the art of a buj

Moberg släppte Basil lös i min lägenhet. Jag befann mig inne i deras residens och iakttog under delad förvåning med Pontus hur mannen i fråga tog det lilla djuret i sina kupade händer och kvickt försvann ut genom ytterdörren, och hann dessutom stå som ett fån på hallmattan i säkert tio sekunder innan jag insåg att "min lägenhetsdörr är ju öppen... fuck!".
När jag störtat in till mig var det redan försent, Moberg var redan tomhänt och fnissandes på väg ut därifrån. Jag försökte muta, hota, slå och nypa honom att säga var på mina 38 kvadratmeter han släppt ut sitt vita husdjur, men han vägrar. Jag hinner i tio minuter irra runt i lägenheten i förtvivlan innan jag till sist hör ett litet krafsande uppe på min bokhylla ovanför sängen, varpå jag rotar fram en liten skrämd mus bakom min Stieg Larsson-trilogi.
Vid återlämnandet hade grannarna dessvärre valt att låsa sin dörr. En fight genom brevinkastet ledde dock till sist till att jag blev insläppt och kunde överlämna Basil till sin rätta ägare - som då valde att stoppa honom i en låda i frysen och deklarera att det skulle vara mitt - i min egenskap av dålig barnvakt - fel om han frös ihjäl.
Jag gick därifrån. Och hoppades på att de inte menade vad de sa.

(senare updt: Basil fick enligt uppgift lämna sitt minusgradiga fängelse redan i samma sekund som jag slog igen ytterdörren. han ska också - enligt uppgiftslämnarna - ha stått på tå vid frikännandet. Dagens vetenskapliga upptäckt är alltså att små, rödögda gnagare ställer sig på tå vid extrema temperaturer)