24 timmar i hemstaden
"Ja du får passa dig, det har ju hänt att människor har dött av att ta emot pengar!"
Så sa Kalle. Kalle aka Mr. ironi. Och Kalle har lite rätt.
Men en mycket diffus, obehaglig känsla har liksom lagt sig tillrätta någonstans i mina mer centrala kroppsdelar och vägrar prompt att avlägsna sig. Nog för att jag är en glad stipendiat som med nöje kommer att infinna mig på restaurang Baravara för att äta en högtidlig lunch med de medlemmar ur gävles handelssocietet som varit bussiga att avvara några mynt ur spargrisen till mig, men en glad stipendiat blir allt lite mindre glad vid tanken på att den glade stipendiaten i egenskap av glad stipendiat även måste göra "en presentation av sig själv och sin verksamhet inför klubbens medlemmar".
Hej jag heter Johanna, jag är 18 år och jag sysslar med alpin skidåkning.
Hej jag heter Johanna, jag är 18 år och jag går på skidgymnasium i Torsby.
Hej jag heter Johanna, jag är faktiskt ärligt talat bara 17½ och jag... är... SEEPEEE.
Hela morgonen har jag svept runt i handikappad-pga-fotoperation-lillebrors rullstol och maniskt repeterat någon form av positivt mantra i huvudet för att mota bort nervositeten. Resultat av detta; inget alls. Bäst att allt snack görs innan själva förtäringen, annars kommer jag med all sannorlilkhet spy upp lunchen i samma sekund som jag sätter mig i talarstolen.
Så sa Kalle. Kalle aka Mr. ironi. Och Kalle har lite rätt.
Men en mycket diffus, obehaglig känsla har liksom lagt sig tillrätta någonstans i mina mer centrala kroppsdelar och vägrar prompt att avlägsna sig. Nog för att jag är en glad stipendiat som med nöje kommer att infinna mig på restaurang Baravara för att äta en högtidlig lunch med de medlemmar ur gävles handelssocietet som varit bussiga att avvara några mynt ur spargrisen till mig, men en glad stipendiat blir allt lite mindre glad vid tanken på att den glade stipendiaten i egenskap av glad stipendiat även måste göra "en presentation av sig själv och sin verksamhet inför klubbens medlemmar".
Hej jag heter Johanna, jag är 18 år och jag sysslar med alpin skidåkning.
Hej jag heter Johanna, jag är 18 år och jag går på skidgymnasium i Torsby.
Hej jag heter Johanna, jag är faktiskt ärligt talat bara 17½ och jag... är... SEEPEEE.
Hela morgonen har jag svept runt i handikappad-pga-fotoperation-lillebrors rullstol och maniskt repeterat någon form av positivt mantra i huvudet för att mota bort nervositeten. Resultat av detta; inget alls. Bäst att allt snack görs innan själva förtäringen, annars kommer jag med all sannorlilkhet spy upp lunchen i samma sekund som jag sätter mig i talarstolen.
Kommentarer
Postat av: Anonym
haha hur rädd kan man bli av att prata in public? :D
Postat av: joäna
det är just grejen att prata om SIG SJÄLV som stör. hade jag rabblat fakta om blodgivning eller utrotningshotade daggmaskar i bangladesh är det en annan sak, men just att snacka om sig själv som om man vore världens mest intressanta person. det känns.. fel.
Trackback
