the art of a buj

Här om sistens (läs: igår) hade jag ett ärende att uträtta hos en frisersalong nere i byhålans mer centrala trakter i form av en ögonfransfärgning (jag vet. det är fåfängt och det är fjantigt och det är ytligt och det är skamligt. men det hör inte hit. moralkakorna förpassas till senare).
Inget komplicerat skönhetsingrepp direkt, dessutom får man sitta med slutna ögon i en skön frisörstol i typ en kvart och bara och ta sig en liten kraftsamlare. Behagligt, yes. Dock lyckades en sliten jag under de där få minuterna i stillhet somna - vilket egentligen var helt överkomligt eftersom att jag ändå var tvungen att blunda, ingen märkte ju faktiskt att jag sov. Men i min stillhet kom ju till sist frisören tillbaka efter de där femton minuterna, lade handen på min axel och yttrade käckt något i stil med "NU ska vi allt se om det är dags att tvätta bort färgen!".
Och jag vaknar. Med ett ryck. Och en till spontan reaktion: jag slog upp ögonen på vid gavel. Har någon fått tvål i ögonen någon gång? Schampo? Tomatsaft? Frätande syra? Hur som haver var det en cocktail av detta det plötsligt kändes som att jag fått injicerat direkt i mina stackars ögon. Och trots att jag frenetiskt skakade på huvudet när frisören frågade mig om det sved i ögonen var jag personligen helt övertygad om att jag blivit blind. Efter att jag fått två blöta bomullstussar till lindring, betalat i kassan och i en grumlig mix av dubbelseende och dimma stapplat ut på gatan satte jag mig på huk bakom busken jag lutat cykeln emot och förbannade mig själv för att jag gjort mina hornhinnor dysfunktionella för all framtid. Förmodligen är det ett under att jag inte krockade med en rälsbuss eller något under min cykeltur hem.

Mitt tillstånd förbättrades däremot senare under kvällen och runt klockan 21 var jag i skick att kunna tillaga en pannkakssmet, se kim utsättas för en brutal sms-blåsning och flera gånger om sätta tillbaka alla nycklar som Karl envisades med kontinuerligt att plocka av min nyckelring.