the art of a buj

Sportlovsveckan - vilken familjefest va? Jag överlevde den, det gjorde jag. Gävlesällskapet tog sitt pick och pack och gjorde en Funäsresa a lá jullovet för att... sporta. Lite för omväxlings skull, precis. Bland nollåttornas hjulburna vuitton-väskor och lokalarnas skoteroveraller fann vi iallafall vår fristad. Vi tillhör den skala mindre glammiga människor som inte spenderar tre månadslöner på en veckolång vistelse i en balkongvåning med öppen spis utan snarare söker oss till timmerstugorna i skogsläge med endast en perkulator och bondkanalerna (när vi ändå är under rubrik "erkännande" kan jag väl lika gärna medge att vi hade möss i taket också).
Väldigt jet-set! Eller... nja. Men mysigt.
I bergets svartflaggade pister har vi ostört pumpat runt i manchestern och undrat en smula varför världen fortfarande inte har upptäckt det här stället. Trots torsby-ligans (omedvetna) marknadsföringskupp i höstas i form av att smycka skolans fordon med snodda Lilla Lo-klistermärken ifrån funäsdalens reception (kolla in backspeglarna på någon av de äldre minibussarna, jag tror något av dem sitter kvar än) har inte värmlänningarna hypat och bokat stugorna fulla där uppe. Uppenbarligen inte något annat folkslag heller. Hur som haver säger jag som Kim: man kan, som trogen utförsåkare, inte hata Funäs. Det går inte. Man kan bara avguda det. Det är vårat Mekka.

En diet bestående av kall näsa, mammas mat, våningssäng och lillebror med hammerfall-ringsignal. Fleecefilt i soffan och huggsexa 2.0 på Ica. En tallriksmodell värdig en mästare. Skall tilläggas att vädret heller inte gav vika för hackor.
Dessutom slutar man aldrig förvånas över alla sportlovsfirares ständiga fascination av det utförande vi banåkande barn under förmiddagarna kretsade runt i liftköerna i. "Fryser ni inte i de där trikåerna?" är snudd på lika klassisk som att en groda utan ben är hopplös. Man får lite perspektiv på vilken mysko tillvaro vi egentligen har när man i sittliften stöter på en kostymnisse på hyrskidor med munnen full av tuggummi som uttrycker sin lycka över att "få spendera lite tid utanför kontoret, man sportar junte så mycket nuförtin' vetu. Jaså, du åker skider fem dar i veckan asså? Och har besökt alla sveriges skidorter tie gånger om? Och har sovmorron när ni står i backen klockan nio? Där ser man, fan."

Sportlovsveckan fyller alla gånger sin funktion som vardagsflykt, men man fylls även av en abstrakt, värmande känsla när man äntligen plockar ur lakanen ur sängen sista morgonen. Att allting så småningom återgår till det normala är kanske tragiskt ur en fan-nu-måste-jag-ta-itu-med-min-filosofi-uppsats-synpunkt, men i samma veva skönt ur ett abstinens-efter-umgänge-med-vardagshjältarna-i-byhålan-synpunkt.
Dessutom inser man att det är hög tid att få upp pulsen igen när höjdpunkten en fredagkväll består av det enda teveprogram man känner igen namnet på i teve-tablån.

sms-konversation under fettisdagen (fet-tisdagen eller fettis-dagen?):

emilie: "En uppmaning till alla grundare av Fikatisdagen; idag är det verkligen våran dag. Luta er tillbaka och njut!"

uj: "Ja, låt denna dag agera hyllning samt vara en eventuell start på en officiell tradition även utanför vår lilla krets. Idag får ALLA prova på Fikatisdagen, se det som vår möjlighet att nationellt slå igenom!"

emilie: "Ja, visst känns luften lättare att andas denna dag, det är mycket vi har burit på våra 17- och 18-åriga axlar. Idag delar vi vår börda med resten av Sverige!"

uj: "Vår börda men också vår lycka! Ack, hur skulle veckorna se ut utan ett glädjeämne som Fikatisdagen? Inget går upp emot en kaloribomb i goda vänners lag då vardagen är tung, efteråt känns alltid tillvaron en smula ljusare. Att föra denna vana vidare är att bidra till en förbättring av den allmänna folkhälsan!"

emilie: "Jag kan ju inte annat än hålla med, tackar vetjag Fikatisdagen! Är inte den värd ett nobelpris vet jag ingenting mer värdigt!"


Vad som måste tilläggas är att jag inte åt en enda semla under hela gårdagen. Men hade jag gjort det hade jag i tuggande stund ägnat den lilla men tappra skara människor som ideellt arbetat för att fenomenet Fikatisdag skall etableras och spridas i samhället en tanke. Jag hade också ägnat en tanke åt hur fantastiskt det faktiskt är att så lite som en kladdkaka eller en cheescake kan föra människor samman utanför klassgränserna; vem trodde att PMR-medlemmar någonsin skulle dinera vid samma bord som AIM-representanter? Och vem trodde att längdåkare någonsin skulle förtära annat än havregrynsgröt och linfrön? Det får mig att reflektera över vilka under godhet och en stark vilja kan uträtta, att drivkraften hos människan inte har några gränser.
A small bakverk for a man, a big reason-to-skippa-beach-dieten for mankind.

På inrådan av Fia har jag laddat ner alla 15 avsnitt som kommit ut av nya 90210.
This means dels att jag viger min själ åt jet set-teveserier, dels att jag kommer vara sjukt osocial under morgondagens färd upp till fjälltopparna.


vad man lär sig när man fikar med emma:  att "fika" inte är ett fint ord på italienska
vad man lär sig när man fikar med albert:  fakta om sveriges anseende som kaffenation

Jag har ångest. En ångest som på senare dagar - alltså den senaste veckan - blivit alltmer påträngande och som långsamt börjat forma en oro som irriterar och gnager i mig likt de pickande röda fåglarna i alvedon-reklamen (för att inte tala om själva reklamen i sig - den är verkligen urkass).
Vi pratar ekonomi. Vi pratar ett sparkonto som för tillfället aproximativt på 0.00 spänn.
Vi pratar en förtvivlad tonåring som har alldeles för mycket visioner om en perfekt artonde sommar men som däremot inte har några som helst trådar att dra i gällande sommarjobb. Vi pratar desperation. Om man nu vill skapa sig ett tryggt beredskapskonto inför de varmare (= tävlingslösa = mer nöjesfyllda = dyrare) månaderna, hur gör man?

Jag läste en gång om en man någonstans som hade lyckats öka sin välfärd genom att till fullo utnyttja de produkter han köpte, särskilt när det gällde mat. Han tömde alltid ut den absolut sista droppen ut filpaketet, beräknade alltid exakt portionernas storlekar så att han aldrig behövde slänga ett enda riskorn, rullade ihop tandkrämstuben så noggrant att han fick ut varenda liten kubikmillimeter innan han slängde den.
Han var helt enkelt jäkligt snål.
Och nu ska jag följa i hans fotspår. Jag ska bildligt talat krama tandkrämstuben tills den får andnöd.

Jag ska spara varenda femtioöring jag får i växel.
Jag ska leva på pasta och fiskleverolja.
Jag ska panta alla burkar jag kommer över.
Jag ska sluta dricka latte på kafé.
Jag ska leta upp varenda kryphål som möjligen formats i min konsumtion och utnyttja det.
Jag ska börja använda sidorna i telefonboken istället för toapapper. Nästan iallafall.

Eftersom att man någon gång kommer leva studielån-livet på vatten och bröd kan jag lika gärna börja göra det nu. Jag ska ha festival, jag ska ha utomlandsresa, jag ska ha riktiga RayBan.
Watch out for torsbys egen Von Anka.


(For the record börjar snålheten inte förrän på tisdag då måndagen går i utgifternas tecken i och med en stockholmsresa. Dock känner jag i hela kroppen att tisdagar är bättre dagar än måndagar att starta nya rutiner på. Tisdag blir skitbra.)

and here is the Q: hur klär man sig hästpolo-igt?

Moberg, jag hör genom badrumsväggen att du spelar super mario-themet på gitarr. Duktigt.


Nu gittar jag!
lördag-söndag: gävleborg-stuff
måndag: hufvudstaden
restenavlovet: funäs

lirarna har gjort det igen.


moberg kommer in i min lägenhet.
varpå han snor mitt täcke runt sig och sätter sig i soffan
varpå han lägger sig på golvet och leker mask
varpå han reser sig upp och iscensätter Dart Vaders död
varpå han försöker ställa sig upp med raka ben
varpå han klär på min soffkudde en bh
varpå han ritar en bild av mig som gammal
varpå han kartlägger sveriges geografi om 8000 år (torsby heter mordor, arvika heter moberga)
varpå han kammar mittbena på sig själv
varpå pontus skuttar in och skriker "johanna har klamydia!"
varpå moberg lovar att stoppa ett finger i pontus rumpa om han får femhundra spänn






 

Aktuellt: the holy time of the day.
                Kännetecknas av That 70's Show på teve, duntäcke i soffan, oboyglas inom armlängds avstånd,
                en förnöjt halvsovande skidelev med remoten (för tillfället något dysfunktionell pga dåligt batteri)
                på magen. Det enda som egentligen fattas är en "do not disturb"-skylt på dörrhandtaget,
                möjligen någon med skapligt långa naglar att klia en på ryggen.


                Hotellstöldgods och ryggkliare sökes alltså.
                Helst innan nästa avsnitt börjar 16:25.

Jag tror jag hatar O.C. Faktiskt. Även om jag nu får höra att just hata  är ett starkt ordval, så hatar jag O.C. En avsky och ett förakt likt ett hårdrocksband hyser för blommiga tapeter hyser jag även för denna serie. Den snärjer dig, den får dig att falla, den äter dig levande varpå den visar sig vara fullständigt skittrist och förusägbar. Dessutom blir man fucking avis på att alla karaktärerna är så pissigt rika.
Jag och the K har nött det hela hösten. Säsong ett var fenomenal, säsong två var ok, nu är säsong tre en stor tragedi. Trots åtskilliga lösningar, möjligheter och utvägar tycks varje avsnitt numera endast bestå av en mixtur av misär, problem, ångest och allmänt bottenlösa fall. Inte en enda episod slutar lyckligt. Inte en enda svårighet går att tackla, var och varannan bra händelse för en direkt dålig händelse med sig, ingen är någonsin glad. Dispyter och konflikter uppstår så fort någon öppnar käften. Dessutom har familjernas problem eskalerat till en ringa nivå av alkoholmissbruk, mordförsök och motbjudande lärare-elev-relationer (ja, eftersom att större delen av sveriges befolkning - bortsett från mig och karl - uppenbarligen sett fler säsonger OC än vad man trott vara möjligt vet alla säkert det där redan). The point is; skiten har inget slut.
Och det strider emot alla principer att lägga ner en serie mitt i en säsong. Det är en individs plikt att knyta ihop the big säck of serieavsnitt, alltså se hela säsongerna. Enhetligt, komplett. Därmed är vi fast i en ond cirkel av förtvivlan, ånger och en viss ilska i detta tittande, endast för våra plikters skull. Och vi mår mestadels dåligt av det. Bortsett från att skådespelarna har utseenden till vår belåtenhet mår vi dåligt av det.
Nu vill jag bara att Marissa ska dö så att vi kan gå vidare i våra liv.
Dö, ditt snöre. DÖ!

"Jag går klart skolan, sen börjar livet.
 Jag fyller 18 år, sen börjar livet.
 Jag skaffar en kille, sen börjar livet.
 Jag skaffar familj, sen börjar livet.
 Jag skaffar ett jobb, sen börjar livet.
 Jag skaffar pengar, sen börjar livet.
 Jag går i pension, sen börjar livet.
 Och så kommer man på att när man går i pension kommer man ju faktiskt att dö ganska snart.
 Och så står man där och konstaterar att man ägnat hela livet åt en väntan på att livet ska börja"

 för första gången på tre månader har jag hört någonting vettigt sägas på en filosfilektion. en film var det vi såg, och det var en svensk-finsk gubbe som gjorde uttalandet. jag ska göra lite research och sedan ska jag skicka honom ett trettiopack päronsplit eller en nyckelring med texten "tack för att du skapade mig en religion".
 Kör-hårt-tjugofyrasju-ismen.

Allt som allt finns det nog i denna vida värld inget mer glädjeframkallande än att gå in på 1000 apor. Seriöst. Bröderna Schulman kan bota vilka åkommor som helst, fanns de på burk skulle världens befolkning kunna slänga antidepptabletterna åt fanders och kunna leva lyckliga i alla sina dagar genom att endast förtära ett schulmanpiller om dagen.

Matkassarna kan ha gått sönder halvvägs från konsum. Badrumsgolvet kan svämma över. Man kan halka på ett bananskal eller tappa bort dörrnyckeln. Det kan vara 6 kärnor i endast en mandarinklyfta. Man kan vara på riktigt destruktivt tala-till-mig-och-jag-dödar-dig-humör.
Men så. En ny "intervju med blondinbella". Och världen lyses plöstligt upp av en glödlampa på tusen watt. Skoningslös humor och mobbing som affärsidé kan bota åkommor som inte ens bubbelbad eller chokladaskar man fått av pojkvännen rår på. Sluta forska om botemedel mot cancer. Jag har det!

läsvärt
läsvärt
läsvärt

Förinställda alarmtider på el mobiltelefon de lindberg:

07:00
06:45
05:30
06:00
06:15

Pretty much oförändrat material sedan jullovet. Det är inte normalt.
Ge mig mattafakking normalitet!

location: järvsö
notification: åtta ensamma tjejer i en lya på alla hjärtans dag means a) självständighet eller b) depressivitet?

Jag har inte bestämt mig för om jag är bitter och anser alla hjärtans dag vara den mest överskattade dagen på hela året samt en högtid någon krösus skapat för att kunna tjäna pengar på försäljning av allting som är rött, rosa och fluffigt eller  om jag tycker att det är hur mysigt som helst med en kramlördag. Jag fick tre par trosor av mamma som uppenbarligen var mycket snabba i slalombacken och det duger som argument för att the day of valentine ska få min välsignelse.

Iallafall var hela ligan tapper och bojkottade chokladaskarna för morotsstavarna.
Det är alltså nu det händer på riktigt. Hörde du vad jag sa?  Beach -09, here we come!






skickat: mms
mottagare: längfjant

"Här får du något riktigt facking sött på alla hjärtans dag. Galet."


(observera att det ser ut som att amanda har musch. observera även att amanda irl inte har musch)

Så när som på åre-veckan är jag fast i en sådan där stereotyp tonårsstress.
Plugga pluga plugga träna träna träna äta sova plugga plugga träna träna lite mer.
Dagens träningsdag i skidbacken eskalerade och slutade med att ett litet tappert gäng bestående av mig, karl, amanda och evven slog näven i bordet och flydde fältet runt klockan ett. Kalla och molniga skidbackar kan dra dit solen aldrig lyser, länge leve oppositionen mot skisunne.


Lägenhet.
Benjamin.
Raggsockor.
Varm oboy i skåpets största mugg.
Stolthet och Fördom (alla gånger bäst för mys, dag som natt och ledsen som glad).
Jag drog till och med på mig hotelltofflorna jag snott med mig från östersund för att maximera schtek-känslan.
Och så tänker jag hasa runt hela  eftermiddagen.
Effektivitet är bannlyst på valbergsvägen 31A.





Till övrigheterna tror jag att mina händer och fötter för alltid är skadade av en skidåkares ständiga utomhusvistelser. Oavsett läge och situation är de alltid iskalla, jag skulle säkert kunna jobba halvtid som kylklamp. Om anton fick välja hade jag nog ständigt fått gå runt med vantar och dubbla strumpor.

Jag och mitt sinne för att vara disträ har i all hast förträngt en viss händelse som under förra veckan blev starten på en ny era och jag lovar att i minst en vecka inte protestera om någon väljer att associera mig med "hitta nemo"-Doris.


Johanna och Martina är spiken och tvåan i första träningsåket i störtloppet.
Så när Spiken och Tvåan suttit på olympiacafét och laddat i en halvtimme tittar de på klockan och inser att det är tid att åka upp till starten för att kasta sig ut i härligheten.
I samma sekund som de kliver ut genom restaurangens entrédörr spricker plötsligt det grå molntäcket upp och ger plats för solen som får skidområdet och den kalla luften att bokstavligen glittra.
En redan speedad/taggad/livrädd/entusiastisk/sprallig Martina blickar upp mot solen, låter ansiktet spricka upp i ett leende som bokstavligen sträcker sig från öra till öra, höjer handen mot skyn och vänder sig mot Spiken för att göra en riktigt smackande hög femma. Men istället för att käckt dra det klassiska high five!'et utropar hon spontant:
"HAJARNAS FIVE'ARE!"

High five!'et är nowadays lika dött som fossilen i skolans stengolv, här är det nya för er som eeee något.
Odödligt.

Veckans...

... ÄJSM-resultat: SL+GS+SG+SC: DNF, DH: 7
... inköp: blå chinos från Vila
... känn-att-du-lever-(om-du-överlever): 5 dagar störtlopp och snålblåst i ett sibiriskt Åre med -20
... desperate need: lypsyl, olympiaboll
... vafan-det-blir-ju-bara-sämre-för-varje-år-som-går: melodifestivalen
... skadade drygo med finne på näsan: Nick
... bragd: jag klarade det ökända/omöjliga ödle-pusslet i joels stuga!
... dagisvarning: har skallat kudden vid 9 minst fem dagar i rad
... örebroare: "hur ska man kunna duscha utan att riskera livet när det ligger 50 schampoflaskor på duschgolvet?!" klagade johan hela veckan, the real info var att jag och ida hade typ två flaskor var.
... ägg i brevlådan: Amanda lovade att hon skulle dyka upp som helrent fan men svek oss tappra åkare för bardisken och sovmornarna. ruttet, så ruttet.
... citat: "Så JÄÄÄÄLA galet!" /PH
... fall för grupptrycket: fia bjussade mig på spotify, jag kunde inte stå emot
... äntligen: att återse byhålan igen
... bacilluskbomb: tre barn + en burk b&j's + inga skedar = glasskäk med fingrarna
... produkt: Erik Segerström! Dansar, agerar speaker och promotar "på spåret" för förhandlingsbart minutpris.



(Nick, hoppas du blir lycklig nu!)
veckans jag-tror-nog-jag-är-blond-ibland-ändå:
"fyfan för chokladmazariner! det smakar ju typ mazarin och... choklad?"

Det finns grejer som bara är för  klassiska för att egentligen utsättas för. Helt seriöst. Ta till exempel pruttkuddar, vem har någonsin blivit lurad att sätta sig på en pruttkudde? Eller vem har någonsin halkat på ett bananskal? Hamnat i situationen "akta supet!" - "vilket stuuuuuuuuuup?".
En av prylarna som tillhör denna kategori är även plast-hundbajsen. Den är (näst efter slangbellan) ett alldeles för givet föremål i ett busfrös repertoar för att ens... räknas, typ. Den finns så mycket att den inte finns. Och vem har någonsin blivit lurad med en plast-bajskorv? Nej, inte en jävel. Fram tills nu då.
Igårkväll låg den bara där på golvet. Lite nonchalant inkilad mellan ett gäng sladdar jag och ida kastat in i hörnet av rummet. Reaktionerna från bådas sidor var egentligen lite för blonda för att vara sanna, men eftersom att de inte direkt i skolan lär ut konsten att tackla en hjälp-det-ligger-en-bajskorv-på-mitt-rum-situation var båda två så att säga ganska oförberedda på synen.
"Bajs? det är en BAJS! OH MY FACKING GOD, DET ÄR EN BAJS!!!!  eller är det en bajs? peta på den då! nej jag vågar inte, peta på den du! *pet pet*. det är ingen riktig hundbajs, nej... så det ligger alltså en plast-hundbajs på golvet. vem faan har lagt en plast-hundbajs på golvet?"
Och ute i köket brister PH ut i gapflabb och slår sig på knäna.
PH har alltså lagt en plast-hundbajs i vårat rum.
Observera: PH är alltså 42 år gammal och äger en plast-hundbajs. Som han även alltid har i jackfickan.

jag orkar inte plocka fram matteböckerna. jag orkar inte skalla kudden som resten av sällskapet.
att presentera min nya mössa är nog det enda jag orkar göra, ja det är det nog.
mössa från inima - bloggen, bloggen - mössa från inima.
jag bör nog hitta ett nytt tidsfördriv innan jag börjar rabbla upp dåliga alla barnen-vitsar eller liknande.

SPIKSPIKELISPIKSPIKSPIKEN OCH SOLLENTUNAS FARTFANTOM LEVER ÄN!

nu kan vi sätta en check framför "träningsåk 1".
segerström var en exemplarisk speaker och det finns nog ingenting bättre än att fira en avklarat dödsångest med en chokladboll på olympiacafét.
Like they say:
Man lever för kicken.

Jag tror det är typ femhundrade gången jag reflekterar över och skriver om Åre, men Åre är en alldeles egen kategori och klasss försig så det snudd på skiter jag i.

Åre är inte bara en stad. Åre är som sagt en egen kategori, en egen kultur. Åre är nästan som en genre. Åre är något som borde stå i nationalencyklopedin inte under benämningen "stad/skidort" utan snarare "mystiska fenomen" eller "heliga platser"  - why not "kulturella rörelser". Det är nästan som att alla ting som är belägna innanför stadsmurarna (symboliskt! det är bara kineserna som fortfarande inte fattat att det är ute med murar) har en egen ande, en egen själ. På en bild av Åre på avstånd skulle man nästan kunna se en färgglad aura som en kupol runt hela området.

Åre är en mix av allt som är gott.
Jag avgudar Åre.
Men jag hatar Åre.
Men nej, jag älskar ändå Åre.

Jag har aldrig någonsin sett en ful människa i Åre. Jag har aldrig ätit äcklig mat i Åre. En fågel skulle aldrig få för sig att bajsa på kullerstenarna runt Åre torg. Inte ett klädesplagg i någon av Åres butiker är otrendigt. Skulle en utlänning i egenskap av never-been-to-sweden-before komma till Åre skulle denne nog klassa sverige som världens ballaste land. Hade Åre haft några uteliggare hade de hälsats med honnörer i en städer som Gävle (egentligen passar ju pytte-Torsby bättre i liknelsen men eftersom även värmland har något av en egen kultur known as allting-som-kretsar-kring-snus-bilar-och-hb-äger-och-resten-suger  vill jag påstå att invånarnas allmänna normer och värderingar kanske inte riktigt går i samma ton som landets övriga invånares).
Man kan jobba i kassan på ICA och fortfarande vara schtek - så länge man gör det i Åre.




Så även om det inte alls är många mil till Norge kan jag inte förtränga känslan av att jag befinner mig på the upper east side. Otur för mig då att jag är här för att riskera livet i störtloppsbacken istället för att sitta i wayfarers och sippra chokladdrinkar hela dagarna.
Be för mig, por favor.
Eller "varsågoda att börja förbereda min begravning"  som en eller annan martina skulle ha sagt.

Frida och två av hennes manliga bekanta spelade på hotellet under middagen igår, deras slutkläm bestod av denna låt som jag sedan uppträdandet inte har kunnat sluta lyssna på den i mina krassliga ipod-lurar och tänka tillbaka på hur fina de var där de satt på sina barstolar och körde helhjärtat akustiskt så att hårstråna krullade sig på armarna.
Detta ger mig desperata känslor om att jag måste lära mig spela gitarr.

Hade jag fortfarande levt i min dagboks-era (som pinsamt nog höll på tills jag var typ fjorton år) hade jag nog under dagens datum skrivit ungefär följande:

Hej dagboken.
idag har jag tävlat i slalom och det gick inte bra för jag körde ur i första åket och det var tråkigt.
Amanda har gipsat sin tumme så då satt vi i värmestugan och hade deppklubb
och kom på en massa hobbies vi borde ägna oss åt istället för skidåkning,
bland annat att starta en sekt där vi får fula människor att känna sig ännu fulare så att
de betalar oss pengar för att vi ska lära dem vara snygga. det var roligt.
sen var det jättekallt ute och mina fötter frös jättemycket
för jag hade bara converse på mig hihi.

vi har kommit till åre och joels stuga och där ska vi bo tills på söndag
för vi ska tävla i störtlopp hela veckan och jag kommer vara så rädd
att mina öron kommer vika sig dubbla.
Joels stuga är fin och jag bodde här förra året också så jag vet
i vilket skåp tallrikarna står och att nyckeln till badrumslåset
alltid ramlar ur.
Nyss pratade jag med karl i telefon och nu ska jag titta på gossip girl.

Sedan hade jag troligtvis avslutat inlägget med ett "hej svej lingonfej" eller liknande, lite "Berts dagbok"-Bert'igt.