the art of a buj

Att se inspelningarna från stand-up-klubben Raw  måndagar 22:00 är ett nöje. Alltid.
Men trots att the big boss Mårten Andersson verkar vara en reko kille har jag bildat mig uppfattningen att han inte alls är så rolig som man kan tro. En människa som driver en egen stand-up-klubb kan man ju tänka har en abnormt stor ådra för det där med komik, men efter att han igårkväll invigde sin show med bajsskämt och en imitation av en vindögd pokerspelare har jag börjat tvivla. Det är inte ens torrt, det är bara... lågstadienivå. Min katt kan göra roligare imitationer än så. Nog förväntar jag mig mer av en av sveriges mest kända komiker. Marcus Birdman var snäppet mer utvecklad i sina vitsar och hade dessutom the real brittish accent, det var bättre så. Heja engelsmän.
Jag har dessutom (efter att ha reflekterat över synen i några veckor) nu bestämt mig för att jag nog gillar delen av introt där den lilla Ipren-mannen sprängs. Jag har förut varit aningen osäker men nu alltså kommit till insikt; det är roligt när små, fula, skrattande människor sprängs.
Mer sånt nu Mårten, inget bajs.