the art of a buj

Filosofi angående de svenska vägarnas absolut mest frustrerande fenomen: renarna.

Först kommer kanske lejon. Därefter kommer isbjörnar. I sin tur kan vi i all evighet rada upp vanliga björnar, noshörningar, kanske älgar, vargar, sibiriska tigrar, rävar och eventuellt någon liten pingvin. Efter att vi dragit igenom hela djurvärldens rangordning i smarthet och storhet kommer vi slutligen ner till daggmaskar, amöbor och encelliga djur. Sen kommer renarna.
Var dessa varelser har en plats i näringskedjan kunde vi tre små filosofer under en ungefärlig bilresa på fem timmar inte lyckas klura ut. Tillsammans med fästingarna är renarna de mest onödiga djur som finns, de kan över huvudtaget inte ha något syfte i naturens outgrundliga och evinnerliga kretslopp förutom att vara irriterande - såvida de inte är satta på jorden för att slicka vägsalt och orsaka hjärtattacker för bilresenärer. Om så är fallet klarar de sin uppgift helt galant. Att de dessutom är för korkade för att begripa att de garanterat inte skulle gå vinnande ur en tvist med en motorhuv, och för den delen inte heller inser att ljudet av en biltuta inte är någon form av vänskaplig förklaring, har förmodligen åtskilliga gånger gjort livet surt för både dem själva och diverse fordonsförare som inte hunnit bromsa i tid. Snacka om definition av ärthjärna. Från och med nu är ordspråket "dummare än tåget" utbytt och ersatt med "dummare än renen". Att vara dummare än en ren är fanimej värsta sortens förolämpning.

Idé: blir jag under någon period av mitt liv sysslolös och utled på min tillvaro ska jag bosätta mig i en liten stuga någonstans söder om Funäsdalen och roa mig med att hobbyskjuta renar. Snacka om välgörenhet för det mänskliga släktet.