the art of a buj

Visst finns det allt vissa saker som enbart är okej i juletider? Ett praktexempel är det speciella med att titta på film runt jul, alla tevekanaler fullkomligt överöser oss med maraton och långfilmer i överflöd - maraton och långfilmer som vi förmodligen dessutom kommer att slå oss ner framför i soffan i brist på annat att göra under det höga antalet röda och inaktiva dagar julhelgen innebär. Många filmer som annars på året är vedervärdiga och förfärliga att se är under julen plötsligt helt okej. Inte fullt så illa. Ja, för att inte tala om nästan bra. Det finns en hel rad av dem; Göta Kanal, Ett päron till farsa firar jul, Elf, Grinchen, Miraklet i New York, Bad Santa, den där filmen där Arnold Schwarzenegger i en desperat papparoll är på jakt efter någon form av action man till sin son. Alla Ensam hemma-filmerna med den där barnskådisen med udda utseende vars koncept egentligen är oerhört ensidigt och tröttsamt och som man får kväljningar av de där få gångerna de under övriga månader på året sänds på någon pluskanal blir i juletider nästan magiska. Tillsammans med en skinkmacka blir allt liksom helt plötsligt genialiskt. Under bussresan till Österrike i höstas fick något nöt idén att dra igång en visning av Tomten är far till alla barnen på de små teveskärmarna i taket - vilket jag såhär i efterhand starkt avråder ifrån. Det var hemskt. Men i slutet av december ertappar man sig själv med att nästan se fram emot att få se den.
Är detta på grund av att man under julen helt enkelt blir sådär barnsligt glad och ser hela världen som något luddigt och mjukt? Är det någon undermedveten julkänsla som ligger bakom eller har vi bara så pass tråkigt under jul att vi sjunker till en Grinchen-nivå? Hur som haver vet man att när granen är klädd, Aladdin-asken står på bordet, snön ligger vit på taken och pappa har lärt hela familjen juldagarnas tevetablå utantill - då är det jul.