the art of a buj

I SVT:s morgonprogram såg vi en gästande kille som presenterades med titel Överlevnadsexpert och hade till uppgift att tipsa tittarna huruvida man bäst klär sig och beter sig för att klara kylan som tycks ha tagit ett krampaktigt grepp om landet. Eftersom att vi hade två träningspass på skidor i cirka 30 minusgrader på schemat för dagen makade vi på våra stolar och höjde ljudet på teven för att höra vad denne vishetens man hade för erfarenheter att dela med sig av till svenska folket när det gällde överlevnad i kyla.
Och så, efter tio minuters prat, hade han tillsammans med programledaren och oss besvikna köldrädda tittare ihopkurade framför teven dragit slutsatsen att det bästa sättet att undvika köld är att tillämpa någon form av huvudbonad. Att bära mössa, alltså. Samt att helst ha en sko med tjock sula. Vi hade med förväntan sett fram emot detaljerade beskrivningar av hur man syr in värmeslingor i kläderna eller bäst placerar tejp i ansiktet för att undgå köldskador, måhända någon dold fakta om den hur en ultimat temperatur på dricksvattnet kanske bidrar till att man lättare håller igång blodcirkulationen för att få fingrar och tår varma. Men nä. Expertisen har talat till folket: bär mössa och tillvaron är räddad!


Guide till hur man förflyttar sig 145 mil på 36 timmar med fyrhjuliga fordon (helst en minibuss utan värme för fötterna och med fönster man måste använda isskrapa på insidan av):
Gävle - Hudiksvall - Gävle - Torsby - Tärnaby.
Som en förirrad, alkoholiserad man på Åre Torg strax före nyår en gång sade: "Välkommen till Jämtland, här är det kallt!". Fast nu är vi istället nästan i Lappland. I Lappland. Jag är inte gjord för breddgrader som dessa. Överlever jag (vilket jag ju måste göra så länge jag behåller mössan på, visst?) ska jag aldrig mer klaga över värme eller svett, utan istället spara det på burk och ta fram det i stunder som denna.