borta bra men hemma... ja, ni fattar
Sportlovsveckan - vilken familjefest va? Jag överlevde den, det gjorde jag. Gävlesällskapet tog sitt pick och pack och gjorde en Funäsresa a lá jullovet för att... sporta. Lite för omväxlings skull, precis. Bland nollåttornas hjulburna vuitton-väskor och lokalarnas skoteroveraller fann vi iallafall vår fristad. Vi tillhör den skala mindre glammiga människor som inte spenderar tre månadslöner på en veckolång vistelse i en balkongvåning med öppen spis utan snarare söker oss till timmerstugorna i skogsläge med endast en perkulator och bondkanalerna (när vi ändå är under rubrik "erkännande" kan jag väl lika gärna medge att vi hade möss i taket också).
Väldigt jet-set! Eller... nja. Men mysigt.
I bergets svartflaggade pister har vi ostört pumpat runt i manchestern och undrat en smula varför världen fortfarande inte har upptäckt det här stället. Trots torsby-ligans (omedvetna) marknadsföringskupp i höstas i form av att smycka skolans fordon med snodda Lilla Lo-klistermärken ifrån funäsdalens reception (kolla in backspeglarna på någon av de äldre minibussarna, jag tror något av dem sitter kvar än) har inte värmlänningarna hypat och bokat stugorna fulla där uppe. Uppenbarligen inte något annat folkslag heller. Hur som haver säger jag som Kim: man kan, som trogen utförsåkare, inte hata Funäs. Det går inte. Man kan bara avguda det. Det är vårat Mekka.
En diet bestående av kall näsa, mammas mat, våningssäng och lillebror med hammerfall-ringsignal. Fleecefilt i soffan och huggsexa 2.0 på Ica. En tallriksmodell värdig en mästare. Skall tilläggas att vädret heller inte gav vika för hackor.
Dessutom slutar man aldrig förvånas över alla sportlovsfirares ständiga fascination av det utförande vi banåkande barn under förmiddagarna kretsade runt i liftköerna i. "Fryser ni inte i de där trikåerna?" är snudd på lika klassisk som att en groda utan ben är hopplös. Man får lite perspektiv på vilken mysko tillvaro vi egentligen har när man i sittliften stöter på en kostymnisse på hyrskidor med munnen full av tuggummi som uttrycker sin lycka över att "få spendera lite tid utanför kontoret, man sportar junte så mycket nuförtin' vetu. Jaså, du åker skider fem dar i veckan asså? Och har besökt alla sveriges skidorter tie gånger om? Och har sovmorron när ni står i backen klockan nio? Där ser man, fan."
Sportlovsveckan fyller alla gånger sin funktion som vardagsflykt, men man fylls även av en abstrakt, värmande känsla när man äntligen plockar ur lakanen ur sängen sista morgonen. Att allting så småningom återgår till det normala är kanske tragiskt ur en fan-nu-måste-jag-ta-itu-med-min-filosofi-uppsats-synpunkt, men i samma veva skönt ur ett abstinens-efter-umgänge-med-vardagshjältarna-i-byhålan-synpunkt.
Dessutom inser man att det är hög tid att få upp pulsen igen när höjdpunkten en fredagkväll består av det enda teveprogram man känner igen namnet på i teve-tablån.
Väldigt jet-set! Eller... nja. Men mysigt.
I bergets svartflaggade pister har vi ostört pumpat runt i manchestern och undrat en smula varför världen fortfarande inte har upptäckt det här stället. Trots torsby-ligans (omedvetna) marknadsföringskupp i höstas i form av att smycka skolans fordon med snodda Lilla Lo-klistermärken ifrån funäsdalens reception (kolla in backspeglarna på någon av de äldre minibussarna, jag tror något av dem sitter kvar än) har inte värmlänningarna hypat och bokat stugorna fulla där uppe. Uppenbarligen inte något annat folkslag heller. Hur som haver säger jag som Kim: man kan, som trogen utförsåkare, inte hata Funäs. Det går inte. Man kan bara avguda det. Det är vårat Mekka.
En diet bestående av kall näsa, mammas mat, våningssäng och lillebror med hammerfall-ringsignal. Fleecefilt i soffan och huggsexa 2.0 på Ica. En tallriksmodell värdig en mästare. Skall tilläggas att vädret heller inte gav vika för hackor.
Dessutom slutar man aldrig förvånas över alla sportlovsfirares ständiga fascination av det utförande vi banåkande barn under förmiddagarna kretsade runt i liftköerna i. "Fryser ni inte i de där trikåerna?" är snudd på lika klassisk som att en groda utan ben är hopplös. Man får lite perspektiv på vilken mysko tillvaro vi egentligen har när man i sittliften stöter på en kostymnisse på hyrskidor med munnen full av tuggummi som uttrycker sin lycka över att "få spendera lite tid utanför kontoret, man sportar junte så mycket nuförtin' vetu. Jaså, du åker skider fem dar i veckan asså? Och har besökt alla sveriges skidorter tie gånger om? Och har sovmorron när ni står i backen klockan nio? Där ser man, fan."
Sportlovsveckan fyller alla gånger sin funktion som vardagsflykt, men man fylls även av en abstrakt, värmande känsla när man äntligen plockar ur lakanen ur sängen sista morgonen. Att allting så småningom återgår till det normala är kanske tragiskt ur en fan-nu-måste-jag-ta-itu-med-min-filosofi-uppsats-synpunkt, men i samma veva skönt ur ett abstinens-efter-umgänge-med-vardagshjältarna-i-byhålan-synpunkt.
Dessutom inser man att det är hög tid att få upp pulsen igen när höjdpunkten en fredagkväll består av det enda teveprogram man känner igen namnet på i teve-tablån.
Kommentarer
Postat av: erik
"Vi har Sälen, vi har Siljan å vi har den rätta viljan Dalarna, Dalarna Daaaalarna":)
Trackback
