the art of a buj

Så när som på åre-veckan är jag fast i en sådan där stereotyp tonårsstress.
Plugga pluga plugga träna träna träna äta sova plugga plugga träna träna lite mer.
Dagens träningsdag i skidbacken eskalerade och slutade med att ett litet tappert gäng bestående av mig, karl, amanda och evven slog näven i bordet och flydde fältet runt klockan ett. Kalla och molniga skidbackar kan dra dit solen aldrig lyser, länge leve oppositionen mot skisunne.


Lägenhet.
Benjamin.
Raggsockor.
Varm oboy i skåpets största mugg.
Stolthet och Fördom (alla gånger bäst för mys, dag som natt och ledsen som glad).
Jag drog till och med på mig hotelltofflorna jag snott med mig från östersund för att maximera schtek-känslan.
Och så tänker jag hasa runt hela  eftermiddagen.
Effektivitet är bannlyst på valbergsvägen 31A.





Till övrigheterna tror jag att mina händer och fötter för alltid är skadade av en skidåkares ständiga utomhusvistelser. Oavsett läge och situation är de alltid iskalla, jag skulle säkert kunna jobba halvtid som kylklamp. Om anton fick välja hade jag nog ständigt fått gå runt med vantar och dubbla strumpor.