the art of a buj

Det finns någon ism vars stadga är människor som mer eller mindre hatar människan. Jag har för mig att filosfiläraren någon gång nämnt någon grekisk filosof som levde i denna övertygelse och levde som eremit för att han helt enkelt föraktade mänskligheten (frågetecken; får man ett indirekt självhat på köpet om man hatar människan i största allmänhet eller lever man istället i tron om att man själv inte är människa utan typ... en övermänniska? alien? en myra?).

Karl berättar en historia om hur en ytlig bekant person i det sällskap han här om sistens gick ut på krogen med utan någon särskild anledning beställt in en hel flaska champagne han sedan bjöd laget runt med. Generös gratisfylla, some says, håll tyst och drick. Men inte Karl inte. Karl hyser efter händelsen stort agg mot personen i fråga, skildrar situationen med avsky i rösten och föraktar denna champagnemans handling som - enligt cynikern - endast gjordes för att visa sin ekonomiska överlägsenhet. I samband med detta deklarerade Karl även att han avskyr Visby och Båstad, pikétröjor och blankt hår samt kapplöpningar i att bevisa sin täthet. Och champagne på vardagar, då.
"Jag hatar stockholmare", sa han. Och så marscherade han och göteborgaren gatan fram och smutskastade vederbörande stockholmskultur under en hel dag.
Stockholmare som hatar stockholmare. Jag måste googla "självhat" och få fram namnet på den där ismen.

Albert om att vara all världens ondska personifierad:

"Kato är en mes. Jag slog honom på käften en gång.
 Han sket knäck i en månad efter det."

På cykeln. Mot staden, mot bion. En snabb blick vars egentliga mål jag inte riktigt kan verifiera registrerar plötsligt att mina båda smalben, jeansshortsklädda och alltså icke skylda, är till stor del täckta av ett ljust, grådaskigt fnas. Jag är fnasig. Jag är torr! Jag kommer med all säkerhet att lämna ett spår efter mig värre än småbarnens brödsmulor! Vad göra?
Leta i väskan. Fiskar upp en puderdosa, småmynt och ett lypsyl. Gör det enda rätta; skruvar av korken på lypsylet och kladdar med svepande rörelser in vaderna - samtidigt som jag trevande fortsätter min stressade cykling. Svischar förbi en tant med gångstavar som tittar oerhört snett. Läppcerat på smalbenen, provat det någon gång va?
Kladdig om fingrarna, kladdig om benen. Skulle jag behöva skaka hand med någon nu skulle vi garanterat klibba ihop. Måtte jag inte fastna med benen i biofåtöljen. Dock är dagen ännu en gång räddad av ett mycket skarpt, snabbtänkt intellekt.
Note: köp nytt lypsyl.

(skrivet fredagkväll. "bättre sent än aldrig" har jag för mig att det heter)

torsdag a lá familjen svennebanan: ikea-besök med tillhörande trängsel, 100-pack värmeljus barn med stämmor på oacceptabelt hög decibel. Surprise - inga köttbullar! För den här gången, that is.

fredag a lá familjen svennebanan: för liten bil, för mycket "ja men man veet ju aldrig med vädret så det är lika bra att vi tar med oss regnponchos och varma jackor och gummistövlar och solskyddsfaktor 100 och mat för ett helt kompani och snöslungor och genmanipulerade flygande tallkottar och jetpacks med inbyggd micro just in case".
Lite överdrivet kanske. Icke desto mindre; semestertider, we all know them.

Vi körde en mellanlandning och en säkerhetskoll av trapphus och lägenhet 31A i byhålan under vår resa till Strömstad. Efter ett rutinsamtal med Anton där jag snyggt deklarerat att det händer precis lika lite i Torsby en fredagkväll som det alltid gör har jag till min fasa märkt att jag grovt misstagit mig på den punkten. Både av infolappar i brevlådan och de rockabilly-toner med tillhörande motordån som fyller kvällsluften att döma är det inte vilken fredag som helst på den värmländska landsbygden - det är ju minsann COUNTRYFESTIVAL!
En eloge till alla raggare. Verkligen. Jag fattar inte hur de bär sig åt. Efter alla års traditionella upprepande av samma sysselsättningar är det helt enkelt unikt att de ännu faktiskt kan finna lycka i att hinka svensk starköl, bränna gummi på parkeringar, kretsa runt korvmojen i centrum och hålla civiliserade människor vakna om nätterna till tonerna av sprängda baslådor och Lasse Stefans.
Att liksom dra på sig skinnjackan, luta sig tillbaka i bilsätet och bara helt enkelt bete sig som en tonåring trots att man egentligen snart pensioneras. Vilken konstform.

Jag har inte särskilt mycket erfarenhet av läkemedel. Medan min omgivning i omgångar har dragit på sig halsflussar, slängar av körtelfeber eller diverse infektioner är någon liten värktablett vid huvudvärk eller en burk bafucin det närmsta jag någonsin kommit riktig medicinering. Mitt första (eller egentligen enda) möte med penicillinet vad när min lillebror som knatte drog på sig någon diffus åkomma under vår korta period som stockholmsmedborgare och pga sin ålder inte kunde förtära läkemedlet i traditionell pillerform utan således fick matas med en flytande variant.
Penicillin är för mig alltså en snabb minnesbild av hur mina föräldrar, stationerade på gräsmattan till det blå kedjehuset vi hade där i förorten, för att hålla ynglingen och resten av familjen sjukdomsfri tar ett brottargrepp på vederbörande lilla sjuka bror som har trynet ihopskrynklat i en bäbis-vill-inte-ha!-min och hela ansiktet fullt av vitt, flytande sörja. De som vid tillfället passerat och möjligtvis snabbt betraktat spektaklet skulle ha kunnat tro att substansen i fråga var fradga och att min bror således led av rabies istället för något som botas med en liten skvätt penicillin. Hade jag inte varit typ fem år gammal hade jag nog skrattat högt.

Men i nutid har yours truly dragit på sig en smärre urinvägsinfektion (får man ens säga det högt egentligen? äckligt johanna, äckligt!) och får således bekanta mig med begreppet medicinering. Det finns fränare åkommor. Just snyggt att gud hatar mig så mycket att han berövar mig möjligheten att bada på sommaren. Han ska dö.

Jag hajar hela grejen med facebook-grupper. I really do. Det är ju liksom en kul grej, att skapa ett slags forum som kretsar kring något totalt meningslöst - tex att glass och pommes gör susen ihop eller att man INTE vill dejta Linda Rosing - att invita vänner och bekanta till för att sedan sitta i sin datorstol och förnöjt känna samhörighet över att man har så många likasinnade group-homies. För de mer seriösa finns det grupper som representerar bröstcancerfonden eller WWF, alternativt kan man feed a child with just a click! 
Bara att välja och vraka.
Men ibland kan man ju fundera över hur folk resonerar när de bjuder in andra personer till grupper de fattat tycke för. Visst är det roligt att få tips och så, men man kan ju inte annat än sucka när man får en invite till en grupp vars mål är att få ett x antal medlemmar så att någon random varelse man aldrig vare sig känt, hört eller sett förut ska springa naken på stortorget eller färga håret som Brasiliens flagga. Alternativt invites som är totalt ogenomtänkta, hur i hela helvetet kan någon liksom i sin vildaste fantasi tro att jag skulle vilja gå med i gruppen "1993"?!
En person jag väljer jag icke namnge tog här om sistens IQ-priset i den här kategorin då jag av communityns startsida blev varse om att hon nyss gått med i gruppen student 2010. Felet är att vederbörande in real life har sitt examensdatum uppskattat till juni 2013.
Jag tror man har låtit det där samhörighetsbegäret gå lite över styr då.

VERKSAMHET ÅTERUPPTAGEN.

Låt oss starta den nya blogg-eran a la skidåkare med lite handfasta summertime-tips. Dels för mig själv att spara och således dra nytta av nästa sommar och dels för dom som kanske sent omsider vaknar upp sähär i mitten av juli och aningen bakom flötet inser att jaha, det blev en sommar i sverige i år ändå.

- tro inte att du kan skita i att köpa festivalbiljett långt i förväg och istället kirra en i andra hand. Blocket och tradera är endast befolkat av giriga banditer och vandaler vars syfte i livet verkar vara att suga livsglädje (och pengar!) ur andra individer. utan framförhållning - ingen biljett under tretusen spänn (i mitt fall: ingen biljett alls)
- tro inte att du kan spela plump i en timme med ryggen mot solen utan att anta samma färgton som ett stoppljus.
- säg inte "tur att dom är så skygga att dom iallafall inte hoppar över till vårat bord" när ett antal duvor attackerar matresterna lämnade på grannbordet på uteserveringen du valt att besöka. De skyr nämligen inga medel för att inta även dina matrester. Och de räds inte ens en hagelskur av teskedar.
- hur mycket du än vill; spendera inte en heldag i Varberg med solglajjorna på. Resultatet i form av ett bevis på hur lik människan egentligen kan vara tvättbjörnen är inte någon vidare självförtroendeboost.
- en egentligen olidlig joggingtur i tropisk hetta blir aningen mindre olidlig med M.I.A. eller P3's Mammas Nya Kille (tack Karl, tack Karl, tack Karl). Jag skulle faktiskt vilja påstå att lycka i sin renaste form är att lyssna på Hans Melange när han deklarerar att han vill operera ut sin ryggrad och färga sig rosa till en barbapappa 2.0.

"Ja du får passa dig, det har ju hänt att människor har dött av att ta emot pengar!"
Så sa Kalle. Kalle aka Mr. ironi. Och Kalle har lite rätt.
Men en mycket diffus, obehaglig känsla har liksom lagt sig tillrätta någonstans i mina mer centrala kroppsdelar och vägrar prompt att avlägsna sig. Nog för att jag är en glad stipendiat som med nöje kommer att infinna mig på restaurang Baravara för att äta en högtidlig lunch med de medlemmar ur gävles handelssocietet som varit bussiga att avvara några mynt ur spargrisen till mig, men en glad stipendiat blir allt lite mindre glad vid tanken på att den glade stipendiaten i egenskap av glad stipendiat även måste göra "en presentation av sig själv och sin verksamhet inför klubbens medlemmar".
Hej jag heter Johanna, jag är 18 år och jag sysslar med alpin skidåkning.
Hej jag heter Johanna, jag är 18 år och jag går på skidgymnasium i Torsby.
Hej jag heter Johanna, jag är faktiskt ärligt talat bara 17½ och jag... är... SEEPEEE.
Hela morgonen har jag svept runt i handikappad-pga-fotoperation-lillebrors rullstol och maniskt repeterat någon form av positivt mantra i huvudet för att mota bort nervositeten. Resultat av detta; inget alls. Bäst att allt snack görs innan själva förtäringen, annars kommer jag med all sannorlilkhet spy upp lunchen i samma sekund som jag sätter mig i talarstolen.

Min bror har skaffat flickvän. Hon av någon underlig anledning bett om min msn, så den har hon fått. Jag intar nu rollen som respektingivande storasyster och har ett grundligt förhör med henne. Hennes favrotifärg är grön.
Jag känner makt.

Moberg har en ny hobby. Han har bytt ut de tidigare Rocky-inspirerade studsbollarna (man får bara bruna bollar i automaten utanför Pekås, rekommenderas ej!) mot att istället studsa en golfboll på en golfklubba. Hela tiden.
Det säger klick klick klick. Nyss gjorde han 283 stycken studs. Tidigare under dagen lyckades han promenera från vår trappuppgång nästan ända bort till Isaks, en sträcka på uppskattningsvis 150 meter, under ett febrilt studsande.
Klick klick klick. Finns det någon dokumenterat begåvad golfbollsstudsare i Guiness rekordbok?


*notis; samme man har av sina tomma snusdosor byggt en skapelse på bänken brevid sitt skrivbord vars arkitetktur påminner om Colosseum. Antingen är det någon dold, naturlig talang som i de senare tonåren valt att infinna sig hos honom eller så har han helt enkelt alldeles för mycket fritid.

Från början trodde jag att det var Pontus och Moberg till slut bestämt sig för att göra uppror mot att jag alltid lägger all min reklam i deras brevlåda. Möjligen att det även kunde signeras Mr Vessla i trappuppgången brevid som gjort revolt över att vi vände alla hans möbler upp och ner under veckan då han befann sig i Turkiet.  Men så var tydligen inte heller fallet. Istället är det ett packe ettor som bestämt sig för att oprovocerat försura min vardag. Snitsigt. Två papperskassar behövdes för att få undan skiten, snorungar!

                   - Vill ni ha en varsin toast? frågar Robin.
                   - Givet!  tycker vi.
                   Robin dyker hals över huvud ner bakom soffan.
                   - Robin, vad fan gör du bakom soffan?
                   - Men hallå, ni SA ju att ni ville ha en varsin toast!

     (orkar man inte gå ut i köket så orkar man helt enkelt inte)

WAH! Jag är så provokativ och galen. Så himla. Jag downloadar en ljudbok. Fick tips om att Två nötcreme och en moviebox måste upplevas uppläst av författarna själva, så nu gör jag det. Det förbjudna, det livsfarliga. Ipred, come and get me! Sicken shedevil. Mouhaha.


Varför finns egentligen valborg? Jag köper att vi numera har röd dag på nationaldagen, lite patriotism har väl ingen dött av, men just valborg känns som en påhittad högtid inklämd i almanackan bara för att alla med jobb ska kunna känna friheten från svunna tider med ett litet påsklov light. Typ. Och för att alla som fortfarande pluggar på lägre nivåer utan ansträngning ska kunna bocka av ytterligare en dag på dygn-kvar-till-sommarlovet-listan.
Hur som haver märktes det ändå att någon form av högtidlighet låg i luften. Konstaplarna putsade brickorna och strök reflexvästarna släta, skolans matsal slussade ut sitt sista lager med påskmust till middag. Faktoriet öppnade och dit gick vi och trängdes och hoppade på varandras fötter tills luften gick ur oss och man fick avverka hela den förbaskade promenaden i uppförsbacke tillbaka till lägenheterna. Eftersom att begreppet efterfest i dessa krokar ofta stavas köra raggarrundan, käka strips och starta slagsmål på torget vid Sibylla är det i 9 fall av 10 bättre att gå hem för att spotifya och äta ostmackor. Det kanske egentligen är bättre så, pommeskryddan är nästan alltid slut iallafall.

i-landsproblem: din tillvaro är uppbyggd av tekniska pinaler drivna av ett gäng laddningsbara batterier du sparat sedan gameboy-eran. Dessa batteriers energimängd har nu tagit slut och du hittar inte batteriladdaren (samt envisas med att inte lägga ut 40 spänn på nya engångsbatterier eftersom att den där laddaren minsann ska ligga här någonstans och du är som student i behov av varje öre du kan bevara)

I eftermiddags gick jag till bibblan för att agera effektiv student. Klockan var fyra och jag hade två timmar på mig att bedriva produktivt arbete innan stängning. Med ipod och ett bidrag ifrån kaffeautomaten cafédelen utrustats med kom jag faktiskt vid mitt ensamma bord in i ett fascinerande flow, men ungefär runt klockan fem börjar plötsligt diverse människor hopas i anslutning till ett konferensrum med öppen dörr approximativt tio meter ifrån min positionering. Efter några minuters någorlunda höggljudd - men för min del överkomlig - dialog avbryter plötsligt en öronbedövande gäll ton Salems "astronaut" som för tillfället kompade mina studier. En stereo inne i konferensrummet slås på och spelar en välbekant melodi varpå fem-sex tioåriga barn radar upp sig ungefär en meter innanför den uppställda dörren. Allihop för sedan samtidigt ett varsitt medhavt blåsinstrument till munnen och börjar spela "små grodorna".
Förtydligande: ett gäng amatörmusiker med resårjeans ifrån Torsbys kulturskola hookar alltså på samhällets bibliotek för att bedriva klarinetträning klockan fem en onsdagseftermiddag. På bokhyllan till vänster om mig sitter en lapp. Citerar: Tänk på att ha mobilsignalen avstängd och att inte prata så högt att du stör andra!
Så mycket för att försöka lära sig lite om limbiska systemet i lugn och ro.

Jag sett det. South Park-avsnittet där de skämtar med Kanye West. Albert höjde det till skyarna under lovet - citerade ständigt "do you like fishsticks?" - och i min ovetskap om innehållet förstod jag inte dess storhet vid den tidpunkten. Det gör jag nu. Albert hade rätt.Jag har blivit hel.

  
Brygg kaffe och blanda i typ två skedar oboy per kopp. Awesome.

Har börjat att seriöst reflektera över hästpolo-sammankomsten stockholmsfröknarna ska ha där i maj. Dels över dess rolighet, förstås, men eftersom att hela skivan är ganska centrerad kring ett outfit-tema surrar även det dilemmat runt i mig. Särskilt med tanke på att den där klänningen jag storfyndade på Beyond Retro, och som jag då det begav sig tyckte var så galet Julia Roberts, efter vidare beskådning och provning mer känns som... barnen i bullerbyn. Eller typ hemhjälp.
I min enorma tristess kanske jag rentav ska ila till flygplatsen och gömma mig i stockholm över en dag i jakt på outfit. Alternativt kan jag börja tänka i samma banor som en viss Karl, som spånar på att gå dit som häst eller hästbajs. En fluga till bajset behövs ju egentligen för att göra det hela lite mer verklighetstroget. Jag skulle nog vara en exemplarisk fluga.

Besvikelse. Självklander. Jag har missat Filip & Fredrik två veckor i rad - trots att jag innan programstarten taggat som fan under en alldeles för lång period. Är det något/några jag verkligen är ett stort fan av så är det Filip & Fredrik, är det några jag verkligen skulle slicka asfalt för att få en dejt med skulle det vara Filip & Fredrik. Men. Jag antar att jag varit tankspridd eller något, kanske i ett tillstånd av extrem stress missat att slå på teven två söndagkvällar i rad (det enda jobbiga med den teorin är att jag faktiskt inte är stressad för fem öre för tillfället, snarare lider jag av extrem tristess och överskott av tid. det är ett hemskt tillstånd, och framför allt fungerar det inte som bov bakom min dubbelmiss av Söndagspartyn). Dock har någon någonstans viskat i mitt öra att den här nya talkshow-satsningen är överskattad och inte alls lever upp till förväntningarna. Det vägrar jag tro på. Hela min kommande vecka kommer att präglas av en söndagsväntan.

Vaknar. 07:43. Jag noterar att jag for some reasons har svag huvudvärk och reaktionsförmåga som en stenad panda. Ligger och stirrar upp i taket ända tills jag inser att jag nog inte kommer att lyckas somna om. Som alltid vid brist på sysselsättning grabbar jag tag i närmsta mobiltelefon - i detta fall min egen - och läser sms samt ögnar igenom bildmapparna. Bestämmer mig för att göra en mogen uppdatering av min telefonbok genom att strukturerat ge alla kontakter både för- och efternamn. Det skulle se förbannat mycket mer sofistikerat ut. Efter ändringarna inser jag att jag det var den mest icke-johanniga idé jag någonsin fått och ändrar tillbaka alltihop igen. Loggar in på facebook, där absolut ingenting har hänt. Kommer sekunder senare på att vem FAN är online på facebook vid 8 på morgonen? och loggar ut illa kvickt igen.
Och min morgon slutar med att jag häller i mig nästan hela min dyra liter "nypressad" God Morgon-juice (som jag köpte igår endast för smakrabattens skull men glömde att lämna in rabattkupongen till) och Spotify'ar.

Dessutom får jag fan inte ur svennebanan-låten ur skallen. Den är en förbannelse.