the art of a buj

Jag tror jag hatar O.C. Faktiskt. Även om jag nu får höra att just hata  är ett starkt ordval, så hatar jag O.C. En avsky och ett förakt likt ett hårdrocksband hyser för blommiga tapeter hyser jag även för denna serie. Den snärjer dig, den får dig att falla, den äter dig levande varpå den visar sig vara fullständigt skittrist och förusägbar. Dessutom blir man fucking avis på att alla karaktärerna är så pissigt rika.
Jag och the K har nött det hela hösten. Säsong ett var fenomenal, säsong två var ok, nu är säsong tre en stor tragedi. Trots åtskilliga lösningar, möjligheter och utvägar tycks varje avsnitt numera endast bestå av en mixtur av misär, problem, ångest och allmänt bottenlösa fall. Inte en enda episod slutar lyckligt. Inte en enda svårighet går att tackla, var och varannan bra händelse för en direkt dålig händelse med sig, ingen är någonsin glad. Dispyter och konflikter uppstår så fort någon öppnar käften. Dessutom har familjernas problem eskalerat till en ringa nivå av alkoholmissbruk, mordförsök och motbjudande lärare-elev-relationer (ja, eftersom att större delen av sveriges befolkning - bortsett från mig och karl - uppenbarligen sett fler säsonger OC än vad man trott vara möjligt vet alla säkert det där redan). The point is; skiten har inget slut.
Och det strider emot alla principer att lägga ner en serie mitt i en säsong. Det är en individs plikt att knyta ihop the big säck of serieavsnitt, alltså se hela säsongerna. Enhetligt, komplett. Därmed är vi fast i en ond cirkel av förtvivlan, ånger och en viss ilska i detta tittande, endast för våra plikters skull. Och vi mår mestadels dåligt av det. Bortsett från att skådespelarna har utseenden till vår belåtenhet mår vi dåligt av det.
Nu vill jag bara att Marissa ska dö så att vi kan gå vidare i våra liv.
Dö, ditt snöre. DÖ!