the art of a buj

Det finns grejer som bara är för  klassiska för att egentligen utsättas för. Helt seriöst. Ta till exempel pruttkuddar, vem har någonsin blivit lurad att sätta sig på en pruttkudde? Eller vem har någonsin halkat på ett bananskal? Hamnat i situationen "akta supet!" - "vilket stuuuuuuuuuup?".
En av prylarna som tillhör denna kategori är även plast-hundbajsen. Den är (näst efter slangbellan) ett alldeles för givet föremål i ett busfrös repertoar för att ens... räknas, typ. Den finns så mycket att den inte finns. Och vem har någonsin blivit lurad med en plast-bajskorv? Nej, inte en jävel. Fram tills nu då.
Igårkväll låg den bara där på golvet. Lite nonchalant inkilad mellan ett gäng sladdar jag och ida kastat in i hörnet av rummet. Reaktionerna från bådas sidor var egentligen lite för blonda för att vara sanna, men eftersom att de inte direkt i skolan lär ut konsten att tackla en hjälp-det-ligger-en-bajskorv-på-mitt-rum-situation var båda två så att säga ganska oförberedda på synen.
"Bajs? det är en BAJS! OH MY FACKING GOD, DET ÄR EN BAJS!!!!  eller är det en bajs? peta på den då! nej jag vågar inte, peta på den du! *pet pet*. det är ingen riktig hundbajs, nej... så det ligger alltså en plast-hundbajs på golvet. vem faan har lagt en plast-hundbajs på golvet?"
Och ute i köket brister PH ut i gapflabb och slår sig på knäna.
PH har alltså lagt en plast-hundbajs i vårat rum.
Observera: PH är alltså 42 år gammal och äger en plast-hundbajs. Som han även alltid har i jackfickan.