den lilla morgonbikten
Fåniga saker jag dagligen känner skamkänslor över :
...att jag gillar Gossip Girl. Överklass, stålar, champagnemingel, svindyra kläder, snofsiga attityder. Egentligen så innehåller hela serien endast en massa fenomen jag, som icke är involverad i en liknande värld utan endast lever på studiebidraget, borde förakta. Det är en principsak - vi som inte är upper east side ska avsky alla snorrika familjer som lever i lyx medan folk svälter i Kenya (och vi dödliga människor måste köpa kläder på h&m). Så varför älskar jag den här serien? Ingen jävla aning. Kanske för att den innehåller just överklass, stålar, champagnemingel, svindyra kläder och snofsiga attityder som omedvetet driver min (och även alla andras, don't you dare deny it!) innersta önskan av att bli känd och svinrik. I want it, helt enkelt, och jag hatar att jag gör det och tänker vid frågor om det förneka min vill-vara-överklass till mitt sista, dying andetag. Hur jag annars ska förklara varför jag gillar serien? Tja... att Chuck Bass är den snyggaste mannen som promenerar på klotet?
...att jag är mörkrädd, vilket i sin tur leder till att jag inte klarar av att se skräckfilmer. Sitter jag framför teven tillsammans med ett gäng människor och några kuddar att hålla för ansiktet samtidigt som jag, likt ett mantra, upprepar "det är bara ketchup, baaara ketcup" är det fullt lugnt, men hur gärna jag än efteråt försöker lyckas jag aldrig somna när jag släckt lampan och krypit ner i sängen. Även om en tjej som bänkar 55 kilo borde spöa en eller annan grudge under sängen tar det oftast några timmar extra för mig att somna - om jag somnar över huvudtaget, vill säga. Jag antar att mitt klena medvetande har alldeles för bra fantasi, för rent tekniskt är det ju inte särskilt stor risk att en mördare, zombie eller ett hämndlystet spöke dyker upp och vill mosa just mig i min lilla lägenhet i Torsby. Det är typ större chans att Gudrun Schyman skulle strippa på bardisken på Spy Bar.
Men för säkerhets skull sover jag alltid med lampan tänd.
...att jag hetslyssnar på mtv-dängor i några dagar för att sedan droppa dem totalt. Låten jag senast spelade sönder var T.I ft. Rihanna - Live your life. Jag vill inbilla mig att min musiksmak endast består av den sofistikerade artistlista jag visar för allmänheten och har på ipoden, men egentligen får jag ofta små inre psykedeliska nycker av r&b-, hiphop- och technobegär som helt enkelt stör mig så till den milda grad att jag måste ladda ner det nyaste stycket av Britney Spears, Rihanna eller Kanye West för att sedan vrida på högsta volym och drömma mig bort till dansgolv och spotlight-upplysta scener i några dagar. För att sedan droppa låten totalt. Framför allt låtsas som att den aldrig fanns i mitt iTunes. Om jag inte raderar låten raderar jag iallafall siffran under kolumnen "spelningar" , som ofta uppnår nummer i stil med 193752956. Jag vill inte vara slav under mtv-dängorna med musikvideor fyllda av tjejer som leker ål, men det är jag.
...att jag säger "fett". Då uttrycket dök upp i mitt liv. typ på mellanstadiet, hatade jag det."Fett mycket", "fett lack", "fett snyggt". Vadå "fett"? Fett är var för mig ett drypande substantiv som endast påminde mig om bacon och jag vägrade använda det som förstärkning av ord så länge über, jävligt och imba var aktuella. Men nu har jag, sedan jag på gymnasiet börjat umgås med stockholmare, mer och mer börjat inse att just uttrycket fett ofta hoppas ur truten på mig - dessutom omedvetet! Jag försöker alltid tygla mig i mina utrop, men ofta så hinner det smita ut innan jag ens fattat vad jag sagt. Johanna Lindberg, som dyrt och heligt lovat att aldrig smutsa ner en mening med ordet fett, har fallit offer för grupptrycket. Jag har börjat slå mig själv på käften varje gång.
...att jag biter på naglarna, det är fult och det är äckligt. Men kletar man på "stopp och väx" kan man nätt och jämnt äta med händerna, och jag tänker inte svälta endast för prydliga naglars skull.
...att jag inte använt den svindyra skolavslutningsklänningen från nian en enda gång. Förlåt mamma.
...att jag inte kan vissla. Kan jag ha en typ defekt käkmuskulatur eller något?
...att jag har provat att snusa. Det var det dummaste och äckligaste jag gjort i hela mitt liv och jag kan inte för allt i världen begripa hur man kan välja att fortsätta knöla in skiten under läppen efter sin första premiärsnus. Jag själv däckade på sängen i en halvtimme och började se mitt liv passera i revy samtidigt som världen snurrade i 120 km/h.
...att jag glömt bort hur man nyser. I mina yngre dagar fann jag det inte särskilt passande för en dam att vräka ut världens "ATJOOO!" rätt i ansiktet på omgivande sällskap, vilket gjorde att jag valde att liksom knipa och hålla igen nysningarna så att det istället blev ett "atjii!" . Numera ser mina moraler lite annorlunda ut, och jag är fullt komfortabel med ordentliga nysningar. Dock har jag sort of glömt bort hur man nyser ordentligt, hur man på riktigt öppnar upp alla luftrör och låter störtskuren komma. Antagligen har mina små näs-muskler glömt bort den egentliga nystekniken och kniper fortfarande igen vid annalkande luftström så att det fortfarande bara blir ett "atjii!". Och det låter skitfånigt.
...programledaren i AFV + Peter Jihde för att de är fruktansvärt töntiga.
...att jag gillar Gossip Girl. Överklass, stålar, champagnemingel, svindyra kläder, snofsiga attityder. Egentligen så innehåller hela serien endast en massa fenomen jag, som icke är involverad i en liknande värld utan endast lever på studiebidraget, borde förakta. Det är en principsak - vi som inte är upper east side ska avsky alla snorrika familjer som lever i lyx medan folk svälter i Kenya (och vi dödliga människor måste köpa kläder på h&m). Så varför älskar jag den här serien? Ingen jävla aning. Kanske för att den innehåller just överklass, stålar, champagnemingel, svindyra kläder och snofsiga attityder som omedvetet driver min (och även alla andras, don't you dare deny it!) innersta önskan av att bli känd och svinrik. I want it, helt enkelt, och jag hatar att jag gör det och tänker vid frågor om det förneka min vill-vara-överklass till mitt sista, dying andetag. Hur jag annars ska förklara varför jag gillar serien? Tja... att Chuck Bass är den snyggaste mannen som promenerar på klotet?
...att jag är mörkrädd, vilket i sin tur leder till att jag inte klarar av att se skräckfilmer. Sitter jag framför teven tillsammans med ett gäng människor och några kuddar att hålla för ansiktet samtidigt som jag, likt ett mantra, upprepar "det är bara ketchup, baaara ketcup" är det fullt lugnt, men hur gärna jag än efteråt försöker lyckas jag aldrig somna när jag släckt lampan och krypit ner i sängen. Även om en tjej som bänkar 55 kilo borde spöa en eller annan grudge under sängen tar det oftast några timmar extra för mig att somna - om jag somnar över huvudtaget, vill säga. Jag antar att mitt klena medvetande har alldeles för bra fantasi, för rent tekniskt är det ju inte särskilt stor risk att en mördare, zombie eller ett hämndlystet spöke dyker upp och vill mosa just mig i min lilla lägenhet i Torsby. Det är typ större chans att Gudrun Schyman skulle strippa på bardisken på Spy Bar.
Men för säkerhets skull sover jag alltid med lampan tänd.
...att jag hetslyssnar på mtv-dängor i några dagar för att sedan droppa dem totalt. Låten jag senast spelade sönder var T.I ft. Rihanna - Live your life. Jag vill inbilla mig att min musiksmak endast består av den sofistikerade artistlista jag visar för allmänheten och har på ipoden, men egentligen får jag ofta små inre psykedeliska nycker av r&b-, hiphop- och technobegär som helt enkelt stör mig så till den milda grad att jag måste ladda ner det nyaste stycket av Britney Spears, Rihanna eller Kanye West för att sedan vrida på högsta volym och drömma mig bort till dansgolv och spotlight-upplysta scener i några dagar. För att sedan droppa låten totalt. Framför allt låtsas som att den aldrig fanns i mitt iTunes. Om jag inte raderar låten raderar jag iallafall siffran under kolumnen "spelningar" , som ofta uppnår nummer i stil med 193752956. Jag vill inte vara slav under mtv-dängorna med musikvideor fyllda av tjejer som leker ål, men det är jag.
...att jag säger "fett". Då uttrycket dök upp i mitt liv. typ på mellanstadiet, hatade jag det."Fett mycket", "fett lack", "fett snyggt". Vadå "fett"? Fett är var för mig ett drypande substantiv som endast påminde mig om bacon och jag vägrade använda det som förstärkning av ord så länge über, jävligt och imba var aktuella. Men nu har jag, sedan jag på gymnasiet börjat umgås med stockholmare, mer och mer börjat inse att just uttrycket fett ofta hoppas ur truten på mig - dessutom omedvetet! Jag försöker alltid tygla mig i mina utrop, men ofta så hinner det smita ut innan jag ens fattat vad jag sagt. Johanna Lindberg, som dyrt och heligt lovat att aldrig smutsa ner en mening med ordet fett, har fallit offer för grupptrycket. Jag har börjat slå mig själv på käften varje gång.
...att jag biter på naglarna, det är fult och det är äckligt. Men kletar man på "stopp och väx" kan man nätt och jämnt äta med händerna, och jag tänker inte svälta endast för prydliga naglars skull.
...att jag inte använt den svindyra skolavslutningsklänningen från nian en enda gång. Förlåt mamma.
...att jag inte kan vissla. Kan jag ha en typ defekt käkmuskulatur eller något?
...att jag har provat att snusa. Det var det dummaste och äckligaste jag gjort i hela mitt liv och jag kan inte för allt i världen begripa hur man kan välja att fortsätta knöla in skiten under läppen efter sin första premiärsnus. Jag själv däckade på sängen i en halvtimme och började se mitt liv passera i revy samtidigt som världen snurrade i 120 km/h.
...att jag glömt bort hur man nyser. I mina yngre dagar fann jag det inte särskilt passande för en dam att vräka ut världens "ATJOOO!" rätt i ansiktet på omgivande sällskap, vilket gjorde att jag valde att liksom knipa och hålla igen nysningarna så att det istället blev ett "atjii!" . Numera ser mina moraler lite annorlunda ut, och jag är fullt komfortabel med ordentliga nysningar. Dock har jag sort of glömt bort hur man nyser ordentligt, hur man på riktigt öppnar upp alla luftrör och låter störtskuren komma. Antagligen har mina små näs-muskler glömt bort den egentliga nystekniken och kniper fortfarande igen vid annalkande luftström så att det fortfarande bara blir ett "atjii!". Och det låter skitfånigt.
...programledaren i AFV + Peter Jihde för att de är fruktansvärt töntiga.
Kommentarer
Trackback
