soffan och såg ut som att de skulle explodera. Alla hade samma min som när man som liten satt tejp på kranen eller friserat mormors fönsterpelargoner och en vuxen står där med händerna och säger "vad har ni gjort?", lite småfnissigt och knipigt sådär, och jag stod still i säkert tio sek och såg mig omkring i rummet, tittade ner på mig själv (hade jag toapapper i trosorna? Var jag naken? Hade de hört när jag släppt en bomb i toan som jag aldrig släppt?) och på killarna och mumlade samtidigt "Moooooberg, vad har ni nu gjort?" (hade mormor-incidenterna och därmed mormor-tonen i bakhuvudet).
Sedan såg jag det.
Och den fnissande ligan i soffan började asgarva i samma sekund som jag såg det.
Sånär som på sina händer framför de mest värdefulla delarna
så satt både kim och moberg där, med kallingarna framför sig på golvet, spritt språngande nakna.
lika kult som greveholm
Okej, nu har jag sett två avsnitt av årets upplaga av Sommarlovsmorgon. Sandra Dahlberg i som frontman och han den där konstiga skånska killen (Nick? Hej hej Monika?) som bakgrundsdansare. En gammal vanlig klassisk australiensisk/brittisk ungdomsserie som alltid handlar om någonting i skogen. Vi får även se gamla avsnitt av lilla sportspegeln (que?) och ett gäng blåbär som ska lära sig att bli brottare.
Tackar vetjag gamla hederliga Tillbaka till Vintergatan! Kapten zoom, den där saken som bodde i maskinrummet och bara kunde säga "fem", den där tecknade serien om djuren på vandring (jag har fortfarande små delar av den trudelutten i skallen) samt den där apparaten de hade mitt i rymdskeppet som kunde laga en måltid på typ två sek med hjälp av lite rök. Vad hände med Vintergatan? Den är ju förfasen lika kult som Greveholm! Dagens småbarn går ju förfasen miste om något! Hur ska de nu kunna växa upp och känna sig kompletta? På fritids kan man ju fan inte sätta sig framför teven tre minuter i nio och entusiastiskt räkna ner i takt med SVT's skärmsläckar-klocka för att sedan se en norrlänning och en skåning flamsa runt i rutan. Usch och fy för den.
Speaking of this kommer jag ihåg när jag, Anna och Sandra gick typ i femman och gick upp tidigt, samlades hos antingen den ena eller en andra eller den tredje och slog oss sedan ner i den utvaldes soffa och åt frukost framför serien Sunset Beach varje morgon. Det var tider, det. Och fan vad tjocka vi blev ><
Tackar vetjag gamla hederliga Tillbaka till Vintergatan! Kapten zoom, den där saken som bodde i maskinrummet och bara kunde säga "fem", den där tecknade serien om djuren på vandring (jag har fortfarande små delar av den trudelutten i skallen) samt den där apparaten de hade mitt i rymdskeppet som kunde laga en måltid på typ två sek med hjälp av lite rök. Vad hände med Vintergatan? Den är ju förfasen lika kult som Greveholm! Dagens småbarn går ju förfasen miste om något! Hur ska de nu kunna växa upp och känna sig kompletta? På fritids kan man ju fan inte sätta sig framför teven tre minuter i nio och entusiastiskt räkna ner i takt med SVT's skärmsläckar-klocka för att sedan se en norrlänning och en skåning flamsa runt i rutan. Usch och fy för den.
Speaking of this kommer jag ihåg när jag, Anna och Sandra gick typ i femman och gick upp tidigt, samlades hos antingen den ena eller en andra eller den tredje och slog oss sedan ner i den utvaldes soffa och åt frukost framför serien Sunset Beach varje morgon. Det var tider, det. Och fan vad tjocka vi blev ><
glad (?) nationaldag på er
Inatt stannade min klocka. När jag vaknade stod den på kvart i 10, och jag tänkte "Bra, då har jag inte sovit så länge!", men när jag en kvart senare märkte att visaren inte rört sig en millimeter kunde jag m.h.a. min telefon kostatera att klockan var strax efter elva - och att jag faktiskt sovit alldeles för länge, igen.
Igår roade vi oss med ingenting och allting. Nog fick vi tiden att gå där nere i Alstigen iallafall, trots att vi bara var fyra tappra själar. Jag är fortfarande spymätt efter allt jädra ätande, dessutom har jag nu sett Fight Club (Max stannade, upp, slöt ögonen, lät hakan falla ner till tåspetsarna och tappade sitt stativ i asfalten när jag under kvällen sade att jag inte sett den förut).
Jag gjorde även sommarens premiärbad yesterday! Lugn nu, jag är inte en badkruka med det har bara inte blivit av tidigare, okej?
När jag var liten stendiggade jag alla program/sagor/grejerpåteve där små möss bodde i skafferier. Jag tyckte det såg hur mysigt som helst ut! Tänk att bo i ett skafferi och sova mellan två paket snabbnudlar eller nåt. Eller i en burk vaniljsocker. Kylskåpet skulle ju vara ännu roligare, men om jag vore mus skulle jag nog frysa morrhåren av mig då.
Inatt hade jag svårt att sova for a while, då kom jag på tanken att jag nog skulle trivas bättre i mitt skafferi. Dock sket jag i att prova, jag är nog aningen för tjock.
Synd att strösslet är slut, den burken livade liksom upp hela skåpet.
To do today: köpa strössel.
Men det här var väl lite meningslöst, inte sant? CIAO.
Igår roade vi oss med ingenting och allting. Nog fick vi tiden att gå där nere i Alstigen iallafall, trots att vi bara var fyra tappra själar. Jag är fortfarande spymätt efter allt jädra ätande, dessutom har jag nu sett Fight Club (Max stannade, upp, slöt ögonen, lät hakan falla ner till tåspetsarna och tappade sitt stativ i asfalten när jag under kvällen sade att jag inte sett den förut).
Jag gjorde även sommarens premiärbad yesterday! Lugn nu, jag är inte en badkruka med det har bara inte blivit av tidigare, okej?
När jag var liten stendiggade jag alla program/sagor/grejerpåteve där små möss bodde i skafferier. Jag tyckte det såg hur mysigt som helst ut! Tänk att bo i ett skafferi och sova mellan två paket snabbnudlar eller nåt. Eller i en burk vaniljsocker. Kylskåpet skulle ju vara ännu roligare, men om jag vore mus skulle jag nog frysa morrhåren av mig då.
Inatt hade jag svårt att sova for a while, då kom jag på tanken att jag nog skulle trivas bättre i mitt skafferi. Dock sket jag i att prova, jag är nog aningen för tjock.
Synd att strösslet är slut, den burken livade liksom upp hela skåpet.
To do today: köpa strössel.
Men det här var väl lite meningslöst, inte sant? CIAO.
Låt mig strypa Skyways
Gick upp strax efter fem.
Satte oss i bilen 6.
Var på Arlanda strax efter 7.
Satt på planet 8.
"Sorry det har blivit felbedömt och en rullstolstant får inte plats. En av er stand-by:are (jag, malin, anna, joel, någonannan) får kliva av".
Jag hade köpt biljett sist av oss fem så jag fick hoppa av.
Ringa upp pappa igen, som fick vända i Uppsala
komma tillbaka och skjutsa hem mig igen.
Nu sitter jag och tuggar vindruvor och tänker onda tankar.
Ska tåga tillbaka kl 4 för att ta flyget 18:40 ist.
Tills dess får jag väl fortsätta med mitt förbannade jääääääävla plugg.
(eller titta på bilder från 06 från när jag och muskot gjorde powerpoint som jag glömt att jag tagit över huvudtaget:)
Ja just det Anders Paj Ankan Elvisp Ekstrand, hoppas du insåg hur många gånger vi två hedrade ditt minne! På hemkunskapen gjorde bakade vi dessutom A´n både med sconesdeg, pepparkaksdeg OCH lussebullsdeg. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: SVIKARE!
Satte oss i bilen 6.
Var på Arlanda strax efter 7.
Satt på planet 8.
"Sorry det har blivit felbedömt och en rullstolstant får inte plats. En av er stand-by:are (jag, malin, anna, joel, någonannan) får kliva av".
Jag hade köpt biljett sist av oss fem så jag fick hoppa av.
Ringa upp pappa igen, som fick vända i Uppsala
komma tillbaka och skjutsa hem mig igen.
Nu sitter jag och tuggar vindruvor och tänker onda tankar.
Ska tåga tillbaka kl 4 för att ta flyget 18:40 ist.
Tills dess får jag väl fortsätta med mitt förbannade jääääääävla plugg.
(eller titta på bilder från 06 från när jag och muskot gjorde powerpoint som jag glömt att jag tagit över huvudtaget:)
Ja just det Anders Paj Ankan Elvisp Ekstrand, hoppas du insåg hur många gånger vi två hedrade ditt minne! På hemkunskapen gjorde bakade vi dessutom A´n både med sconesdeg, pepparkaksdeg OCH lussebullsdeg. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: SVIKARE!
strax efter svenskaplugg
Jag har så jävla roligt! I samband med plugget hittade jag anteckningsblock som jag för ca 1½ år sedan använde som dagbok (hatar ordet "dagbok", låt oss att kalla det icke publikt bloggande).
För ett och ett halv år sedan var allting så jävla stört. Allting var så jädra nian och allt var så himla sinnes.
Jag var helt enkelt tvungen att lägga ner studerandet och läsa mina gamla rövarhistorier istället. Jag blir alldeles sentimental på köpet.
Smakprov (min i princip första FIS som gick av stapeln i Arvidsjaur):
"28 dec. Förutom far min så har jag Hector och Dahlberg till stugkamrater. Stora är dom, skidgymnasiemänskor. Och dom har asknasiga matvanor - det kanske man får om man går på Malung? Hector äter iallafall som en häst. Eller nej, FEM hästar. Igår kväll satte han i sig säkert 30 köttbullar och potatismos för 3 pers. En halvtimme efter middagen kläcker han sedan ut sig att "FAN vad hungrig jag är!". Dahlbergaren är väldigt burk av sig. Igår var det köttbullar på burk, idag var det köttfärssås på burk. Men det såg inte ut som kötfärssås, mer som barnmat eller spyor. Och det blev ju knappast mer aptitligt av att han åt pulvermos till. Idag fick jag för övrigt 95.5 i punkter och jag vet inte vad jag snackar om"
Annat smakprov ifrån ett läger i Tänndalen:
"16 dec. Vic spatserar runt och tror att hon är ordningsvakt samtidigt som hon frågar ut hela gänget om "pök". Hon påminner om en typ påtänd Bart Simpson. Jag kastade en toapappersrulle på henne och Fia kastade ett päron, så nu är hon sur och står i duschen. Jag har köpt en avokado som ser ut som en Barbapappa, Maria antastade honom nästan innan jag i sista sekund räddade honom. För övrigt har vi sparkat fotboll med mitt salladshuvud."
Jag tänker fanimej inte låta detta masterpiece ligga och skräpa i mitt gamla rum, detta skall tas med till värmland och ramas in!
Bara för sakens skull är jag ju tvungen att lägga upp två extremt gamla bilder från den tiden då man kutade runt med 2 megapixels kamera på telefonen och tyckte att man var cool.
Ema, kommer du ihåg vad vi firade när vi kalasade med detta?:
Imorgon ska jag för övrigt upp klockan 5,
flyget går 08:10 sharp.
YEEEEEEEEEIIIHOOO
(eller inte)
För ett och ett halv år sedan var allting så jävla stört. Allting var så jädra nian och allt var så himla sinnes.
Jag var helt enkelt tvungen att lägga ner studerandet och läsa mina gamla rövarhistorier istället. Jag blir alldeles sentimental på köpet.
Smakprov (min i princip första FIS som gick av stapeln i Arvidsjaur):
"28 dec. Förutom far min så har jag Hector och Dahlberg till stugkamrater. Stora är dom, skidgymnasiemänskor. Och dom har asknasiga matvanor - det kanske man får om man går på Malung? Hector äter iallafall som en häst. Eller nej, FEM hästar. Igår kväll satte han i sig säkert 30 köttbullar och potatismos för 3 pers. En halvtimme efter middagen kläcker han sedan ut sig att "FAN vad hungrig jag är!". Dahlbergaren är väldigt burk av sig. Igår var det köttbullar på burk, idag var det köttfärssås på burk. Men det såg inte ut som kötfärssås, mer som barnmat eller spyor. Och det blev ju knappast mer aptitligt av att han åt pulvermos till. Idag fick jag för övrigt 95.5 i punkter och jag vet inte vad jag snackar om"
Annat smakprov ifrån ett läger i Tänndalen:
"16 dec. Vic spatserar runt och tror att hon är ordningsvakt samtidigt som hon frågar ut hela gänget om "pök". Hon påminner om en typ påtänd Bart Simpson. Jag kastade en toapappersrulle på henne och Fia kastade ett päron, så nu är hon sur och står i duschen. Jag har köpt en avokado som ser ut som en Barbapappa, Maria antastade honom nästan innan jag i sista sekund räddade honom. För övrigt har vi sparkat fotboll med mitt salladshuvud."
Jag tänker fanimej inte låta detta masterpiece ligga och skräpa i mitt gamla rum, detta skall tas med till värmland och ramas in!
Bara för sakens skull är jag ju tvungen att lägga upp två extremt gamla bilder från den tiden då man kutade runt med 2 megapixels kamera på telefonen och tyckte att man var cool.
Ema, kommer du ihåg vad vi firade när vi kalasade med detta?:
Imorgon ska jag för övrigt upp klockan 5,
flyget går 08:10 sharp.
YEEEEEEEEEIIIHOOO
(eller inte)
the bananaman har fått upprättelse
När jag var liten snackade alla om en man som bodde i ett litet rött hus på en äng utanför min kompis hus. Han kallades "Banane", han åt bara bananer och han stal barn. En del av mina kompisar sade att de hadd kikat igenom fönstret till det huset en gång och sett en massa knivar och avhuggna dockhuvuden där inne.
De flesta barnen i Lexe kände sig lite obekväma vid tanken på Banane. Jag var livrädd för Banane. Jag föreställe mig att han var blek, hade stripit svart hår och långa naglar (tänk er någon av de mer creepy karaktärerna i Harry Potter) och att han skulle hoppa in genom mitt fönster när jag sov och röva bort mig till sitt lilla dass där jag skulle få sitta och käka bananer hela dagarna med hans dockhuvuden.
Imorse när jag läste GD fick jag nästan en chock - en intervju med "Bananmannen". Bananmannen? Som i BANANE? Min ungdoms största skräck näst efter Fritt Fall och monstret under sängen? Den djävul som höll mig vaken så många nätter och rädd så många ensamma och mörka vintereftermiddagar, den pest som besökte mina drömmar och gjorde att jag vaknade kallsvettig?!
Yes, den Banane. Han är nu 68 år, dricker örtté, springer i bar överkropp, mediterar, "skrattar hjärtligt" och har varit gift. Han beskriver sig själv som en vildhjärna och en humorist. Som en liten Buddha.
Den enda som stämde överens med min gamla bild av honom var att han faktiskt levde ett x antal år på bara bananer och mjölk.
Jag måste faktiskt säga att jag blev ganska lycklig av artikeln. Inte för att det just nu spelar mig någon roll, jag hade över huvudtaget inte tänkt några Banane-tankar på en herrans massa år, utan mest för att den lilla mannen på bilderna ser så sympatisk och sprallig ut att jag inte kan låta bli att bli lite smålycklig. Nästan så att jag har lust att gå ut och hälsa på honom i hans lilla barack på han lilla soliga äng.
När man är liten är man idiot.
För övrigt ska ni som hittade på det där med dockhuvudena ha spö!
http://www.gd.se/Article.jsp?article=133204
De flesta barnen i Lexe kände sig lite obekväma vid tanken på Banane. Jag var livrädd för Banane. Jag föreställe mig att han var blek, hade stripit svart hår och långa naglar (tänk er någon av de mer creepy karaktärerna i Harry Potter) och att han skulle hoppa in genom mitt fönster när jag sov och röva bort mig till sitt lilla dass där jag skulle få sitta och käka bananer hela dagarna med hans dockhuvuden.
Imorse när jag läste GD fick jag nästan en chock - en intervju med "Bananmannen". Bananmannen? Som i BANANE? Min ungdoms största skräck näst efter Fritt Fall och monstret under sängen? Den djävul som höll mig vaken så många nätter och rädd så många ensamma och mörka vintereftermiddagar, den pest som besökte mina drömmar och gjorde att jag vaknade kallsvettig?!
Yes, den Banane. Han är nu 68 år, dricker örtté, springer i bar överkropp, mediterar, "skrattar hjärtligt" och har varit gift. Han beskriver sig själv som en vildhjärna och en humorist. Som en liten Buddha.
Den enda som stämde överens med min gamla bild av honom var att han faktiskt levde ett x antal år på bara bananer och mjölk.
Jag måste faktiskt säga att jag blev ganska lycklig av artikeln. Inte för att det just nu spelar mig någon roll, jag hade över huvudtaget inte tänkt några Banane-tankar på en herrans massa år, utan mest för att den lilla mannen på bilderna ser så sympatisk och sprallig ut att jag inte kan låta bli att bli lite smålycklig. Nästan så att jag har lust att gå ut och hälsa på honom i hans lilla barack på han lilla soliga äng.
När man är liten är man idiot.
För övrigt ska ni som hittade på det där med dockhuvudena ha spö!
http://www.gd.se/Article.jsp?article=133204
