the art of a buj

Snö värmer en vintersportares hjärta.

Jag var uppriktigt sagt genuint lycklig över att för en gång skull få göra en lägervecka på svensk mark och på riktigt få uppleva ett vinter landskap som ligger på ett mindre avstånd än 6 timmars bussresa. Tanken på gångavstånd till backen och mat ifrån landets dyraste ICA-butik gav mig små nostalgiska tussar av välmående tillsammans med insikten om att Funäsdalen aldrig gör en besviken.

Eller jo, Funäsdalen kan visst göra en besviken. Vad norrland under denna vecka kunnat erbjuda har – till vår stora förtret – varit ungefär i klass med vad vi kunnat uppleva i vår varmgradiga byhåla cirka 40 mil krokig väg söderut. Istället för ett vinterlandskap med stämningsfulla snöfall och frost på rutorna har våra sex skiddagar bjudit på dimma, regn, is, plusgrader, grusig svart snö och blöta sittliftar. Torkskåpet har varit flitigt använt och jag har flera gånger starkt övervägt att klistra fast småsten under skosulorna för att över huvudtaget lyckas promenera över till stugan mittemot. När solen till sist lyckades krysta fram mellan molnen under denna eftermiddagen gav utsikten från toppen av berget snarare intrycket av att vi befann oss i mars månad än i november.

Norrland har hittills inte gjort sin plikt. Norrland har svikit mig, bedragit mig, lämnat, glömt och lurat mig, snuvat mig på den vykortsvinter med glada barn och manchester som jag så sett fram emot men inte fått. I min egenskap av alpinist är det antagligen min plikt att vara glad över enbart att jag fått åka skidor, men miljön och den fuktiga, ruggiga känslan som inte riktigt verkar vilja lämna vare sig mina kläder eller min kropp hindrar mig ganska rejält ifrån att ringa hem och försöka göra folk avundsjuka. Förmodligen skulle jag inte lyckas särskilt väl.

Det är en förbannad tur att det åtminstone finns pepparkaksdeg på ICA.

 

 

 

Moberg släppte Basil lös i min lägenhet. Jag befann mig inne i deras residens och iakttog under delad förvåning med Pontus hur mannen i fråga tog det lilla djuret i sina kupade händer och kvickt försvann ut genom ytterdörren, och hann dessutom stå som ett fån på hallmattan i säkert tio sekunder innan jag insåg att "min lägenhetsdörr är ju öppen... fuck!".
När jag störtat in till mig var det redan försent, Moberg var redan tomhänt och fnissandes på väg ut därifrån. Jag försökte muta, hota, slå och nypa honom att säga var på mina 38 kvadratmeter han släppt ut sitt vita husdjur, men han vägrar. Jag hinner i tio minuter irra runt i lägenheten i förtvivlan innan jag till sist hör ett litet krafsande uppe på min bokhylla ovanför sängen, varpå jag rotar fram en liten skrämd mus bakom min Stieg Larsson-trilogi.
Vid återlämnandet hade grannarna dessvärre valt att låsa sin dörr. En fight genom brevinkastet ledde dock till sist till att jag blev insläppt och kunde överlämna Basil till sin rätta ägare - som då valde att stoppa honom i en låda i frysen och deklarera att det skulle vara mitt - i min egenskap av dålig barnvakt - fel om han frös ihjäl.
Jag gick därifrån. Och hoppades på att de inte menade vad de sa.

(senare updt: Basil fick enligt uppgift lämna sitt minusgradiga fängelse redan i samma sekund som jag slog igen ytterdörren. han ska också - enligt uppgiftslämnarna - ha stått på tå vid frikännandet. Dagens vetenskapliga upptäckt är alltså att små, rödögda gnagare ställer sig på tå vid extrema temperaturer)

i-landsproblem:
Mina aktningsvärda föräldrar har varit politiskt korrekta och köpt hem ett lager lågenergilampor till min lägenhet (alla är vi eviga, aktiva miljökämpar...). Här om dagen hade dessa premiär för min del och en är numera installerad i mitt badrumstak. Dock gör den sig inte särskilt bra där.
Denna lilla energisparare ger ifrån sig ett skarpt, knepigt ljus som ger hela rummets interiör - inklusive mig när jag befinner mig där inne - ett spyliknande, grönaktigt skimmer. En sånt där ljus som gör att man undrar hur man egentligen släpper ut sig själv i samhället om dagarna, som får en att reflektera över undret att mitt ansikte inte suddades bort av fotografen på skolfotot. Som helt enkelt får en att framstå som omänskligt glåmig och anskrämligt ful.
Så trots att jag två dagar i svurit och suckat över att jag behövt treva i komplett mörker i mitt lilla kyffe till badrum har jag ikväll - den här gången frivilligt - än en gång borstat tänderna i mörker. Den färg mitt hår får i det ljus som för närvarande uppstår när man tänder min nyinsatta glödlampa påminner om den hårfärg två nära vänner fick när de badade i en pool med för hög klorhalt.
Vad gör man inte för fåfängan.

Jag och August. August och jag. På sistone har vi varit väldigt tajta. På gott och ont.
August är lite svår. Han har skrivit en bok om ett rum i någon konstig färg som är något av en klassiker inom svensk litteratur och som jag i studiesyfte beslutade mig för att läsa. Så jag och August har de senaste tre veckorna dejtat flitigt under sena kvällar, buss- och flygresor samt håltimmar om vardagarna. Och trots att jag har gjort uppriktiga försök att tycka om och förstå August så har han och jag inte riktigt klaffat, bland annat för att vi förmodligen inte riktigt delar samma intressen och hjärtefrågor. Han är inte sådär galet intresserad av att skapa ett jämnställt samhälle, jag är inte sådär galet intresserad av att drunka i paranoid bitterhet. För all del att han bidrar till utvecklingen av mitt vokabulär, vilket jag ser som en beundransvärd egenskap, men för övrigt vill jag påstå att August inte riktigt har alla koppar i skåpet. Inte alla indianer i kanoten. Eller - som min kära tränare Wallner en gång uttryckt sig - hjulet snurrar men hamstern är död.
Ikväll tänker jag ta farväl av August, oavsett om jag kommer till sista sidan av hans förbannade Röda Rummet eller inte. Vårat förhållande är inte hållbart eller hälsosamt. Nu börjar min spurt. Därefter tänker jag lämna honom och hans bitterhet till sitt fortsatta passiva öde i skolans bibliotek.
Farväl August. It's not you, it's me.


(jag har läst 50 sidor på tre veckor och har ca 250 sidor att avverka idag. tur att jag köpte lite godis på taxfreen på väg hem från alperna samt har en fungerande kaffebryggare)

I begynnelsen fanns en tid då jag (med en liten hjälpande Kim-hand) glänste med mina färdigheter så att byhålans hela lilla bowlinghall med tillhörande café drog efter andan av häpnad och förundran. En otränad rookie lyckades övervinna Moberg the champ som med bittra, tunga steg fick lämna lokalen med ordet tjejpisk stämplat i pannan.
Idag ville han ha en revansch. Och well, han vann med typ 100 poäng på två serier.
Jag lever på tanken att jag helt enkelt ätit lite för dålig lunch.
Nästa vecka kommer jag tillbaka.

Jag befinner mig på apoteket. Jag har tagit en kölapp och har slagit mig ner i en skapligt hård trästol för att vänta på min tur. Ungefär två stolar bort sitter en tant som har en lila mössa på huvudet, en flätad korg i knät och - liksom jag - en liten vit nummerlapp i handen. Vi väntar tillsammans och ler mot varandra som goda medborgare.
Efter någon minut kommer en man in. Även han har garanterat passerat 65-strecket. Denne man och tanten med mössan måste förmodligen vara bekanta sedan innan för han tar en lapp, slår sig ner i stolen brevid mig och börjar ivrigt konversera med tanten. Om hundar och om vinterskor. Om kaffe.
Jag fortsätter att umgås med min stol.
Inifrån butiken kommer nu plötsligt en annan liten tant kilandes och utbrister att nämen är det ni som sitter här och tjattrar? Det var minsann inte igår! Har ni sett vad havregrynsgröten är billig på Konsum?. Inom kort anländer ytterligare en liten böjd farbror som även han ansluter sig till sällskapet och varmt blir välkomnad. Han har väldigt långa örsnibbar, lyckas jag notera. Vad tunna vantar du har Arne, går det vägen i den här kylan? Mitt barnbarn fick en cykel i födelsedagspresent med massor av små kulor i hjulen, det låter förfärligt. Jag bakade en fantastisk sockerkaka här om dagen, ni borde komma över på en skvätt kaffe snart!


Plötsligt fann jag mig själv sittandes som ett litet, o-rynkigt svart får mitt någon form av oförberedd, ämneslös konferens. Ett spontant vardagsmöte med någon liten procentenhet av byns andel människor födda medan hitler fortfarande levde.

Min generation har Facebook. Vi har Wayne's.
Pensionärerna har Apoteket.

Förra veckan spenderade Moberg en vardagkväll i min ljusblå soffa utrustad med en sax, en penna och en tejprulle. Samt massor av inspiration. Offret för hans konstnärliga ådra var en blå skokartong från Adidas han nyss fått fatt i.
Han klippte och klistrade och lyckades efter lite knåpande få till en dörr och två fönster. Han delade av insidan i två rum. Han gjorde en liten kubisk dörrskylt och skrev "Jerry" med blyertspenna. Deklarerade att han skulle köpa en vit mus vars namn skulle vara Jerry och vederbörande skulle få skokartongen till hem.
Det redan översvämmande lager av upptåg och fuffens orsakade av denna nyckfulle lille man som redan fanns i våra bakhuvuden påminde oss vid tillfället om att det inte finns några spärrar gällande vad han kan åstadkomma, men icke desto mindre kunde vi den här gången inte föreställa oss hur han skulle lyckas göra verklighet av sin idé. Ett husdjur. 48-timmars-Scrubsmaraton-människan och Jerry. Nej, det kunde bara inte gå. Så vi kastade helt enkelt tanken i papperskorgen.

Det bor fortfarande inte någon Jerry i skokartongen. Han rymde tydligen redan i Arvika och flydde in under frysen för att sedan inte återvända mer. Däremot har en liten Basil materialiserat sig i den flyende Jerrys lilla kartong-kvart.
Han äter k-special och russin ur ett gammalt ettan-lock. Han har en tendens att skita överallt förutom på sin avsedda boningsyta (bland annat på mig). Han kostade trettio spänn och är - citat: Karl - "förmodligen avsedd som mat för ormar och sånt äckel". Men icke desto mindre är det - som utlovat - en mus. I en skokartong.

Efter att ha pendlat mellan en mindre storstad i södra norrland och en byhåla i värmlands djupaste skogar för tredje året i rad har självklart vissa kultur- och miljöskillnader för mig blivit ganska synliga mellan dessa två platser (för att inte tala om hur det måste kännas för alla stockholmare som gjort samma sak, att de inte drabbats av identitetskriser allihopa är för mig ett under i sig). Vissa småsaker är förstås lätta att lägga märke till, exempelvis att ett mindre klientel människor i Gävle äger en huvtröja med texten "Fuck you I drive a Volvo" eller plöstligt skulle utbrista "jämt så de knuller i mun!" eller "hônna ska ve gääär?" jämfört med i Torsby. Men denna helg har jag dessutom fått möjligheten att konkret reflektera över två åtminstonde till synes relativt jämförbara fenomen som existerar både i både Gävle och Torsby: raggarrundan en fredagkväll.



Raggarrundan Torsby

tur: lilla fyrkanten järnvägsgatan-jouren-konsum-quickly.
fordon: omlackad, sönderslagen, sliten volvo 740 från absolut senast 1990. helst dekorerad med en höbal på taket eller någon rävsvans hängandes ifrån backspegeln. får ej ha genomgått godkänd besiktning eller bära registreringsskylt.
musik: eurodisco, något lokalt dansband eller Eddie Meduza.
sevärdheter: fulla människor i ålderklass 10 till 60 år, lång kö till fyllekäkshaket, baksnus som viner genom luften, skinnjackor, ölmagar och minst ett slagsmål.
tillstånd: så bra man kan må efter att ha druckit bävertass


Raggarrundan Gävle
tur: max norr-max söder
fordon: mörkblå volvo v70 från senare delen av 2000-talet med takbox.
musik: Eros Ramasotti.
sevärdheter: slottstorget, vasaskolan, rådhuset, salongsberusade ungdomar som röker i mindre grupper utanför Nivå och Heartbreak och kastar förvånande blickar efter en mörk volvo v70 med takbox och italiensk skönsång dånandes genom nervevade rutor.
tillstånd: fylld till bredden av lösgodis och fortfarande salig över att Idol hade Michael Jackson-tema

Första 1,5 timmarna: sova. Vakna. Kalle bedyrar att det är helt okej att se ut som en död häst och dregla på bilsätet när man sover.

Kommande timme: lyssna på P3. Förundras.
Depåstopp ett: Mc D i Köping. Astrid blir euforisk över att få se stadens säregna namnskylt. Noterar att en liten flik av min kofta blivit klämd i bildörren och hängt - förmodligen fladdrandes - utanför bilen hela vägen. Blött.

Någonstans efter örebro: karl kör fel med argument "vadå, brukar E18 svänga här?"
Efter att ha hamnat i typ Kumla innan vi lyckas vända: ordlekar.
Depåstopp två: ensligt Statoil. Köpa godis för skramlet i myntfacket.
Kommande 40 minuter: prata kattspråk med karl.
Spurtsträcka förbi Sunne: tystnad. Malin och Astrid gillar inte kattspråk.


Huvudstadshelg från the Bromma side of town. Karl tycktes leva i någon slags nyupptäckt gyllene tillvaro under dessa dagar med ständigt upprepande fraser såsom "alltså... fan vad det är skönt att vara hemma!" eller "är inte stockholm fint på hösten?".
Vad jag vet blir löven röda på fler ställen också. Men jaja.
Lika exalterad och puppy-eyed som jag blev över att få spendera pengar på Weekday blev han över att få spendera pengar i små asiatiska livsmedelsbutiker. Ungdomars skilda värderingar (frågan är bara om det är mina värderingar som är materialistiska eller hans som är galet nördiga)

Vinterfeeling. Grötfrukost. Hetspluggkvällar. Vallabodssnack.
Chokladbollar. Oerhörda mängder tid spenderat på kortspel.
Skenande kor. Mobbning av prao*. Fight med envis diskmaskin.
Massor av återseenden.
Storm. Snökedjor. Frusen mat. Horisontellt regn. Liftköer.
Stretig bansättning och utspilld dressing i ryggsäck**.
Kalla fingrar. Kall näsa. Kalla tår.
Kall dusch för att killarna varje jävla gång på ett kick lyckas förbruka lägenheternas lager varmvatten.


*martina
**isak


Visst att uppvärmning är nödvändigt i samband med träning eller extrema temperaturer alt. väderlekar, men att behöva köra diverse hålla-värmen-övningar inomhus efter träning och efter dusch hör inte till normaliteterna – och definitivt inte till vad man vill skriva på listan över sina vardagliga rutiner. När man till och med behöver sitta med dunjacka i tevesoffan kan man väl kanske få tycka att det gått lite väl långt.
Men det som inte dödar, det härdar. Dessutom kanske sänkt kroppstemperatur är hälsosamt på något diffust, kufiskt plan.
Livsstil signerat Norge.



Har noterat att en grupp som syftar till denna känslococktail gällande alla alpinisters mekka har formats på facebook: Vi som hatar Juvass men älskar skidåkning!. Träffsäkert. Idag har 22 av mina vänner visst gått med. Den står i höjdpunkts-spalten. Denna kommer nog tamejtusan till och med bli större än min och Amandas.

J: E! Vad göra?
E: För mig står det mellan en joggingtur med robin (som förtillfället kollar på aik-brommapojkarna, dock inte allsvenskan utan repris ifrån gothia, spelarna är 10år och han är helnöjd) eller en rullskidtur med anna men jag tror hon är sjuk.

Killar, ni brukar klaga på att typ damallsvensk fotboll är det mest händelsefattiga och glädjelösa och vice versa som finns och att ni hellre skulle svälja en burk bullens pilsnerkorv hel än att se en sådan match. Men här har vi helt enkelt beviset på att när det kommer till just sporten fotboll har ni inga spärrar alls. Inga alls.

(och till viasat fotboll: det här var droppen. Har ni så oerhört lite att visa på teve kan ni väl trycka in lite annan idrott eller varför inte ett FG- eller Little Britain-avsnitt? viasat fotboll/säregen humor? tack!)

Cirka tre sekunder efter att jag entrat min lägenhet slits dörren hastigt upp igen och Moberg stormar in. Med tanke på hans snabba intåg måste han antingen ha suttit på vakt vid brevinkastet och väntat på min hemkomst, antingen legat i sin säng med örat tryckt mot väggen i väntan på smälla-igen-dörr-ljud ifrån min halva av övre trappuppgången. Helt klart har han iallafall suttit på helspänn.
"Var är den?" säger han lugnt. Lugnt men bestämt.
Jag är oförstående och gör en min som påvisar detta. Han knyter nävarna och går förbi mig in i köket.
"Var ÄR den...?"
Han ät hotfull nu. Jag letar i mitt intellektuella arkiv. Vad vill han? Varför attityden? Varför den plötsliga ondskan, som driven av en lidelse?
"Frysen."
Han kastar sig på handtaget, sliter upp luckan och finner snabbt vad han letar efter. Begäret lyser i hans ögon när han under tystnad observerar microns siffror som långsamt tickar nedåt ifrån 2:00 min. Hans blick vidgas när den till sist ger ifrån sin ett bekant plingande ljud. Han ser nöjd ut och sätter sig vid köksbordet.
"Sådär ja, här rök just min enda anledning att åka till juvass!" säger han glatt, varpå han tar en tugga av det gigantiska bakverket han har på tallriken framför sig.
Bakverket aka de legendariska juvass-bullarna. Bakverket aka resultatet av ett vad jag förlorade mot Max i vem som hade tightast solbränna efter sommarens utomlandsvistelser (aka vadet Max vann enbart för att hans håriga ben fick honom att se brun ut - jag står fortfarande för åsikten att det är fusk).
Aka Mobergs enda anledning att åka till Norge på träningsläger.

Här om sistens (läs: igår) hade jag ett ärende att uträtta hos en frisersalong nere i byhålans mer centrala trakter i form av en ögonfransfärgning (jag vet. det är fåfängt och det är fjantigt och det är ytligt och det är skamligt. men det hör inte hit. moralkakorna förpassas till senare).
Inget komplicerat skönhetsingrepp direkt, dessutom får man sitta med slutna ögon i en skön frisörstol i typ en kvart och bara och ta sig en liten kraftsamlare. Behagligt, yes. Dock lyckades en sliten jag under de där få minuterna i stillhet somna - vilket egentligen var helt överkomligt eftersom att jag ändå var tvungen att blunda, ingen märkte ju faktiskt att jag sov. Men i min stillhet kom ju till sist frisören tillbaka efter de där femton minuterna, lade handen på min axel och yttrade käckt något i stil med "NU ska vi allt se om det är dags att tvätta bort färgen!".
Och jag vaknar. Med ett ryck. Och en till spontan reaktion: jag slog upp ögonen på vid gavel. Har någon fått tvål i ögonen någon gång? Schampo? Tomatsaft? Frätande syra? Hur som haver var det en cocktail av detta det plötsligt kändes som att jag fått injicerat direkt i mina stackars ögon. Och trots att jag frenetiskt skakade på huvudet när frisören frågade mig om det sved i ögonen var jag personligen helt övertygad om att jag blivit blind. Efter att jag fått två blöta bomullstussar till lindring, betalat i kassan och i en grumlig mix av dubbelseende och dimma stapplat ut på gatan satte jag mig på huk bakom busken jag lutat cykeln emot och förbannade mig själv för att jag gjort mina hornhinnor dysfunktionella för all framtid. Förmodligen är det ett under att jag inte krockade med en rälsbuss eller något under min cykeltur hem.

Mitt tillstånd förbättrades däremot senare under kvällen och runt klockan 21 var jag i skick att kunna tillaga en pannkakssmet, se kim utsättas för en brutal sms-blåsning och flera gånger om sätta tillbaka alla nycklar som Karl envisades med kontinuerligt att plocka av min nyckelring.

ilska.
Varför i helvete ska matte c vara en viktig behörighetskurs? Varför är alltid kaffet i automaterna så okristligt hett? Hur i helvete kan jag vara ett sådant spån att jag både tappar bort nyckeln till skid, cykelnyckeln samt glömmer ett par shorts i en norsk värmestuga inom loppet av en vecka? Och fan för tantjäveln som tvingar mig att pröjsa hundrafemtio spänn för en - i hennes mening - dålig städning av hyresgästlokalen trots att vi gnuggade bort surkålsrester och fiskbulledoft i över en timme efter nollningen? Sluta förvara en massa fruktskrutt i omklädningsrummet, bedriver vi en bananflugeodling eller? Måste grannarna alltid röka på balkongen så fort jag öppnar fönstret för att vädra? Och vem FAN tryckte ner SD-kuriren i min brevlåda?! Och nej facebook, jag vill inte cartoona myself eller starta ett farmville, jag vill bara skriva ett facking logginlägg!
JAAA NU ÄR JAG BITTER!



För att avrunda detta tillstånd tänker jag blanda ett glas oboy samt läsa lite Stig Wennerström. Eller nä, kanske Cosmopolitan. Det finns nog vid närmare eftertanke ingen plats för mitt intellektuella alter ego i dagsläget.

(föreställ er kvinnan i wasa-reklamen som går bärsärk på sina strumpbyxor. typ så.)

Gyllene regel i gymet:
Tränar inte Kalle så tränar ingen

Gyllene regel gällande studier:
Pluggar inte Kalle så pluggar ingen

Gyllene regel i matsalen:
Äter inte Kalle så äter ingen

LUCKA!'n är ett underskattat vapen...

Det finns ett litet syndrom som varje år kontinuerligt smyger sig på en så fort vi gör våra traditionella besök till den norska glaciären under tidig försäsong. Ett riktigt begrepp eller namn på vederbörande har vi ännu inte kunnat formulera, men om det mot förmodan skulle gå att officiellt namnge denna diffusa åkomma skulle det nog bli döpt till något i stil med "binnikemask-syndromet". "Matabstinensbesvär". "Bulimi utan vomering". The eat-until-you-fill-your-purpose-as-alpinist-virus.
Konstant hunger följd av konstant ätande, helt enkelt. I brist på annat att göra? På grund av för liten syremättnad i luften? På grund av att norge är... norge? Ingen vet. Ingen vill veta. Vi vill bara sluta äta. Men det går inte.

macka gröt
banan
macka pastasallad äpple
kex kex kex kex kex
macka kex äpple
kex kex
pasta carbonara morötter
glass (max och isaks fel!*)
macka yoghurt kex

*vem fan köper egentligen två liter glass enbart för att använda förpackningen som matlåda?

Dessutom har vi nu med hjälp av vetenskaplig undersökning i form av pulsklocka i skidbacken bekräftat alla fördomar om alpinister: en skiddag bränner i princip inga kalorier alls. Där har ni det, längdfjantar, är ni nöjda nu?

STORT GRATTIS
företaget i Svenljunga som tillverkar och exporterar munskydd till
sjukvårdsbranschen vars försäljningssiffror ökat med 100% sedan svininfluensans intåg.

mvh TV4 nyheterna

Till Albert (och alla andra fantaster out there) : se i-n-t-e Harry Potter på spanska.
Att se Harry Potter på spanska är som att skruva av dig lilltårna eller riksförbjuda ballerinakex. Det är som Marcus Birro på Skansen, absurt men ack så existing. Ser du Harry Potter dubbad till spanska är att för alltid förstöra kärleken, gör du det kommer du aldrig någonsin kunna se på Hogwarts-världen med samma förundran i blicken och längtan i hjärtat.
Vem fan är "Charri Pottr" liksom? Jag vet inte. Jag vill inte veta.
Gran C, du dödade Harry.






Portabel spisplatta med spiskontakt. Kackerlackor. För mycket chicken bits (snart kommer abstinensen efter hemkomsten slå till, det känner jag. Jag kommer att få frossa och börja dregla. Eller förvandlas till en chicken bit). Sett ett gäng spanjacker sparka luftfotboll på dansgolvet för att förmedla att de förknippar Sverige med Zlatan Ibrahimovic. För en kväll var jag "Juan Carlos". Att stöta på en burk senapssill i matbutiken är aldrig så himmelskt som utomlands. Nationalsången på nattbussen till Las Palmas. Övernattning på sandstrand. Frisera pelargoner 6,5 timmar om dagen. Mini-oreos. Sangriakvällar på terrassen. Känslan av att vara de enda på Ikea som faktiskt vet om att köttbullarna bör serveras med mos och inte med pommes.

Såhär i efterhand har jag kommit fram till att jag ångrar att jag i någon av mina svagare stunder yttrat orden "sverige suger". Förlåt hemland, mena't inte. Tvärtom är jag faktiskt väldigt för mellanmjölk. Numera känns faktiskt inte regn heller så pjåkigt när allt kommer omkring.

Har inte orken, hänvisar till facebook.
(Och nästa jävel som spelar "la camisa negra" kommer att åka ut genom fönstret med huvudet före)

Jag är ineffektiv.
Under söndagsriktigt slött msn-häng mottar jag en rapport från en albert som meddelar att han spenderade 15 timmar under dygnsskiftet lördag-söndag med att läsa ut den senaste Harry Potter-boken. Även om det i allmänhet sänker hans intellektuella ålder med en sisådär 7-8 år är det fortfarande en bragd, särskilt med tanke på den glöd som ligger bakom en sådan bedrift. Vilken passion.
Jag har ingen passion. Det närmsta jag kommit en hobby var nog när jag och amanda satt i Allmåsas värmestuga i två timmar och rabblade upp alla fritidssysselsättningar vi skulle kunna ersätta skidåkning med (bakgrund; båda hade gjort usla prestationer i backen och betraktade för tillfället idrott som något man skulle kunna knöla ner i en kaviartub och skicka one way till Madagaskar). Pärlplattor och flugfiske och start av en religiös sekt stod högt i prio.
Jag är ineffektiv.
Som om det skulle ta fjorton vakna timmar att packa en väska på 20 kilo kan jag åtminstone skylla en del av min improduktivitet på att det är packdag. Vanligtvis är sjuuuukt upptagen om söndagarna. Promise.

Anton-spår: mitt användarnamn på datorn har blivit utbytt till "JoZZan".