prydnadsmonstret
i-landsproblem:
Jag har en genuint retro väckarklocka på mitt sängbord. Innan den hamnade i min ägo stod den på en byrå i mina morföräldrars sommarstuga, och efter att jag en midsommar visat stort intresse för den kom det sig helt enkelt så att min givmilda, genomgoda mormor lät mig ta med den hem. Över detta är jag mycket ärad, jag ser den som en släktklenod som blivit överlåten i mina händer och som jag måste vakta med mitt liv. Den är fin och blå. Och nu står den alltså på mitt sängbord. Det lilla problem jag dock upptäckt med vederbörande föremål är att den i enhet med sin tid måste vridas upp med hjälp av en liten skruv på baksidan - vilket förstås även gör att den i uppvridet tillstånd ger ifrån sig ett stereotypt störigt tickande ljud som skulle kunna driva vem som helst till vansinne. Av den anledningen har jag till sist gett upp tanken på att låta den fylla sin funktion utan låter den istället tyst, stilla och i all sin praktfullhet enbart agera prydnad.
Mitt problem är förstås att ingen annan lyckas hålla fingrarna i styr så fort de kommer nära den. Tre gånger på kort tid har jag efter att jag lagt mig noterat att det lilla urverket plötsligt börjat ge ifrån sig ett systematiskt tickande, och förstås har varje gång den skyldige "uppvridaren" även ställt klockan på något okristligt tidigt klockslag enbart för att få mig att skräckslaget flyga ur sängen mitt i natten (ni vet panikscenariot: "RIIIING RIIIING! Hur fan stänger man av den? RIIIING! Knappen, vart är den förbannade KNAPPEN? RIIIIIIIIING! ringer alla klockor såhär högt?! RIIIIING RIIING! GAAAAH, MÅSTE... DÖDA... LJUDET... RINGRINGRINGRING! MEN HÅLL KÄFTEN DÅ KLOCKJÄVEL! *KRASCH*)
Här om sistens har jag dock insett hur jag ska oskadliggöra ljudet och således skona mig själv från ett plötsligt, nattligt uppvaknande: nämligen att gömma klockan inuti mina duntofflor. Förnöjande resultat direkt. De där rackarna har fascinerande isoleringsförmåga. Tack vare åhléns får jag sova gott!
Jag har en genuint retro väckarklocka på mitt sängbord. Innan den hamnade i min ägo stod den på en byrå i mina morföräldrars sommarstuga, och efter att jag en midsommar visat stort intresse för den kom det sig helt enkelt så att min givmilda, genomgoda mormor lät mig ta med den hem. Över detta är jag mycket ärad, jag ser den som en släktklenod som blivit överlåten i mina händer och som jag måste vakta med mitt liv. Den är fin och blå. Och nu står den alltså på mitt sängbord. Det lilla problem jag dock upptäckt med vederbörande föremål är att den i enhet med sin tid måste vridas upp med hjälp av en liten skruv på baksidan - vilket förstås även gör att den i uppvridet tillstånd ger ifrån sig ett stereotypt störigt tickande ljud som skulle kunna driva vem som helst till vansinne. Av den anledningen har jag till sist gett upp tanken på att låta den fylla sin funktion utan låter den istället tyst, stilla och i all sin praktfullhet enbart agera prydnad.
Mitt problem är förstås att ingen annan lyckas hålla fingrarna i styr så fort de kommer nära den. Tre gånger på kort tid har jag efter att jag lagt mig noterat att det lilla urverket plötsligt börjat ge ifrån sig ett systematiskt tickande, och förstås har varje gång den skyldige "uppvridaren" även ställt klockan på något okristligt tidigt klockslag enbart för att få mig att skräckslaget flyga ur sängen mitt i natten (ni vet panikscenariot: "RIIIING RIIIING! Hur fan stänger man av den? RIIIING! Knappen, vart är den förbannade KNAPPEN? RIIIIIIIIING! ringer alla klockor såhär högt?! RIIIIING RIIING! GAAAAH, MÅSTE... DÖDA... LJUDET... RINGRINGRINGRING! MEN HÅLL KÄFTEN DÅ KLOCKJÄVEL! *KRASCH*)
Här om sistens har jag dock insett hur jag ska oskadliggöra ljudet och således skona mig själv från ett plötsligt, nattligt uppvaknande: nämligen att gömma klockan inuti mina duntofflor. Förnöjande resultat direkt. De där rackarna har fascinerande isoleringsförmåga. Tack vare åhléns får jag sova gott!
Kommentarer
Trackback