men bara lite
- Men vad FAAN har ni gjort nu då?
Karls uppgivna blick vandrar från mig till emilie till det pepparkakshus som är placerat centralt på köksbordet och som vi precis börjat spritsa vit glasyr på. Glasyr som vi - samtidigt som vi sakta klämde ut den ur kalles avancerade sprits-anordning - märkte kanske antagit en aningen för rinnande konsistens för att samarbeta med underlaget. Ett insikt som vi kom till alldeles för sent.
- Alltså... vi tänkte bara att vi liksom skulle börja lite. Men bara lite.
Eftersom att K har en tendens att vara överambitiös när det gäller bakning och matlagning - som till exempel när han en fikatisdag i höstas tog beslutet att vi skulle göra creme brulée - hade han under vårat pysslande och pillande med den färdigköpta pepparkakshusbyggsatsen slagits av idén att täcka hela sidorna med små silverkulor han hade liggande hemma i sitt skafferi. Och som han sprang iväg för att hämta. Medan jag och emilie började spritsa glasyr. Men bara lite.
Precis som den där ödesdigra creme brulée-tisdagen slutade de från början högt flygande planerna på stordåd i något som skulle kunna kallas tragedi. Iallafall i fulhet. Har man inga ordentliga formar och istället använder kaffekoppar blir creme brulée äggsoppa, har man inget tålamod eller konstnärligt sinne och istället använder sig av sin intuition blir visioner av ett kreativt mästerverk av non-stop och smält socker till ett mönsterlöst virrvarr och ett kladdigt köksbord. Våra tappra försök att rädda upp den konstnärliga oreda vi ställt till ledde till slut att vi dränkte vår skapelse i glasyr och därefter slängde på all dekoration i sann sepe-anda. Inte ens Karl försökte rädda situationen. Hade någon fått gissa fritt hade nog majoriteten trott att ett gäng hyperaktiva femåringar utan tummar byggt vårat pepparkakshus. Men nix, det var enbart en loid och en valp.
När vi efteråt studerade den exemplariska modellbilden på paketet intalade vi oss att vi nog inte hade velat ha ett strukturerat mönster på vårat pepparkakshustak iallafall. Allt är konst bara man vill.
Karls uppgivna blick vandrar från mig till emilie till det pepparkakshus som är placerat centralt på köksbordet och som vi precis börjat spritsa vit glasyr på. Glasyr som vi - samtidigt som vi sakta klämde ut den ur kalles avancerade sprits-anordning - märkte kanske antagit en aningen för rinnande konsistens för att samarbeta med underlaget. Ett insikt som vi kom till alldeles för sent.
- Alltså... vi tänkte bara att vi liksom skulle börja lite. Men bara lite.
Eftersom att K har en tendens att vara överambitiös när det gäller bakning och matlagning - som till exempel när han en fikatisdag i höstas tog beslutet att vi skulle göra creme brulée - hade han under vårat pysslande och pillande med den färdigköpta pepparkakshusbyggsatsen slagits av idén att täcka hela sidorna med små silverkulor han hade liggande hemma i sitt skafferi. Och som han sprang iväg för att hämta. Medan jag och emilie började spritsa glasyr. Men bara lite.
Precis som den där ödesdigra creme brulée-tisdagen slutade de från början högt flygande planerna på stordåd i något som skulle kunna kallas tragedi. Iallafall i fulhet. Har man inga ordentliga formar och istället använder kaffekoppar blir creme brulée äggsoppa, har man inget tålamod eller konstnärligt sinne och istället använder sig av sin intuition blir visioner av ett kreativt mästerverk av non-stop och smält socker till ett mönsterlöst virrvarr och ett kladdigt köksbord. Våra tappra försök att rädda upp den konstnärliga oreda vi ställt till ledde till slut att vi dränkte vår skapelse i glasyr och därefter slängde på all dekoration i sann sepe-anda. Inte ens Karl försökte rädda situationen. Hade någon fått gissa fritt hade nog majoriteten trott att ett gäng hyperaktiva femåringar utan tummar byggt vårat pepparkakshus. Men nix, det var enbart en loid och en valp.
När vi efteråt studerade den exemplariska modellbilden på paketet intalade vi oss att vi nog inte hade velat ha ett strukturerat mönster på vårat pepparkakshustak iallafall. Allt är konst bara man vill.
Kommentarer
Postat av: Josefin
Kristyr är banne mig inte det enklaste att arbeta med. Tykcer att ert pepparkakshus blev sött (bokstavligt talat likaså) ändå Joäna!
Trackback
