the art of a buj

varelse no 1: Johnny från Partille
Tidigare har göteborgaren lärt mig att s.k. Partille Johnnys är västkustens motsvarighet/synonym till det svealands flitigt använda uttryck Teb. Jag hade här turen att få uppleva individer ur detta folkslag på nära håll under min vistelse i de södra krokarna, då Anton plötsligt pekar tvärs över gatan ifrån vårat lunch-hak och med kvidande röst och munnen full av mat "PJ!".
Karaktäristiskt för dessa varelser är de taggiga, igelkott-inspirerade frisyrerna, hårsnoddarna som håller upp byxbenen på jeansen och framför allt övermönstrade kläder från Evisu. De är gruppvarelser och föredrar att bära snarlika kläder när de rör sig ute i samhället. De väsnas för de mesta en hel del. Näst efter att vara fokuserade på sitt utseende lägger de också mycket av sin tid på att ta kort på sig själva i vägg- och badrumsspeglar, helst med en rätt kass 2-megapixels mobilkamera.







varelse no 2: spårvagnen
I norrland har vi renar. Vi har bjärvar och vi har älgar och vi har eventuellt någon vilsen liten fjällripa.
I gbg har man spårvagnar. De är blå, rätt långsamma och tystlåtna. Föda och meddellivslängd oklart. Däremot är de mycket sociala och drar sig inte för att röra sig fritt bland människor och samsas med andra djur om boytan. Spårvagnar är mycket sällsynta, exotiska djur som i sverige endast kan hittas i just denna stad - antagligen beror det på att de gillar strypt sill och torra skämt.

Vetenskaplig upptäckt: Djungelvrålspåsarna innehåller inte bara apor utan även elefanter.

Bert Karlsson har starka åsikter i ganska många frågor, right. Artisteri är väl egentligen hans paradämne, men finns en debatt som rör män på 50+ så kan man hoppa upp och sätta sig på att mannen är närvarande för att delta i dialogen.
Som till exempel en debatt om masstest prostatacancer.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få se cyniker-Bert genuint föra en genuint emotionell argumentation för någonting djupare än vem som bör röstas ut ur "talang". Men det där med att besegra cancer, det ligger honom varmt om hjärtat. Unde debatten växlade han mellan att häftigt gestikluera med armarna och peka in i aktuellts tevekamera (likt vi är vana att se honom) och att stödja sig på armbågarna och nästan skamset stirra snett ner i golvet när han pratade.
Bert Karlsson kände skam. Bert Karlsson visade känslor i teve, en äkta kämparglöd i en kamp mot det fenomen som berövat honom en del av hans manliga stolthet endast med hjälp av ett finger i rumpan.
"Jag vill inte se någon annan man gå igenom det jag har gått igenom!"
Till och med Bert Karlsson är en mjukis innerst inne.
Jag tror jag har fått tillbaka tron på mänsklig solidaritet igen.

(som "bitterfittan" från Ballar av Stål skulle tillagt; what about bröstcancern då?  vavavavava?)

Ett stort vad i HELVETE?! präglade hela söndagsfrukosten.
Alltså löd således veckans fråga till 118118; vad fan är en diabetiker-socka?

svar: en diabetikersocka är en finribbstickad socka med obefintlig söm. Det är en extra tunn och fin socka för Dam och Herr. Den är även extra bred och därför lätt att ta på för exempelvis reumatiker.

Jag vet faktiskt inte varför jag tycker de här reklamerna är sjukt roliga. Inte alls.
Har jag torr humor eller är jag bara hög?

Twitter. Det är var som är inne nu. Då jag är en relativt trogen tittare till Vakna! med The Voice, där alla halvkändisarna i rutan/radion allt mer återkommande namedroppar och nämner anekdoter ifrån Twitter, kunde jag inte hålla mina nyfikna fingrar borta och skaffade mig ett konto - en för-säkerhets-skull för att jag, om communityn framöver blir the big place to be, skulle kunna stoltsera med att jag skaffade det i ett mycket tidigt skede och med andra ord har jäkligt bra koll. Är väldigt inne. Vet vad som gäller. Vice versa.

Men ärlighet vara ju alltid längst. Och om sanningen ska fram har jag efter en vecka fortfarande inte fattat finessen. Vad grunden till hela hypen? Själva konceptet är om möjligt torftigare än Mårten Anderssons bajsskämt, det enda man gör är att på max 140 tecken per inlägg besvara frågan "What are you doing?" och därefter hoppas att andra medlemmar finner det jävligt intressant. Om så är fallet kan de välja att fortsättningsvis "follow'a" mig och med det få ett litet pling så fort jag nästa gång svarar på what jag är doing. Själva nöjet är alltså att kunna se vad andra pysslar med för stunden.
Som ett facebook med endast status-funktionen. Eller ett MSN med endast det personliga meddelandet. Och på endast ett 140 tecken lång svar på "what are you doing?" får man ungefär plats med det här:

finding out how this works, if i don't fall completely in love with it within the next fifteen minutes I'll just go back to facebook.

Det gjorde jag alltså för en vecka sedan. Med andra ord: hasta la vista, Twitter!
(alternativt: hasta la vista, hopp-om-att-för-en-gångs-skull-få-vara-först-med-någonting!)

Killen som kallar sig Nordpolen  gör ganska bra musik.
Men han måste även vara sveriges i särklass knepigaste kille.





Moberg rusar in i min lägenhet sekunden innan jag hunnit skalla kudden för kvällen och håller upp händerna framför sig. Den ena är knuten och den andra visar fyra fingrar.
"Vad tror du att detta är? En fyra, en nolla. En fyra, en nolla. FYRA mot NOLL johanna!"
"*kvällstrött ljud som tydligt menar att han bör komma till saken innan jag kickar ut honom med skallen före*"
"Jo serru, det här (knuten hand) är Brynäs och det här (spretande fingrar) är Färjestad.
  FYRA NOLL I MATCHER NU, MOUHAHA!"
"*väjer att ändå kicka ut honom med skallen före. Lite extra hårt också.*"
 Vämland kan gott få odla sitt slutspelsskägg. Än sen då, vem behöver en semifinal?

Vi inleder med ett internskämt:
"Amanda, hur fan skriver man?"
"klick klick"


Som bekant bedrivs det ett ständigt krig mellan längdåkare och alpinister, och den som är uppmärksam har även registrerat att längdåkarna på facebook startat en grupp som tydligt och klart signalerar en fientlighet mot oss utförsåkare. Jag och Amanda bestämde oss i och med detta (samt efter att vi kört ur första tävlingsåket i ö-vik och upptäckt att det fanns trådlöst nätverk i värmestugan) att starta en motorganisation. Att ta upp kampen. Att inte låta dem provocera ostraffat. Den som vill stödja oss i kampen är välkommen att söka upp gruppen "Längdåkning är till för dem vars pappor inte har råd med liftkort" på allas vår favoritcommunity, joina och sedan sprida vårat budskap vidare.
It's a war, era fjantar!

Att se inspelningarna från stand-up-klubben Raw  måndagar 22:00 är ett nöje. Alltid.
Men trots att the big boss Mårten Andersson verkar vara en reko kille har jag bildat mig uppfattningen att han inte alls är så rolig som man kan tro. En människa som driver en egen stand-up-klubb kan man ju tänka har en abnormt stor ådra för det där med komik, men efter att han igårkväll invigde sin show med bajsskämt och en imitation av en vindögd pokerspelare har jag börjat tvivla. Det är inte ens torrt, det är bara... lågstadienivå. Min katt kan göra roligare imitationer än så. Nog förväntar jag mig mer av en av sveriges mest kända komiker. Marcus Birdman var snäppet mer utvecklad i sina vitsar och hade dessutom the real brittish accent, det var bättre så. Heja engelsmän.
Jag har dessutom (efter att ha reflekterat över synen i några veckor) nu bestämt mig för att jag nog gillar delen av introt där den lilla Ipren-mannen sprängs. Jag har förut varit aningen osäker men nu alltså kommit till insikt; det är roligt när små, fula, skrattande människor sprängs.
Mer sånt nu Mårten, inget bajs.

Jag tror jag hatar O.C. Faktiskt. Även om jag nu får höra att just hata  är ett starkt ordval, så hatar jag O.C. En avsky och ett förakt likt ett hårdrocksband hyser för blommiga tapeter hyser jag även för denna serie. Den snärjer dig, den får dig att falla, den äter dig levande varpå den visar sig vara fullständigt skittrist och förusägbar. Dessutom blir man fucking avis på att alla karaktärerna är så pissigt rika.
Jag och the K har nött det hela hösten. Säsong ett var fenomenal, säsong två var ok, nu är säsong tre en stor tragedi. Trots åtskilliga lösningar, möjligheter och utvägar tycks varje avsnitt numera endast bestå av en mixtur av misär, problem, ångest och allmänt bottenlösa fall. Inte en enda episod slutar lyckligt. Inte en enda svårighet går att tackla, var och varannan bra händelse för en direkt dålig händelse med sig, ingen är någonsin glad. Dispyter och konflikter uppstår så fort någon öppnar käften. Dessutom har familjernas problem eskalerat till en ringa nivå av alkoholmissbruk, mordförsök och motbjudande lärare-elev-relationer (ja, eftersom att större delen av sveriges befolkning - bortsett från mig och karl - uppenbarligen sett fler säsonger OC än vad man trott vara möjligt vet alla säkert det där redan). The point is; skiten har inget slut.
Och det strider emot alla principer att lägga ner en serie mitt i en säsong. Det är en individs plikt att knyta ihop the big säck of serieavsnitt, alltså se hela säsongerna. Enhetligt, komplett. Därmed är vi fast i en ond cirkel av förtvivlan, ånger och en viss ilska i detta tittande, endast för våra plikters skull. Och vi mår mestadels dåligt av det. Bortsett från att skådespelarna har utseenden till vår belåtenhet mår vi dåligt av det.
Nu vill jag bara att Marissa ska dö så att vi kan gå vidare i våra liv.
Dö, ditt snöre. DÖ!

"Jag går klart skolan, sen börjar livet.
 Jag fyller 18 år, sen börjar livet.
 Jag skaffar en kille, sen börjar livet.
 Jag skaffar familj, sen börjar livet.
 Jag skaffar ett jobb, sen börjar livet.
 Jag skaffar pengar, sen börjar livet.
 Jag går i pension, sen börjar livet.
 Och så kommer man på att när man går i pension kommer man ju faktiskt att dö ganska snart.
 Och så står man där och konstaterar att man ägnat hela livet åt en väntan på att livet ska börja"

 för första gången på tre månader har jag hört någonting vettigt sägas på en filosfilektion. en film var det vi såg, och det var en svensk-finsk gubbe som gjorde uttalandet. jag ska göra lite research och sedan ska jag skicka honom ett trettiopack päronsplit eller en nyckelring med texten "tack för att du skapade mig en religion".
 Kör-hårt-tjugofyrasju-ismen.

Allt som allt finns det nog i denna vida värld inget mer glädjeframkallande än att gå in på 1000 apor. Seriöst. Bröderna Schulman kan bota vilka åkommor som helst, fanns de på burk skulle världens befolkning kunna slänga antidepptabletterna åt fanders och kunna leva lyckliga i alla sina dagar genom att endast förtära ett schulmanpiller om dagen.

Matkassarna kan ha gått sönder halvvägs från konsum. Badrumsgolvet kan svämma över. Man kan halka på ett bananskal eller tappa bort dörrnyckeln. Det kan vara 6 kärnor i endast en mandarinklyfta. Man kan vara på riktigt destruktivt tala-till-mig-och-jag-dödar-dig-humör.
Men så. En ny "intervju med blondinbella". Och världen lyses plöstligt upp av en glödlampa på tusen watt. Skoningslös humor och mobbing som affärsidé kan bota åkommor som inte ens bubbelbad eller chokladaskar man fått av pojkvännen rår på. Sluta forska om botemedel mot cancer. Jag har det!

läsvärt
läsvärt
läsvärt

Frida och två av hennes manliga bekanta spelade på hotellet under middagen igår, deras slutkläm bestod av denna låt som jag sedan uppträdandet inte har kunnat sluta lyssna på den i mina krassliga ipod-lurar och tänka tillbaka på hur fina de var där de satt på sina barstolar och körde helhjärtat akustiskt så att hårstråna krullade sig på armarna.
Detta ger mig desperata känslor om att jag måste lära mig spela gitarr.

Du söker på pirate bay. Pirate bay hittar ingen torrent som matchar dina sökord och säger därför såhär:

"Inga resultat. Försök lägga till en asterisk i din söksträng"

asterisk. asterisk. asterisk... asterisk?
synonymer.se:   hänvisningsstjärna, liten stjärna, stjärna, hänvisningstecken

den enda människa jag skulle kunna tänka mig förstå den meningen utan lexikon är nog ernst kirschteiger. han brukar nog inte hänga så mycket på pirate bay.

Idag hade jag tänkt mig att göra en riktigt seriös "dagens dagens" a lá style by mats-mats bara för att detta är en sådan sjuuuukt användbar outfit. Skojar i-n-t-e. Den brukas så pass ofta att det i princip är såhär folk kommer att minnas mig i framtiden; the great bussåkar-outfit.
Tröja polarn&pyret, tjocka underställsbyxor houdini, tubsockor intersport. Om man vill kan man komplettera detta med en lök under vardera arm, en ipod och åksjukepiller.






Bitcomet har gått på högvarv sedan klockan 11 imorse. Jag skulle vilja säga att jag sitter och spotify'ar (enligt massan är det ju plötsligt så himla inne med spotify att man nästan kan skriva ner det under kapitlet "revoultioner" i historieboken) men det gör jag inte. Jag Last.FM'ar, typ. Även om det i princip inte går att uttala. Jag sitter på Last.FM? Men neje, inte sitter man väl på det heller! Jag... jag... äh. Jag lyssnar på en radiokanal över internet där jag själv får bestämma vilken musik som ska spelas. Punkt. Jag skriver "station: Hot Chip" och så får jag per automatik höra Hot Chip plus mängder av likanade artister. Alternativt kan jag tagga "electronic + indie" och så får jag per automatik höra all musik som är taggad som elecronic/indie.

Skulle världen delas upp i Spotify'are och Last.FM'are skulle jag välja det senare - även om jag är så ute att jag aldrig provat spotify (och kanske just därför?). Jag tror jag bör skicka ett tack-kort till emmas bror, jag har för mig att det var han som introducerade oss småbarn för denna radiostation of pricelessness för oss när det begav sig där i högstadiet.

förmiddagssysselsättning: stå i backen klockan 7, frysa, tävla, vara ganska snabb, göra punkter
eftermiddagssysselsättning: ligga i soffan med täcket och - i brist på andra b-dokusåpor - se trollkarlens hemligheter på femman och trycka i mig mer kexchoklad än vad en snart 18-årings RDI tillåter

Min första tanke är förstås om det är sant att det liksom är en kille som stigit fram ur det heliga magibrödraskapet och avslöjat "the biggest secrets of magic" eller om det är någon slags kartell där ett gäng misslyckade magiker bestämde sig för att bannemej ge upp sina karriärer och tjäna pengar på att släppa ut hela släktet trollkarl ur garderoben. Och vi nu antar att det endast är ett visst antal individer som gjort detta, hur mycket kosing fick de för infon? Och framför allt, hur omtyckta är dessa individer numera av sina fingerfärdiga bröder? "Extra extra; öppet krig i magisamfundet!" 
Jag skulle då inte vilja ha en förnärmad och förbannad Chris Angel efter mig iallafall.



Iallafall vill jag tycka att själva showen som idé är rätt bra. Det är klart att man är nyfiken, det är klart att man vill ha reda på alla hemliga luckor och skynken och pinnar och fejkade kroppsdelar en magiker använder, tänk bara hur roligt det skulle vara att springa upp på scenen till Joe Labero in action och bara spontant banalt avslöja hans trick (kan bli ett hett tips till blondinbella när hennes pondus-mätare i sinom tid desperat börjar blinka mayday nu när hon åkt ur let's dance).

Men även om nu själva idén till showen är bra vill jag anse att bolaget som fick ansvaret för denna revolution har tagit mycket dåligt vara på möjligheten att skriva tevehistoria. För det första är det hela överdrivet amerikanskt dramatiserat(visst att det är tjejer med som assistenter liksom, men måste de gå klädda i strumpebandshållare och bikini?!) och för det andra envisas speakerrösten i bakgrunden med att hela tiden att återge trolleritrickens händelseförlopp med en massa perversa aspekter. Vad är grejen med det liksom? När en av magikerns "biatches" gör någonting kan de inte benämnas "kvinnan" eller "flickan" eller "den där porrmodellen med blå jumpsuit till höger", utan endast "the beautiful woman" eller "another very pretty creature". Alla mina varningslampor skrek WHATTAFACK?!

I slutet av ett klipp slår basrösten, som då är i slutet av skildringen av ett trick där en kvinna "styckas" i tre delaroch en massa tjejer måste knöla in sig i konstiga ställningar i en trång lådliknande cylinder, till med - efter att ha kommenterat tjejernas otroliga smidighet i den där lilla lådan - frasen: 
"a set up like this can make a mind wander to other tricky situations.. but enough about that"

checka showen på youtube, jag har videoklippat sönder bloggen nog som det är

Ut med språket nu - vem FAN lade in Björn Rosenström-skivan tjejernas omklädningsrum?
Det enda jag har gjort i tre dagars tid är att sjunga om blå sockiplast och oregano.
Jag hatar Björn. Jag ska slänga cd:n i tvättmaskinen.




PERSPEKTIV PÅ ONSDAGEN:
Den bästa taktiken att tackla svårigheter jag under min levnad är att lyssna på The Hives. Funkar varje gång. Hur hatisk eller förtvivlad eller självmordsbenägen man än är gör alltid en god dos "try it again" susen.
Före dagens skidåkning (i en väderlek inte ens Ernst Kirchstegier skulle kunna smila åt) fick jag sätta den låten på repeat hela bussresan för att inte skrumpna ihop till en liten hög kaffesump.
Bussresan är 4 mil lång.
Vårsol som blev snöstorm som blev slaskhåla som blev ge mig CHOKLAD ffs!

Igårkväll fick alla idrottselever knöla in sig i aulan och lyssna på en dalmas vid namn Thomas som i två timmar snackade kostrådgivning med oss. Visst kunde han sin sak och visst lärde man sig lite om omega 3-fettsyror och fibrer, men överlag kan man på ett bra sätt sammanfatta de två timmarnas träsmak i rumpan med uttrycket skräll - ordet som används i sarkastiska eller ironiska sammanhang snarare än i sin rätta bemärkelse.


skräll 1: att alla längdåkare i samband med pratet om kolhydrater började ställa miljoner frågor om havregrynsgröt. hur mycket dolda egenskaper kan man egentligen tro att havregrynsgröt har?! är man längdis är visst grötens överhet obegränsad.
skräll 2 : "godis är onyttigt och fisk är nyttigt!" - fan så NYTT!
skräll 3 : alla alpinister på min stolsrad drar efter andan när killen på scenen kläcker ur sig att man bör slopa smöret på mackan och ersätta det med avokado (liten parentes-skräll: värmlänningen på min höger tittar på mig som att jag vore en blomkruka när jag nämner att jag faktiskt brukar sleva en halv avokado till frukost)
skräll 4 : allas vår favorittränare tar upp oskars knäckebrödsdiet under sälenhelgen (alltså wasa-sandwichar till frukost OCH middag två dagar i rad) under den allmänna frågestunden så att han får sitta och leka tomatansikte till alla alpinisters stora lycka och till dalmasen på scenens frågande min.
skräll 5 : fetmaklubben går fikatisdagen till ära hem till Karl och bakar semlor direkt efter föreläsningens slut.




alltså - skrällar som inte var skrällar över huvudtaget.
från och med nu är det iallafall en oskriven lag att alltid avsluta en mening med "och så tar du lite krossade linfrön till det!". För ni vet i dalarna, där går man efter filosofin att kombinationen förtäring + linfrön endast and only går under kategorin "the sky is the limit".

Igår kväll satt vi uppe och såg Debatt i svt. På aftonens agenda stod bland annat diskussion om konflikten Israel-Palestina, vilket man förstås i bakhuvudet hade en del aningar skulle kunna resultera i ett saftigt slagsmål mellan deltagarna. Svartvita sjalarna vs. the davidsstjärnor-carriers.
Oturligt (eller?) nog gick det hela skapligt fredligt till, vi fick inte se några symboliska accessoarer flyga i luften eller någon Janne Josefsson sära på religiösa fundamentalister som drar varandra i håret.

Dock kan jag på ett sätt nu se hur det kommer sig att de efter två tusen års osämja fortfarande inte kan slå sig ner över en kopp te och konversera fram en lösning på problemet. För trots att de befann sig i sverige (och uppenbarligen länge gjort med  tanke på deras verbala förmåga inom svenska språket), ett antalflygtimmar ifrån dammolnet i mellanöstern, i en tevestudio i en fullkomligt fredlig civilisation kunde dessa människor i religiös tvekamp fortfarande inte ens se varandra i ögonen där de satt på sina plaststolar.
"Nej, dom dödar våra barn" svarade en palestinsk kvinna på Janne J's fråga om hon kunde vrida på huvudet och se en gammal judisk i ögonen när hon talade till honom.
Men SKIT i det då!
Barn dör och ni sitter här och är högfärdiga.

"Kjerstins sabotage mot Jonas", "Dellert sågar Gardell", "Så sabbades Gardells dag".

Jag följer inte Stjärnorna på slottet men jag har icke kunnat undvika att registrera löpsedlarna i DN och kvällstidningarna, det absolut hetaste stoffet just nu Dellert vs. Gardell i detta uppenbarligen omättligt populära programmet på svt jag inte har en susning om handlingen i. Av någon anledning har dock mitt intresse väckts av just den här konflikten - och har ingen riktig grund till min nyfikenhet, kanske just pga den ringa anledningen att jag anser den där Jonas vara en ganska rolig prick - och har därför ställt en vän som är insatt i programmet mot väggen om var det har slagit slint för de där två profilerna på slottet. What's the big deal liksom. Och vad fick jag för respons på mina frågor? ingen! Hon hade ingen aning om vad jag menade, förstod inte alls vad jag menade med "bråk". Hon sa att hon endast ser på showen, inte lusläser rubrikerna i tidningsställen på konsum.



Nu vill jag (efter att ha läst varje ord i aftonbladets nöjesbilaga tre dagar i rad och fortfarande inte blivit klokare) ha upprättelse i den här frågan - i vilken faktor bottnar Kjerstin Dellerts dispyt med Jonas Gardell?