the art of a buj

01:00  -  har suttit i framsätet på en minibuss och kramats med en Emilias rökta lax i 8 timmar. jag vill vomera på hela innehållet i min ipod samt på sätet som aldrig någonsin känts hårdare eller mer obekvämt.
03:00  -  har suttit i framsätet på en minibuss i 10 timmar och kommit hem till den snöklädda värmländska byhålan igen. hela samhället ekar tomt sånär som på lite julbelysning i annars mörka lägenhetsfönster.
04:00  -  MIN säng. MITT duntäcke. MIN köksklocka med the sound of an atombomb in a bond-film.

08:30  -  vaknar. och det ösregnar.
10:30  -  samhällslektion. tejp till att hålla upp ögonlocken, någon?
11:45  -  stuvade makaroner och köttbullar aka tuggmotståndslös barnmat man skulle lyckas dricka utan att ens ha stoppat i en mixer. länge leve hårdmackorna.
12:15  -  promenad i regn hem med en moberg och en pontus som vägrar sluta kasta snö.
12:30  -  dränk mig i skolböcker.

13:50  -  moberg kommer in och sjunger en sång han har skrivit om sin historielärare.
refrängen gick :
Stig-Börje, du är en jävla fikus
Stig-Börje, du är en jävla bög

14:15  -  vi tittar på när pappa rune i sunes sommar säger "perfekt bågsträng, håkan!"
14:25  -  jag har huvudvärk och moberg skriver en låt om stockholmare.

När man presterar bra på en tävling brukar man ju för det mesta få någon form av förmånligt pris. När vi var små bestod priserna mestadels av fina pokaler och färgglada medaljer, men allt eftersom man blir äldre förbytts dessa alltmer av chokladaskar och prispengar i ganska massiva summor. Men på vissa platser väljer man helt enkelt att dela ut andra priser till åkarklientelets vassare förmågor, vilket vi bland annat har fått se bevis på denna helg.
Kommer man top 6 på en tävling i arvidsjaur får man en låda ren- och älgkött att ta med sig hem och ställa i prisskåpet. Grattis, Emilia och Ida!

(jag var lite sämre så jag fick ingen korv men det gör inget för jag får vindruvor till middag)

Än en gång har mitt skarpa intellekt skrivit historia i kategorin vetenskapliga upptäckter. Den här gången har jag och min näsa för logik sökt upp och löst den vanliga men ack så mystiska frågan :

vart tar strumporna som försvinner i tvätten vägen?

Runt lucköppningen på maskinen sitter det något lager med gummilister som är vikta och korsade med varandra i egenskap av att hålla luckan tät så att inte allt tvättvatten läcker ut då maskinen är igång. Dessa grå gummilister - tröskeln in till maskinen, if you wish - kan man ta tag i och "veckla ut", och vad man då finner bakom dem är ett litet dolt utrymme ligger som en ram runt hela lucköppningen. En lönnficka, ett vip-room, en skattkammare. Innanför dessa lister ligger strumporna och jäser i skvalpvattnet som skvätter in ifrån strömmarna i tvättrumman. Set them free och så behöver vi aldrig mer behöva klä oss i omaka strumpor!

detektiven tackar : den lilla vita ankelstrumpan som viskade i mitt öra om gömstället i samband med detektivens stora tvätt-event under eftermiddagen.

Alla känner nog till det där tillståndet då man nästan exploderar av samtalsämnen då man inte träffat en viss person på mycket länge. Hur man har en massa frågor och hur man nästan skulle behöva skriva en lista för att få med allting man behöver få ur sig för att trycket inte ska orsaka hål eller läckor i någon skarv så att man pyser ihop till en liten hög. Jag kan lyckligt meddela att jag har tillgång till den exceptionella medicinen mot denna åkomma, en medicin som dock även har recieved egenskapen "beroendeframkallande": att ta en latte med Albert Gibbs.

Att spendera någon timme med Albert på waynes vill jag påstå botar mycket. Jag har inte testat behandlingen på hösnuva eller kikhosta, men jag tror skarpt på att den skulle fungera även där. Denne lille man är inte bara den enda levande varelse med samma rumpstorlek som jag själv, nej, utan han är även troligtivis den enda människan jag någonsin kommer att få höra använda ordet "paradoxalt" i vardaglig konversation.
På alla fronter är han Yoda medan jag är Anakin.
Anakin eller en skruv som fallit av ett defekt lasersvärd.
Dessutom var han bussig att bjuda mig på söndagens 56-kronors förtäring.





Som ett litet p.s. har jag aldrig upplevt på mycket folk på stan en söndag som jag gjorde i gävle igår. Skyltsöndag och första advent i all ära, men jag trodde inte att det skulle kunna medföra en cf-liknande folkfest mitt i ett grått november med snöblandat regn. Positiv surprise, I presume, men vilket pulver kom på idén att ge bort gratis tutor till alla barn?!

För att använda uttryck a lá Anton beskriver jag min lördag like this : jag har fallit under matrealismens svarta vingar. Detta är en ungefärlig (och mer språkligt proper) översättning på jag har firat min födelsedag i förskott tillsammans med släkten och har bland annat fått en ipod touch.
Jag har, med ytterligare några ord, blivit både lite mer full av marängtårta och lite mer schtek.

Jag har även fått handkräm och ett knivset, och jag har på känn att det sistnämnda kommer att vara en exceptionell sak att ha i väskan när jag går igenom arlandas säkerhetskontroller vid min hemfärd på måndag.



Förutom att jag nu har ett nytt namn att skriva överst på min kärlekslista tror jag även att denna exklusiva mediaspelare kommer att vara mycket nyttig för mig. Mitt liv innehåller nu bland annat en egen lägenhet, egen matlagning, egen tvättidsbokning, egen städning... och nu en egen bebis! Ur ansvarssynpunkt har jag ju liksom hela kitet nu ("endast vid SEXTON års ålder!" som vissa skulle ha älskat att bryta in med här bara för att göra mig ännu mer hatisk över mitt sena födelsedatum), skaffar någon mig en volvo och en golden retriever har jag liksom redan uppnått svensson-leveln i livet. Och har man snabbt uppnått svensson-leveln kommer man lika snabbt inse att den suger och därmed illa kvickt välja att jobba vidare mot framgångsrik yrkeskvinna-leveln. Detta kommer i det långa loppet innebära att jag inte kommer att behöva ställas inför valet familjen vs. kärriären eftersom att jag kommer att ha tillräckligt med tid till båda två.
Jag kommer alltså att klara gameboy-spelet "Livet" på världsrekord-tid!

Idol-Johans fans storflippar

Eftersom att jag hade privilegiet att få sitta i hörnsoffan tillsammans med mina förmyndare under gårdagkvällens idol-sändning fick jag på köpet även nöjet att bevittna min pappas reaktion på just den här händelsen under den lilla blondinens uppträdande.
Ungefärlig beskrivning:
"Men vad i hela.... VAD i HELA.... herregud alltså! Det är ju fullkomligt... nämen vafan.... USCH! Ta bort! va ÄR det här egentligen?! Det är ju helt... nämen... ja FY FAAN!" 
Han vrider och vänder på sig i soffan, tar en näve nötter endast för att slippa titta på teveskärmen, tar sig för pannan, tittar upp i taket, ser sig hetskt omkring för att hitta tevekontrollen, tar en näve nötter igen samtidigt som han minst tjugo gånger upprepar att den hyperventilerande ynglingen skämmer ut svensk teve.

Alltså, jag är inget direkt Idol-fan. Även om det är min plikt att dyrka gävleborgs älskling Alice Svensson brukar jag inte direkt klistra mig framför tevefyra klockan åtta om fredagkvällarna, särskilt inte nu i slutskedet då jag endast finner programmet långdraget och trist ("tema gospel" liksom? få ut carola ur mitt liv!). I och med detta har jag inte direkt bildat mig en uppfattning om objektet för all denna hysteri, Johan Palm, mer än jag har förstått att han är en sådan där människa man antingen hatar eller älskar. Hans långvariga existens i Idol är nog en av de få fenomen som skulle kunna få sveriges befolkning att starta inbördeskrig.
Och vare sig man vänder sig till folk som hissar eller dissar denna lilla rocker förstår man även att de flestas mening om varför han höll sig kvar så länge i programmet är just pga att han lyckades snärja den del av klientelet som är villiga att ringa och rösta upp hela sitt studiebidrag i ett nöjesprogram på en av bondkanalerna - fjortisarna. Eller ja, Emo-fjortisarna i detta fall.
Kul för honom, det är nog inte många pojkar förutom Mozart och Benjamin Wahlgren som gjort musikalisk succé innan målbrottet.
Iallafall tycker jag att det hela är fruktansvärt USA. Fruktansvärt Extreme Home Makeover-klychigt. Bara en massa "oh my god, oh my god!" och uppförstoring och Ellen DeGeneres-överdrivet. Den lilla tolvåringen som skrek, hyperventilerade, stortjöt (*pappa bryter in*: skämde ut sig inför svenska folket) och till slut svimmade över denne Johan Palm hade eventuellt haft rimlig anledning för sitt agerande om det hade varit Brad Pitt som friade till henne i direktsändning endast iklädd höftskynke a lá djungel-george.
Men nu var det ju faktiskt en sminkad sextonårig tagliatelle som var anledningen.
Och även om jag inte reagerade lika starkt som min far har jag exakt samma mening om saken : att tusen gånger f-ordet vad patetisk hela hennes show var. Ärligt talat hoppas jag att hela hennes show just var en iscensatt och spelad show och ingenting annat. 
För om det hela var äkta tror jag verkligen att någon borde skaffa sig lite mer hobbies.

The big K har övertygat mig om att vi ska börja titta på OC tillsammans, eftersom att det är hans nya addiction. Då han tagit sig ända till början på säsong två och jag är en rookie har jag alltså en del att ta ikapp, vilket har resulterat i att jag suttit framför datorn hela min måndag-sovmorgon. Jag har nu kommit till asvnitt tio, säsong ett består av 27 stycken. Mer eller mindre har jag alltså 11 timmar OC-tittande kvar innan jag kommit ikapp.
Från och med nu ska jag börja presentera mig som nöt-ministern.


What is more :
Klockan är 12:15, denna dag har varit lektionslös.
Det snöar i lilla landet lagom och jag kände mitt första lilla sting av julkänsla i magen när jag nyss tittade ut genom fönstret. Jag har lunchat med mitt alter ego över en burk ravioli som skall ha givit mig energi till att pysa ner till plugget och pumpa i ett gym i tre timmar. Jag ska ha på mig min nya toppluva non stop.

Fåniga saker jag dagligen känner skamkänslor över :


...att jag gillar Gossip Girl. Överklass, stålar, champagnemingel, svindyra kläder, snofsiga attityder. Egentligen så innehåller hela serien endast en massa fenomen jag, som icke är involverad i en liknande värld utan endast lever på studiebidraget, borde förakta. Det är en principsak - vi som inte är upper east side ska avsky alla snorrika familjer som lever i lyx medan folk svälter i Kenya (och vi dödliga människor måste köpa kläder på h&m). Så varför älskar jag den här serien? Ingen jävla aning. Kanske för att den innehåller just överklass, stålar, champagnemingel, svindyra kläder och snofsiga attityder som omedvetet driver min (och även alla andras, don't you dare deny it!) innersta önskan av att bli känd och svinrik. I want it, helt enkelt, och jag hatar att jag gör det och tänker vid frågor om det förneka min vill-vara-överklass till mitt sista, dying andetag. Hur jag annars ska förklara varför jag gillar serien? Tja... att Chuck Bass är den snyggaste mannen som promenerar på klotet?



...att jag är mörkrädd, vilket i sin tur leder till att jag inte klarar av att se skräckfilmer. Sitter jag framför teven tillsammans med ett gäng människor och några kuddar att hålla för ansiktet samtidigt som jag, likt ett mantra, upprepar "det är bara ketchup, baaara ketcup" är det fullt lugnt, men hur gärna jag än efteråt försöker lyckas jag aldrig somna när jag släckt lampan och krypit ner i sängen. Även om en tjej som bänkar 55 kilo borde spöa en eller annan grudge under sängen tar det oftast några timmar extra för mig att somna - om jag somnar över huvudtaget, vill säga. Jag antar att mitt klena medvetande har alldeles för bra fantasi, för rent tekniskt är det ju inte särskilt stor risk att en mördare, zombie eller ett hämndlystet spöke dyker upp och vill mosa just mig i min lilla lägenhet i Torsby. Det är typ större chans att Gudrun Schyman skulle strippa på bardisken på Spy Bar.
Men för säkerhets skull sover jag alltid med lampan tänd.

...att jag hetslyssnar på mtv-dängor i några dagar för att sedan droppa dem totalt. Låten jag senast spelade sönder var T.I ft. Rihanna - Live your life. Jag vill inbilla mig att min musiksmak endast består av den sofistikerade artistlista jag visar för allmänheten och har på ipoden, men egentligen får jag ofta små inre psykedeliska nycker av r&b-, hiphop- och technobegär som helt enkelt stör mig så till den milda grad att jag måste ladda ner det nyaste stycket av Britney Spears, Rihanna eller Kanye West för att sedan vrida på högsta volym och drömma mig bort till dansgolv och spotlight-upplysta scener i några dagar. För att sedan droppa låten totalt. Framför allt låtsas som att den aldrig fanns i mitt iTunes. Om jag inte raderar låten raderar jag iallafall siffran under kolumnen "spelningar" , som ofta uppnår nummer i stil med 193752956. Jag vill inte vara slav under mtv-dängorna med musikvideor fyllda av tjejer som leker ål, men det är jag.

...att jag säger "fett". Då uttrycket dök upp i mitt liv. typ på mellanstadiet, hatade jag det."Fett mycket", "fett lack", "fett snyggt". Vadå "fett"? Fett är var för mig ett drypande substantiv som endast påminde mig om bacon och jag vägrade använda det som förstärkning av ord så länge über, jävligt och imba var aktuella. Men nu har jag, sedan jag på gymnasiet börjat umgås med stockholmare, mer och mer börjat inse att just uttrycket fett ofta hoppas ur truten på mig - dessutom omedvetet! Jag försöker alltid tygla mig i mina utrop, men ofta så hinner det smita ut innan jag ens fattat vad jag sagt. Johanna Lindberg, som dyrt och heligt lovat att aldrig smutsa ner en mening med ordet fett, har fallit offer för grupptrycket. Jag har börjat slå mig själv på käften varje gång.

...att jag biter på naglarna, det är fult och det är äckligt. Men kletar man på "stopp och väx" kan man nätt och jämnt äta med händerna, och jag tänker inte svälta endast för prydliga naglars skull.

...att jag inte använt den svindyra skolavslutningsklänningen från nian en enda gång. Förlåt mamma.

...att jag inte kan vissla. Kan jag ha en typ defekt käkmuskulatur eller något?

...att jag har provat att snusa. Det var det dummaste och äckligaste jag gjort i hela mitt liv och jag kan inte för allt i världen begripa hur man kan välja att fortsätta knöla in skiten under läppen efter sin första premiärsnus. Jag själv däckade på sängen i en halvtimme och började se mitt liv passera i revy samtidigt som världen snurrade i 120 km/h.

...att jag glömt bort hur man nyser. I mina yngre dagar fann jag det inte särskilt passande för en dam att vräka ut världens "ATJOOO!" rätt i ansiktet på omgivande sällskap, vilket gjorde att jag valde att liksom knipa och hålla igen nysningarna så att det istället blev ett "atjii!" . Numera ser mina moraler lite annorlunda ut, och jag är fullt komfortabel med ordentliga nysningar. Dock har jag sort of glömt bort hur man nyser ordentligt, hur man på riktigt öppnar upp alla luftrör och låter störtskuren komma. Antagligen har mina små näs-muskler glömt bort den egentliga nystekniken och kniper fortfarande igen vid annalkande luftström så att det fortfarande bara blir ett "atjii!". Och det låter skitfånigt.

...programledaren i AFV + Peter Jihde för att de är fruktansvärt töntiga.

Personer som jag idag träffat minst 4 gånger vardera men som jag vanligtvis nätt och jämnt ser skymten av om dagarna : SkywalkerN + min mentor Anders
walkern sade mig de kloka orden att "ey, jag tycker att du skiter i skolan går hem och lägger dig på en gång, sånt får man göra om man är ginger!".
Sky, you have no idea vilken galen lust jag hade till det.

För bortsett från mötena med dessa småkisar är hela skid i princip tömt på folk. Hela längdåkar-ligan har tagit sitt pick och pack på läger, och hälften av oss alpinister är fortfarande uppe i norrland och kämpar. Av oss alpisar som under gårdagen återigen satte fötterna på värmländsk mark orkade ungefär noll pallra sig till skolan. Förutom jag då.
Therefore har min tisdag varit mycket ensam. Typ fem pers i klassrummet per lektion och ett eko i korridoren nere på skid är det enda sociala liv jag bedrivit innan klockan fyra.

Förstås kan man tro att jag, när jag senare om sido träffade några välkända ansikten, sparat ihop hela dagens dos av socialism och fullkomligt förkroppsligade uttrycken pratglad, energisk och sprallig. Tyvärr var fallet inte sådant.
Vi simmade, vi lekte med badleksaker.
Vi lagade mat, vi bakade scones.
Vi snackade skit, vi såg på Numbers.
Men det känns fortfarande inte som att jag över huvudtaget vaknat.


Så bomullen min skalle tycks vara proppad av och jag ska, istället för att plugga psykologi, göra det vi gör bäst : ta på oss den slitna nattskjortan, bänka 120-sängen och slå på lite gossip girl - jag inbillar mig att den behandlingen är den enda som biter på umgängesbrist och uppvaknandepåfelsidapåmorgonen.










över till annat : Resursdagar
de där dagarna i slutet av perioden då alla idioter får lite tid på sig att göra sina omprov och rester, vilket innebär att resten av skolan får ledigt i några dagar. I det här fallet onsdag-torsdag-fredag.
Nu tror man ju förstås att man har tre stycken sköna, lata men ändå effektiva dagar på sig att uträtta diverse stora, små, viktiga samt mindre viktiga ärenden och antaganden man annars inte skulle ha tid för. Man tror att man ska få sig lite kvalitetstid på tu man hand med sig själv samtidigt som man får extra tid att skriva klart den där förbannade hemtentan man fortfarande inte lämnat in.

Men HA HA HA säger Gud.
onsdag : endast-över-dagen-resa till Trysil för träning
torsdag : packning och ca 14:00 avresa till säsongens första tävling
fredag : the show goes on
alltså : johanna får endast torsdag förmiddag på sig för kvalitetstid, pluggtid, gossip-tid, städtid, packningstid och chilltid, och helt plötsligt är det eftertraktade fenomenet resursdagar i princip om intet för mig.

Till råga på allt måste jag ställa mig och göra en lunch till imorgon: pastasallad eller mackor.
möjligt innehåll, pastasallad : pasta, gurka, en halv morot, fryst spenat
möjligt innehåll, mackor : lingongrova, smör, ägg, två skinkskivor

so to say : JAEVLAR - SÅ - PEPP - !

metod la lá Anton Söderberg :

Norsk problemlösning
om någon av dina prylar inte funkar,
1. starta den
2. stäng av den
3. starta den igen

obs!
funkar, enligt den norska tron, även på icke-tekniska ting såsom nycklar eller bildäck

vi kan väl säga det såhär : den som köper leopardfärgade bullformar eller CDR-skivor i vinylformat till mig i julklapp lovar jag att göra till profet min framtida religion.

bluebox.se

i tisdags:

location : gymmet
johanna : FANFANFANSKITHELVETE, DÖDA MIG
karl : vadårå?
johanna : spanskaprovet gick verkligen s k i t
karl : amen grattis till det då!
joel (som kommer gåendes) : grattis? vadå grattis, fyller du år eller nåt?
karl : nej serru joel, johanna har fått sin första mens!
johanna : ........... ?
joel : *ASGARV*
johanna : karl, du är dum i huvudet
isak (som kommer gåendes) : varför är karl dum i huvudet?
karl : jo isak, johanna har fått sin första mens och det ska vi fira hos mig ikväll med party!
isak : *ASGARV*
johanna : karl, du är verkligen dum i huvudet...

så nu har karl haft en vad han kallar enveckasfestival över att jag "har fått min första mens". kul kille va? verkligen >< idag är det ju lördag, så han har bestämt att det nu är sista festivaldagen och han anser då självklart att vi ska dra till med sista partystöten.
han har många kreativa idéer på hur denna nådastöt ska utformas, men den stora massan (som han har introducerat och dragit med i detta skämt sedan det hela startade i tisdags) anser en variant vara mer passande än resten: att vi alla ska klä oss i vitt och sätta snören runt halsen (och föreställer således tamponger) för att sedan knöla in oss allihop i ett rum för att kasta lingonsylt och ketchup på varandra.

här har vi alltså ett exempel på exceptionell kalle-humor:
han har skämtat i en vecka över att jag "fått min första mens" ><

Idag fick jag höra att jag såg ut som Jenny i Forrest Gump. Hippie-Jenny, alltså. Jag vet fortfarande inte hur jag ska tackla den kommentaren: komplimang eller förudmjukelse?
Jag valde att ta det för vad det var. Forrest Gump är en bra film, så jag antar att allt som har med den att göra är bra, alltså är jag bra.
Jag är bra.
Jag kan iallafall meddela att jag aldrig på allvar skulle sätta ett flätat band runt skallen (som jag gjorde med mitt armband när jag latjade runt på skid vilket utlöste kommentarerna från första början), men att jag kanske skulle kunna tänka mig att klä ut mig till hippie om någon skulle anordna en maskerad.

För att liva upp den mycket trista onsdagen jag igår morse visste att jag skulle behöva genomlida bestämde jag mig för att göra någonting speciellt av dagen för att den inte skulle uppfattas som oändlig.
Detta blev en vetenskaplig undersökning i längdåkar-style : en heldag med pulsklockan på.

Bara för att det var så fruktansvärt nördigt av mig - och för att folk tittade på mig som en idiot när jag svarade "jag leker längdåkare!" på allas frågor om varför i hela friden jag hade min fet-fula pulsklocka på armen - valde jag att gömma klockan i fickan och vid tillfällen jag ansåg passande fiska upp den och göra en notering hur många gånger i minuten mitt stackars söndertränade hjärta pumpade ut en massa ketchup-look-alike i mina ådror.

results

i matkön : 101
på svenskalektion (film: Hamlet, troligtvis på originalspråket från då shakespeare skrev den på typ 1600-talet) : 72
möter snyggot i korridoren : 128
under löprunda : 170
på cykel till konsum (sammanlagt typ 20 stycken tramp) : 109
hittar inte plånboken i väskan då jag ska betala : 138
på cykel från konsum (sammanlagt typ 500 tramp) : 140
taskiga b-serier på teve : 81
steker för mycket köttfärs i för liten stekpanna : 126
gapflabbar åt den göteborska stenfigurens skämt i Ringaren i Notre Dame : 133

bara för att onsdagen var en dag i längdåkningens tecken var löprundan även mycket peppad och hela 80 minuter lång - i snöblandat! Här ska ni få se lite fler fenomen i samma längdåkande anda:

Gunde Svan, pulsklockan, pasta (helst i groteska mängder)

fredag:
min pappa älskar Indiana Jones
Ako-kolor är beroendeframkallande

lördag:
cafét inne på Flanör har jävligt udda (men snygga) soffor
elljusspår är inte så lätta att springa i när de är täckta av is
jag är så i n t e skapt för att kunna se på skräckfilm
det går att hitta plagg på Fico för under femhundra riksdaler

söndag:
jag kan, trots allt, lyckas köpa ett par nya jeans
Myrorna i Uppsala har inte öppet på söndagar
killen som jobbar på Weekday tycker inte att 10-åringar ska ha palestinasjal
psykologi är det tråkigaste som finns
bebisar blir mycket fascinerade av dalahästar

För ovanlighetens skull lägger jag idag in en "dagens outfit". Inte för att jag tänker vara någons slags modebloggs-wannabe (lugn Ebba, ba lugn!), utan för att omständigheterna runt bilden var ganska absurda och därmed gjorde att jag var tvungen att föreviga situationen.

Beskåda:
1. Lång kappa, Lindex
2. Mössa, köpt på 1420
3. Röd, fet och fullpackad hej, kom och hjälp mig-ryggsäck, Atomic
4. Svart och blå löparjacka knuten runt huvudet, Craft




Denna outfit bar jag alltså på mig väg ifrån flyget imorse. Anledningen till klädvalet kom sig av att vår älskade Torsby-vädergud som alltid bjussar oss på en stor portion regn, blåst och leriga skor (måste även påpeka att flygresan jag, när bilden togs, just tagit mig igenom var den läskigaste jag gjort - alla som någonsin haft lite fjärilar i magen vid en luftgrop på ett gigantiskt charterflyg till Mallis kan skratta sig lyckliga, sitter man i en 20-sitsig liten skrothög till lokalflyg känns det som att hela planet gör en loop vid minsta flugfis).

just imagine vilka blickar jag fick av ett gäng stavgångare jag mötte på grusvägen vid Valberget.

Anton + Karl + Buj + värmeljus + te + kuddar på golvet
och så lite Sigur Ros samt youtube på han som har tourettes

Som avslutning förstör mtv music awards min traditionella 2x-South Park-mellan-elva-och-tolv
Ersättare : banan och oboy, scrubs och raggsockor

Torsdag : Jag lär mig hur man tacklar ful-dagar.

För det är vad denna torsdag har varit.
En fyfan-vad-allt-suger-jag-ska-hänga-mig-i-kristallkronan-över-min-värdelöshet-dag.

Trots att det är så mycket jag borde ta itu med, så mycket som jag hade tid till att ta itu med efter att jag flytt från dårhuset klockan tre, har av någon anledning inte blivit gjort och ligger som en stor, mordsbenägen tegelväg framför mig. Alla B-serieavsnitt på teve har denna eftermiddag plötsligt fångat min omedvetna uppmärksamhet och fått all min tid att rinna mellan fingrarna på mig. Jag har gjort så många rusningar förbi hallspegeln som medfördt tvärnit, en titt i själva spegeln, en suck, en grimas samt en känsla av att ännu en molekyl adderats till den stora bad feeling-klumpen i min mage.

Så jag tar mig i kragen and do like this:
1. drar av mig dagens outfit och gömmer mig istället i en stor adidaströja
2. läser Veckorevyn (för att känna mig lite uppdaterad)
3. ser på "Made" på Mtv (får genast bättre självkänsla)
4. blir hyperaktiv : gör matteläxa, plockar undan disk, pluggar till psykologiprov, bäddar sängen, dammsugar, slänger alla tomma schampoflaskor, packar (för att känna mig duktig)
5. konverserar med ett övernaturligt antal människor på msn (för att känna mig mindre ensam)
6. äter morötter och kastar kakorna jag bakade i förrgår i soporna för att de i ärlighetens namn blev skitäckliga men som den ekonomisk-feta delen av mig ändå sparat i en burk (för att känna mig hälsosam som stryk)
7. planerar vad jag ska göra hemma i helgen (för att känna mig svårfångad och poppis)
8. skiter i att lära mig Hamlet till morgondagens svenskalektion och klampar istället ut i mitt asfalterade, trista kvarter för att leta umgänge (för att man får plastsmak i rumpan av min skrivbordsstol)

Och Vips!, johanna är back in the game!

Först hade jag spanskalektion där vi lekte en lek  i form av att sätta klisterlappar man inte tittat på i pannan och genom att prata med andra lista ut vem man "var".

Då att jag inte har någon namnlapp på mitt skåp i omklädningsrummet knyckte jag en från lektionen som jag tyckte passade exceptionellt som just min skåp-namnlapp.