vad hände med norrland?
Snö värmer en vintersportares hjärta.
Jag var uppriktigt sagt genuint lycklig över att för en gång skull få göra en lägervecka på svensk mark och på riktigt få uppleva ett vinter landskap som ligger på ett mindre avstånd än 6 timmars bussresa. Tanken på gångavstånd till backen och mat ifrån landets dyraste ICA-butik gav mig små nostalgiska tussar av välmående tillsammans med insikten om att Funäsdalen aldrig gör en besviken.
Eller jo, Funäsdalen kan visst göra en besviken. Vad norrland under denna vecka kunnat erbjuda har – till vår stora förtret – varit ungefär i klass med vad vi kunnat uppleva i vår varmgradiga byhåla cirka 40 mil krokig väg söderut. Istället för ett vinterlandskap med stämningsfulla snöfall och frost på rutorna har våra sex skiddagar bjudit på dimma, regn, is, plusgrader, grusig svart snö och blöta sittliftar. Torkskåpet har varit flitigt använt och jag har flera gånger starkt övervägt att klistra fast småsten under skosulorna för att över huvudtaget lyckas promenera över till stugan mittemot. När solen till sist lyckades krysta fram mellan molnen under denna eftermiddagen gav utsikten från toppen av berget snarare intrycket av att vi befann oss i mars månad än i november.
Norrland har hittills inte gjort sin plikt. Norrland har svikit mig, bedragit mig, lämnat, glömt och lurat mig, snuvat mig på den vykortsvinter med glada barn och manchester som jag så sett fram emot men inte fått. I min egenskap av alpinist är det antagligen min plikt att vara glad över enbart att jag fått åka skidor, men miljön och den fuktiga, ruggiga känslan som inte riktigt verkar vilja lämna vare sig mina kläder eller min kropp hindrar mig ganska rejält ifrån att ringa hem och försöka göra folk avundsjuka. Förmodligen skulle jag inte lyckas särskilt väl.
Det är en förbannad tur att det åtminstone finns pepparkaksdeg på ICA.
