the art of a buj

Det finns någon ism vars stadga är människor som mer eller mindre hatar människan. Jag har för mig att filosfiläraren någon gång nämnt någon grekisk filosof som levde i denna övertygelse och levde som eremit för att han helt enkelt föraktade mänskligheten (frågetecken; får man ett indirekt självhat på köpet om man hatar människan i största allmänhet eller lever man istället i tron om att man själv inte är människa utan typ... en övermänniska? alien? en myra?).

Karl berättar en historia om hur en ytlig bekant person i det sällskap han här om sistens gick ut på krogen med utan någon särskild anledning beställt in en hel flaska champagne han sedan bjöd laget runt med. Generös gratisfylla, some says, håll tyst och drick. Men inte Karl inte. Karl hyser efter händelsen stort agg mot personen i fråga, skildrar situationen med avsky i rösten och föraktar denna champagnemans handling som - enligt cynikern - endast gjordes för att visa sin ekonomiska överlägsenhet. I samband med detta deklarerade Karl även att han avskyr Visby och Båstad, pikétröjor och blankt hår samt kapplöpningar i att bevisa sin täthet. Och champagne på vardagar, då.
"Jag hatar stockholmare", sa han. Och så marscherade han och göteborgaren gatan fram och smutskastade vederbörande stockholmskultur under en hel dag.
Stockholmare som hatar stockholmare. Jag måste googla "självhat" och få fram namnet på den där ismen.