the art of a buj

Emilia: "Jisses! Det är första gången jag deltagit i en tävling som nämns på teve! Även om vi kanske inte rent tekniskt deltagit, men ändå..."  





Så vad har celebriteterna som förmodligen vid tidpunkten för filmandet äter luch på hotellet som syns i bakgrunden sysslat med under två sibiriska dagar?
- Gymmat i hotellets minimala gym (som egentligen inte borde förtjäna beteckningen "gym" utan istället något i stil med "motionshörna"...), sett en halv säsong av How I met your mother samt förbannat teveapparaterna som vägrar visa annat än kanal 1, 2 och 6. Sen har vi hostat lite de gånger vi varit tvugna att gå ut också - ett antal vi gjort allt i vår makt för att hålla så lågt som möjligt.
The idrott life of a slalomåkare.

I SVT:s morgonprogram såg vi en gästande kille som presenterades med titel Överlevnadsexpert och hade till uppgift att tipsa tittarna huruvida man bäst klär sig och beter sig för att klara kylan som tycks ha tagit ett krampaktigt grepp om landet. Eftersom att vi hade två träningspass på skidor i cirka 30 minusgrader på schemat för dagen makade vi på våra stolar och höjde ljudet på teven för att höra vad denne vishetens man hade för erfarenheter att dela med sig av till svenska folket när det gällde överlevnad i kyla.
Och så, efter tio minuters prat, hade han tillsammans med programledaren och oss besvikna köldrädda tittare ihopkurade framför teven dragit slutsatsen att det bästa sättet att undvika köld är att tillämpa någon form av huvudbonad. Att bära mössa, alltså. Samt att helst ha en sko med tjock sula. Vi hade med förväntan sett fram emot detaljerade beskrivningar av hur man syr in värmeslingor i kläderna eller bäst placerar tejp i ansiktet för att undgå köldskador, måhända någon dold fakta om den hur en ultimat temperatur på dricksvattnet kanske bidrar till att man lättare håller igång blodcirkulationen för att få fingrar och tår varma. Men nä. Expertisen har talat till folket: bär mössa och tillvaron är räddad!


Guide till hur man förflyttar sig 145 mil på 36 timmar med fyrhjuliga fordon (helst en minibuss utan värme för fötterna och med fönster man måste använda isskrapa på insidan av):
Gävle - Hudiksvall - Gävle - Torsby - Tärnaby.
Som en förirrad, alkoholiserad man på Åre Torg strax före nyår en gång sade: "Välkommen till Jämtland, här är det kallt!". Fast nu är vi istället nästan i Lappland. I Lappland. Jag är inte gjord för breddgrader som dessa. Överlever jag (vilket jag ju måste göra så länge jag behåller mössan på, visst?) ska jag aldrig mer klaga över värme eller svett, utan istället spara det på burk och ta fram det i stunder som denna.

En glasflaska med skjutkork och 8 flickor i ett grönt hus på skomakargatan.

"Öppna balkongdörren! Skruva upp korken lite, ge den en lätt shake och så skjut utåt."
"Gah, vi måste hinna innan tolvslaget! Skynda!"
"Fan, den sitter ju skithårt! Hjälp!"
"Men skaka den då!"
"Tänk om vi träffar någon i huvudet?"
"MEN HALLÅ, DEN GÅR INTE UPP! Här, prova du! Snabbt!"
"Jamen få hit den då! Fan, SKITFLASKA! Vi provar tillsammans, ta i!"
"Håll den utåt! Akta taket! Var är glasen nudå?!"
"SKAKA MER! SKYNDA! KLOCKAN!"

Typ tre minuter går.
"POFF!"
"WOHO! Ni gjorde det tjejer! Men alltså, vad är klockan?"
"Ingen aning. Är den över tolv?"
"Jag tror inte det. Eller? Fast jo, min är visst det! Två minuter över..."
"Jaha. Eh. Men... Gott nytt år då allesammans!"

Jag läste i en krönika någonstans att Alex Schulman tydligen medgett att han varje nyårsafton dels hyser starkt agg mot högtidsförklaringen av själva nyårsfirandet, dels är uppfylld av en innerlig ångestkänsla varje gång han ser fyrverkerierna explodera i skyn och slås av att han än en gång är ytterligare ett år närmare sin undergång - och dessutom firar det med champagne och finskorna på. Att nyår egentligen inte borde firas utan tvärtom sörjas. Det tycker han. På grund av åldersnoja, måhända?

Jag tror inte jag har någon riktig åsikt om nyår. Förutom att konsum stänger klockan fyra (vilket i princip aldrig händer någon annan tid på året) brukar inte den sista decemberdagen utmärka sig på något speciellt sätt i kalendern, troligtvis mest på grund av att dagen D nio av tio gånger för min del legat inklämd mitt under en skidsemester med familjen och mestadels politiskt korrekt uppmärksammats enbart med trocadero i höga glas och ostkrokar i en plastskål (nej, som liten gillade jag aldrig fyrverkerierna heller - jag vågade inte ens smälla en ballong utan att hålla för öronen). Man brukar också notera att ett årsskifte är i antagande i och med att hela telefonnätet är totalt blockat mellan 22 och 01. Inte ens Telias vanligtvis rekorderliga mottagning råder bot på saken.

Och nu står jag alltså för första gången på tröskeln till ett nyårsfirande som myndig på hemmaplan. Jag laddar inför den stora händelsen med rollokolor och topplistor på mtv.
Jag vet inte riktigt vad jag firar, om jag ska vara ärlig. Precis som valborgsmässoafton och midsommar kan nyårsafton räknas till de högtider man egentligen celebrerar bara för att. Känns lite lamt. Känns lite tomt. Så mitt i mitt rollo-grundande vid skrivbordet i mitt gamla gävleborgska rum har jag funderat ut lite punkter jag medvetet kommer att fira denna sista afton av 2009 - bara för att inte så där och skrika och kramas med lyriska människor på torget utan anledning.

- Jag fick en hushållsmixer i julklapp.
- Under min Årevistelse i mellandagarna lyckades jag lura några överförfriskade stockholmare på samma hotell att jag skulle slipa deras sargade twintip-kanter för en vad jag insisterade var en rimlig summa pengar. En knapp timmes jobb, några hundralappar rikare. Maha, spånskallar.
- (Töntvarning:) Jag gjorde ett årsbästa i frivändning. På självaste nyårsafton, ja.
- Jag har skapat mig ett rimligt nyårslöfte: att ta körkort.
- Jag har i år undvikit min största fiende: mellandagsrean.
- Jag har precis lagat hålet i mina raggsockor.
- Under mina få dagar på hemmaplan under jullovet har jag stött på fler gamla bekanta än jag gjort på hela året. Frågan var alla har hållit hus fram tills nu kvarstår fortfarande, men rent själsligt har det gjort mig mycket lycklig.


Och angående det där med att komma närmare sin undergång: igår såg vi den omtalade filmen 2012. Eftersom att det nu är fastslaget att hela världen - åtminstone enligt Jerry Bruckheimer - utom Afrika kommer att gå under  har vi redan konstruerat en plan som innebär att vi flyttar till Afrika om typ arton månader och där bygger en radiostyrd rymdfarkost i form av ett ägg. Och den ska vara automatväxlad om det skulle råka vara så att varken jag eller Emma har tagit körkort innan dess.

Visst finns det allt vissa saker som enbart är okej i juletider? Ett praktexempel är det speciella med att titta på film runt jul, alla tevekanaler fullkomligt överöser oss med maraton och långfilmer i överflöd - maraton och långfilmer som vi förmodligen dessutom kommer att slå oss ner framför i soffan i brist på annat att göra under det höga antalet röda och inaktiva dagar julhelgen innebär. Många filmer som annars på året är vedervärdiga och förfärliga att se är under julen plötsligt helt okej. Inte fullt så illa. Ja, för att inte tala om nästan bra. Det finns en hel rad av dem; Göta Kanal, Ett päron till farsa firar jul, Elf, Grinchen, Miraklet i New York, Bad Santa, den där filmen där Arnold Schwarzenegger i en desperat papparoll är på jakt efter någon form av action man till sin son. Alla Ensam hemma-filmerna med den där barnskådisen med udda utseende vars koncept egentligen är oerhört ensidigt och tröttsamt och som man får kväljningar av de där få gångerna de under övriga månader på året sänds på någon pluskanal blir i juletider nästan magiska. Tillsammans med en skinkmacka blir allt liksom helt plötsligt genialiskt. Under bussresan till Österrike i höstas fick något nöt idén att dra igång en visning av Tomten är far till alla barnen på de små teveskärmarna i taket - vilket jag såhär i efterhand starkt avråder ifrån. Det var hemskt. Men i slutet av december ertappar man sig själv med att nästan se fram emot att få se den.
Är detta på grund av att man under julen helt enkelt blir sådär barnsligt glad och ser hela världen som något luddigt och mjukt? Är det någon undermedveten julkänsla som ligger bakom eller har vi bara så pass tråkigt under jul att vi sjunker till en Grinchen-nivå? Hur som haver vet man att när granen är klädd, Aladdin-asken står på bordet, snön ligger vit på taken och pappa har lärt hela familjen juldagarnas tevetablå utantill - då är det jul.

Status: befinner mig på mage i en säng med vita, krispiga lakan på ett hotell ett oerhört klent stenkast ifrån Åres mest centrala punkt. På min nya lilla dator jag äntligen lyckats komma överens med har jag en mapp fylld av de senaste Gossip Girl-avsnitten jag varit varit enfaldig nog att missa (en mapp jag för övrigt stal ifrån maggans dator och som bar namnet Gossip Girl upload two by Djonez with help from his crew Karlos Katt. Download-Jonas är allt bra kul ibland) som jag de senaste timmarna njutit av i samband med mitt väntande på den andra halvan av helgens sambosällskap.
Hela hotellet är nedsläckt och tyst sånär som på två ryska män som sitter vid ett bord utanför grannrummet och konverserar. Trots att de troligtvis befinner sig här i tävlingssammanhang kan jag inte låta bli att få känslan av att jag omedvetet just nu befinner mig tre meter ifrån ett samtal mellan två konspirerande maffiakillar. Allt ryskt känns suspekt. Om jag ändå visste vad "pengatvätt" hette på ryska hade jag kanske kunnat genomskåda dem och pressa dem på pengar. Eller pälsmössor. Eller konsonanter, sådant har de alldeles för mycket av.
(är detta kanske det man kallar förutfattade meningar?)

ÄNTLIGEN! FINALLY! TILL SIST! YES!
Aldrig mer ska jag treva i mörker, aldrig mer ska någon kritisera mina ordval, aldrig mer ska jag behöva försvara mig mot en grammatikbesatt majoritet.
Jag har äntligen funnit mina jämlikar i nyligen upptäckt facebook-grupp (för att inte säga den absolut bästa, snyggaste facebook-gruppen som någonsin funnits!) : "vi som säger ostkrokar istället för ostbågar"
Vilken seger. Det här kommer jag leva på i flera dagar.

i-landsproblem:
Jag har en genuint retro väckarklocka på mitt sängbord. Innan den hamnade i min ägo stod den på en byrå i mina morföräldrars sommarstuga, och efter att jag en midsommar visat stort intresse för den kom det sig helt enkelt så att min givmilda, genomgoda mormor lät mig ta med den hem. Över detta är jag mycket ärad, jag ser den som en släktklenod som blivit överlåten i mina händer och som jag måste vakta med mitt liv. Den är fin och blå. Och nu står den alltså på mitt sängbord. Det lilla problem jag dock upptäckt med vederbörande föremål är att den i enhet med sin tid måste vridas upp med hjälp av en liten skruv på baksidan - vilket förstås även gör att den i uppvridet tillstånd ger ifrån sig ett stereotypt störigt tickande ljud som skulle kunna driva vem som helst till vansinne. Av den anledningen har jag till sist gett upp tanken på att låta den fylla sin funktion utan låter den istället tyst, stilla och i all sin praktfullhet enbart agera prydnad.

Mitt problem är förstås att ingen annan lyckas hålla fingrarna i styr så fort de kommer nära den. Tre gånger på kort tid har jag efter att jag lagt mig noterat att det lilla urverket plötsligt börjat ge ifrån sig ett systematiskt tickande, och förstås har varje gång den skyldige "uppvridaren" även ställt klockan på något okristligt tidigt klockslag enbart för att få mig att skräckslaget flyga ur sängen mitt i natten (ni vet panikscenariot: "RIIIING RIIIING! Hur fan stänger man av den? RIIIING! Knappen, vart är den förbannade KNAPPEN? RIIIIIIIIING! ringer alla klockor såhär högt?! RIIIIING RIIING! GAAAAH, MÅSTE... DÖDA... LJUDET... RINGRINGRINGRING! MEN HÅLL KÄFTEN DÅ KLOCKJÄVEL! *KRASCH*)
Här om sistens har jag dock insett hur jag ska oskadliggöra ljudet och således skona mig själv från ett plötsligt, nattligt uppvaknande: nämligen att gömma klockan inuti mina duntofflor. Förnöjande resultat direkt. De där rackarna har fascinerande isoleringsförmåga. Tack vare åhléns får jag sova gott!

De bekantskaper som är allra bäst att dela en lördagmorgon med är myspace, tekoppen och duntofflorna. Här mår jag mys och här mår jag bra - åtminstone om jag får dra ner rullgardinerna och ignorera det sura vädret utanför fönstret som envisas med att vara grått, blött och o-juligt. Framför allt o-juligt, faktiskt.
Vad som däremot bör påpekas är att jag är irriterad. Jag är frustrerad och ledsen och besviken på den här hålan och folket som bor i den. Liknande känslor har jag haft förut i samband med exempelvis att mina grannar under en period sysselsatt sig med något som tycks vara nattlig möbelflyttning - en susepkt hobby som skjuter min frustrationsmätare i taket - samt de gånger folk får för sig att köra raggarrundan upp till valberget enbart i syfte att enervera oss stackare som bor på vägen och inte uppskattar avgasmoln och avgrundsvrål från motorer. Ungefär så irriterad är jag just nu. Jag vill kasta tofflorna i huvudet på hela byhålans befolkning som svek oss och vägrade köpa biljetter i tid när vi försökte anordna en studenfest för skolans elever den här veckan. På grund av alla inskränkta, handlingsförlamade människors tröghet fick vi istället dagen före tänkt datum skamset flänga runt på skolans område och klottra INSTÄLLT på alla affischer. Som en god gammal tränare hade sagt "gör det själva då, era nötter!".

Glädjespridare trots irritationen är att Moberg här om sistens skuttade runt i min lägenhet och föreställde Gollum. Hans nästan identiska liknelse fick mig att undra om han innerst inne kan vara både schizofren och väldigt förtjust i att sitta på huk. Samt gör mig barnsligt fnissig så fort jag tänker på det.
En övrig fotnot är att de 20 meter julgransglitter som var tänkt att pryda baren vi hyrt inför festen stod till mitt förfogande efter att hela arrangemanget blåsts av. Karl fick den briljanta idén att istället pynta min lägenhet med vederbörande dekoration, vilket i dagsläget lett till att mina 38 kvadrat måste blivit de särklass mest stämningsfyllda i hela området - även om det till viss del ser ut som att det är två femåringar som varit i farten.

Men trots att jag numera har en glammig lägenhet tänker jag inte sluta med mitt surande. Kanske går jag senare ner till centrum och enbart kastar onda blickar på alla byggnader, bilar och människor för att få ut frustrationen ur min arma kropp.

Innebörd av begreppet "underställa" enligt synonymer.se:
att underordna, att ge rätt att bestämma över, att hänskjuta, att framlägga

Innebörd av begreppet "underställa" enligt två nedkylda skidåkare:
att efter en kall dag i pisten i samma veva som man kliver innanför dörren slita av sig ytterkläderna (helst dessutom slänga dem i en halvblöt, motbjudande hög på sängen) och därefter sysselsätta sig med allehanda latmanssysslor i stil med att ligga i soffan och småäta, att strötitta på B-serier, diverse sportsändningar eller dokumentärrepriser på teve eller att meningslöst facebooka - att rent allmänt mysa iklädd endast den mundering man i nio fall av tio bär under skidkläderna, nämligen underställ. När man underställar får man inte under några som helst omständigheter ägna sig åt seriösa, meningsfulla sysslor (en kategori där bland annat vallning, plugg och matlagning ingår) utan enbart ödsla tid på att göra av med så lite energi som möjligt. Att helt och fullt viga sig åt sunkighet och bekvämlighet. Att befinna sig på låg växel och göra av med så lite energi som möjligt - att chilla iklädd underställ. Den enda förändring som får göras i klädväg är att möjligtvis addera ett par raggsockor till den befintliga outfiten.
Att underställa är numera min favoritsysselsättning. Och jag har även märkt att jag har jäkligt stor potential inom området.

- Men vad FAAN har ni gjort nu då?

Karls uppgivna blick vandrar från mig till emilie till det pepparkakshus som är placerat centralt på köksbordet och som vi precis börjat spritsa vit glasyr på. Glasyr som vi - samtidigt som vi sakta klämde ut den ur kalles avancerade sprits-anordning - märkte kanske antagit en aningen för rinnande konsistens för att samarbeta med underlaget. Ett insikt som vi kom till alldeles för sent.

- Alltså... vi tänkte bara att vi liksom skulle börja lite. Men bara lite.

Eftersom att K har en tendens att vara överambitiös när det gäller bakning och matlagning - som till exempel när han en fikatisdag i höstas tog beslutet att vi skulle göra creme brulée - hade han under vårat pysslande och pillande med den färdigköpta pepparkakshusbyggsatsen slagits av idén att täcka hela sidorna med små silverkulor han hade liggande hemma i sitt skafferi. Och som han sprang iväg för att hämta. Medan jag och emilie började spritsa glasyr. Men bara lite.
Precis som den där ödesdigra creme brulée-tisdagen slutade de från början högt flygande planerna på stordåd i något som skulle kunna kallas tragedi. Iallafall i fulhet. Har man inga ordentliga formar och istället använder kaffekoppar blir creme brulée äggsoppa, har man inget tålamod eller konstnärligt sinne och istället använder sig av sin intuition blir visioner av ett kreativt mästerverk av non-stop och smält socker till ett mönsterlöst virrvarr och ett kladdigt köksbord. Våra tappra försök att rädda upp den konstnärliga oreda vi ställt till ledde till slut att vi dränkte vår skapelse i glasyr och därefter slängde på all dekoration i sann sepe-anda. Inte ens Karl försökte rädda situationen. Hade någon fått gissa fritt hade nog majoriteten trott att ett gäng hyperaktiva femåringar utan tummar byggt vårat pepparkakshus. Men nix, det var enbart en loid och en valp.

När vi efteråt studerade den exemplariska modellbilden på paketet intalade vi oss att vi nog inte hade velat ha ett strukturerat mönster på vårat pepparkakshustak iallafall. Allt är konst bara man vill.

Du vet. Vi vet. Alla vet. November tjugohundranio har varit den absolut mörkaste, ångestfyllda, självmordsbenägna månaden på vad som förmodligen är många decennier. Alla pratar om det, skriver om det, sjunger och twittrar och spyr på det - och jag tänker vara en av dem, i min egen hälsas tjänst.
När vi står såhär på tröskeln till den vanligtvis genuina vintermånaden december kan vi i princip enbart se tillbaka på fyra veckor av svärta, kyla, regn, obehag och stark olust till att över huvudtaget kliva upp ur sängen. Att växelvis sätta klackarna i lerpölar och vattenpussar (favoritord) när man väl lyckas samla energi till att promenera de här omkring korta sträckorna till skolan, konsum eller någon annan deprimerad bekant har bidragit till att inte ens minsta uns av julkänsla har infunnit sig - vilket byhålans förfärliga excuse till julskyltning måhända också bidragit till. Faktumet att dagsljuset endast tränger igenom det metertjocka, gråmelerade molntäcke som har punktmarkerat byn i två månaders tid mellan klockan tio på förmiddagen och två på eftermiddagen tycks dessutom ha bidragit till att den allt blekare hyn i ansiktet börjar skifta i diffusa, gröna toner och får mig att se ut som tagen ur en zombiefilm. Dessutom har jag ständigt lort under naglarna till följd av att jag med olika människor i olika sammanhang bakat chokladbollsdeg för att hålla livsglädjen uppe hos både mig själv och min omgivning. Förut har snön fallit för att sedan smälta bort, i år har den inte fallit över huvudtaget. Rent geografiskt är vi inte så många breddgrader ifrån norra polcirkeln att vi förtjänar nederbörd i form av vatten när det endast är en månad kvar till nyås. Det kanske är dags att börja cykla nu, är detta växthuseffekt ska jag bli miljöaktivist för julefridens skull.

November har blekt bort fräknar. November har gjort övermänskliga mängder socker till ett primärt behov. Iallafall näst efter syre, vatten och Greys anatomy. Förmodligen har Darth Vader långtidsparkerat dödsstjärnan strax ovanför våra huvuden där han med gnuggande händer smider planer på att ta över jorden - och han tänker börja med Torsby.

Inflik av grannen: "ÖLEN SMAKAR JU FÖR FAN BAJS!"
Ni ser, till och med öl smakar skit i november.

Kim EÄ - tidigare även känd som Mr. Boing, Kenyan-Kim eller Bim the Slim - skapade sig under lördagen ytterligare ett legendariskt, enkelt men talande nicknamn kopplat till något av hans karaktäristiska drag, nämligen The party King. Detta kom sig av följande:

-  Han introducerade oss för festtricket att dra av etiketten på ölflaskan vilket kvarlämnar endast en liten tunn hinna klister som passar sig utmärkt till att sätta handen i när man greppar den - alltså att således klistra fast flaskan i handen. Detta är i allra högsta grad praktiskt samt utklassade Mobergs vid tillfället fumliga mynttrolleri med hästlängder.
-  Han poserade för kameran iklädd glittrig paljettkavaj.
-  Han bidrog till upptäckten av den från och med nu historiska drinken Idet Special.
- Han invigde - tillsammans med sin ovan nämnda partner in crime - ett tomt dansgolv innan 23:00.
-  Han bar hela kvällen huvudet högt trots att han övertalats att ha backslick á la bratfrippa (vilket han för övrigt både bar upp och klädde i, vilket i sig i princip är en bedrift).

Kontaktannons:
"Foto- och sportintresserad 18-årig kvinna söker jämnårig vampyr till livskamrat. Gemensamma intressen är inte ett krav för umgänge, de enda kriterier som behöver uppfyllas är att din hud ska glittra i dagsljus, att du gillar springa väldigt snabbt med folk på ryggen och klättra kanske med dem upp i träd, att du då och då kan tänka dig att slåss mot varulvar om mig samt att du kör en snygg bil och är någorlunda muskulös och mörkhårig. Heter du Edward är det en grym bonus.
Finns du där ute, hör av dig!"


Fotnot: jag och emilie begav oss till biosalongen 21:00 för att se Twilightuppföljaren som folk i största allmänhet graderat som en dålig fortsättningen på film nummer ett. Till alla ni kritiker; ni är idioter. Hur kan man INTE bli totalt omkullsvept av det här? Idioter är ni, hörde ni det?! I fortsättningen kommer jag aldrig någonsin att vistas i solen, att vara blek är det nya svarta.



(och nej anton, att bli ett Jonas Brothers-fan är inte det naturliga steget efter att gilla Twilight. INTE.)

Under förra veckans samt helgens eskapader på resande fot har bostadsföreningen tagit sig friheten att byta kranar samt duschmunstrycken i alla områdets lägenheter (vilket för min del fasiken var på tiden, mina gamla kranar hade för vana att envist droppa ikapp om kvällarna ungefär samma tid som jag släcker lampan). Söndag kväll mötte mig följande meddelande på köksbordet:



Funderingar:
1) Röris-Stig. Har han i egenskap av rörmokare skaffat sig ett artistnamn eller brukar han titulera sig på det viset även bland sina vänner? Är Torsby trots allt så litet att han bara behöver använda vederbörande namn för att folk ska veta vem han är?
2) En flaska är trasig. En flaska har gått sönder och Röris-Stig tycker att jag borde känna det. Känna? Problem: ingen flaska fattas mig. Vad i hela friden har gått i kras?
3) Borde jag myta ihop en historia om att flaskan i fråga innehöll min svindyra varumärkesparfym jag fått av min mormor som i sin tur fått den av en kameltämjande oljeshejk i Dubai som i sin tur hittat den i någon gravkammare under en pyramid och kräva dem på en ansenlig summa pengar för att kunna ersätta den ekonomiska och känslomässiga förlust jag lidit?
(Om ja: 4) Kommer de köpa storyn?)

Slutet av november och hej och hå bestämde sig visst kylan för att anlända.
I egenskap av intet ont anande fick vi därmed här på kvällskvisten medgörligt ställa oss och skrapa bilrutorna med vad våra fickor och handskfack hade att erbjuda - vilket ville säga plastkort och en tub med handkräm från the body shop.


För övrigt har lite för mycket sent caféhäng på senaste resulterat i att jag mot mina principer och vanor blivit en nattuggla med sömnproblem. En ytterligare återkommande sysselsättning i form att ligga och stressat stirra upp i taket och plötsligt uppleva köksklockans tickande som hotfullt och ondsint har adderats till min vardagliga basis. Igår försökte jag läsa om medeltidens litteratur i min lärobok i svenska för att uttråka mig själv till sömns - utan minsta resultat. Då kan vi snacka problem.
Joel påpekade under dagens mattelektion att vår käre professors derivata-genomgångar däremot nog skulle kunna få vem som helst att slumra till på stört. Jag hivar upp matteboken ikväll.
/ ska-aldrig-mer-dricka-kaffe-efter-klockan-tjugo

Skitjobbiga, störiga faktorer när man åker tåg:

- Ett fyllo med en kroppsodör från Mordor bestämmer sig att slå sig ner på andra sidan gången. Trots att han befinner sig på cirka fyra meters avstånd vågar man inte andas genom vare sig näsan eller munnen i rädsla att insjukna i svininfluensa eller AIDS (som inte är luftburet. Men ändå). Den enda lösningen är att sitta med näsan ner i kaffekoppen och kontinuerligt dra in små sippar av kaffeånga för att få i sig syre över huvudtaget.

- På något vis havererar hörlurarna och allt ljud som lyckas krysta sig fram till öronen är alla konstiga pip- eller kling-toner man vanligtvis inte ens noterar. Den enda låt som funkar någorlunda är SMKs "övningsköra", men även den blir ganska dålig efter cirka en och en halv timmes repeat.

- Skidfodral och gigantisk väska på stockholm central. Jag har aldrig blivit så hatad (eller svettig).

- Bönder med illgula reflexjackor som i Sunne kliver på bussen mellan Kil och Torsby och övertalar chauffören att skjutsa dem hela vägen till deras jordbruksskola ute i Södra Viken - vilket är ca 1,5 mil käpprätt ut i skogen - när vi ordinarie resenärer redan är över en timme försenade samt har magar förvridna av hunger och ögon svullna av trötthet.


"Jävligt bäst att han kör oss ända upp till Aspen nu också!" sa vi halvironiskt efter att vi kört världens omväg för att släppa av en enda liten kotte ute i Lysvik. Dock slutade det hela med att den glada mannen vid ratten - lycklig och entusiastisk till sightseeing i byhålan - faktiskt svängde in uppe vid lägenheternas vändplan och beskonade oss en promenad med tunga väskor i regn. Trots våra förhoppningar om att alla boende i området vid tillfället skulle få för sig att kasta en blick ut genom fönstret och se tre personer kliva ur en fullstor buss var det förmodligen inte en kotte som fick se vår lyx. Skit.

Okej.
Vem fan fick Darin att göra en cover på Viva la Vida? Va va VA? Ut med språket!
Vederbörande bör skickas one-way dit pepparn växer. Här har jag betalat en konsertbiljett till Coldplay för 500 spänn för att för allt framtid kunna se tillbaka på allt konfetti och all storhet på stadion och bli ögonblickskär och mjuk inuti när jag lyssnar till någon av deras låtar. Och nu är allt förstört. Darin har förstört allt. Jag kommer aldrig att kunna tänka tillbaka på den där augustikvällen med Chris Martin utan att höra den knackiga stämman av sveriges forever tandställningsfjant ringa i huvudet mellan varven. Viva la vida är förpestad och infekterad av pojkbansmjäkig jargong.
Darin, för att du ska få klarhet i detta: den dagen du av svenska folket accepteras sjunga någon av Colplays låtar annat än i duschen eller i ett bombsäkert rum med ståldörrar kommer det fanimej att snöa i helvetet. Skaffa ett helgjobb eller håll dig inom din vokalistiska kompetens ramar, por favor.

Sms signerat Gibbs:

"Ledsen att du måste uthärda ett dåligt presterande norrland,
 i egenskap av allsmäktig borde jag skonat dig kan tyckas.
 Men ja... mina vägar äro outgrundliga. Men jag har ett syfte.
 Ha det bra!"