the art of a buj

Insider-dokumentation av den topphemliga, avancerade och gediget framtagna uppladdningen en äkta elitidrottare använder för att nå the edge högprestation. SM i teknikgrenarna och Idre, hey ho let's go.

På Hotell Åre Torg har varje rum en tillhörande inomhusliggande uteplats (uteplats inomhus, galet va?) bestående av ett bord, fyra stolar och ett litet lågt staket som liksom ramar in den illa ytan runt bordsgruppen och dörren så att varje rum får ett eget varsitt litet revir. Dessa små uteplatser är mycket effektiva som avlastningsyta - åtminstonde så länge man är i närheten och har uppsikt över prylarna - men är givetvis även mycket passande i just rollen som uteplats. Uteplats som indirekt medför nära kontakt med grannens uteplats. Uteplats som alltså indirekt medför nära kontakt med grannarna i sig. Alltså: uteplats som indirekt medför ett ständigt jävla pladder.

I rummet till höger om oss bor ett tjejgäng på 4 pers. Uttrycket "tjejgäng" kan i detta fall dock snarare beskrivas som något åt "kvinnogäng"-hållet, alternativt "en samling damer"-hållet. En SATC-liga i modell 'slutskedet av teveserien'. Fyra medelålders damer som ständigt är positionerade utanför sitt rum där de käkar mängder med ost och kex och dricker spetsad sockerdricka i plastmuggar. Till detta spelar de Darins nya skiva på en rosslig bergsprängare och pratar om sina män och barn.

I rummet mittemot oss bor ett grabbgäng på 3 pers. Uttrycket "grabbgäng" kan i dett fall dock snarare beskrivas som något åt "gubbgäng"-hållet. Även detta sällskap kilar stadigt på sin uteplats samtidigt som de spelar gitarr, hinkar öl, skrattar högt och pratar om sina fruar och barn.

Jag såg idag dessa grupper drabba samman. Det var inte vackert. Och med termerna "drabba samman" menar jag inte att de startade slagsmål där mellan uteplatserna utan tvärtom spelade upp en scen som tagen ifrån en festivalcamping eller möjligtvis en fritidsgård. De två grupperna börjar med enkla ordväxlingar som utvecklas till enkla dialoger på med tillhörande käcka kommentarer, alltihop på en relativt hög ljudnivå. Detta utvecklas sedan till att smaka på varandras drycker, dela med sig av snacksen och asgarva åt torra skämt - kombinerat med diverse händer på den andra partens axel i ett "du är så HIMLA rolig, du!", kast med håret, viskningar i varandras öron och allmänt... flörtande.
De flörtar. De 45-åriga varelserna raggar. De är inställsamma och äckliga och de spiller öl på varandra och säger "ooopsi daisy!" och gör tafatta 50-going-on-20!-dansmoves till "breathing your love".
Och alldeles nyss satt någon och pratade om hur maken där hemma nyligen snickrat en kökssoffa.





Då även toaletter och duschar är gemensamma fick jag inte en lugn stund innan jag hittade ett handikapp-badrum där jag stängde in mig i en halvtimme och hoppades att jag - om jag lät kranen stå på tillräckligt länge - skulle kunna ta slut på allt varmvatten och därmed låta alla äckel duscha iskallt när de väl lagt av med after ski-flörtandet (men eftersom de tyvärr inte slutat med det än lär jag nog aldrig få veta om jag lyckades).

Ibland blir jag generad över min egen långsamhet. Min långsamhet kombinerad med ovana att bo på hotell. Varje gång jag kliver in i badrummet trevar jag per automatik febrilt utefter väggarna runt dörren efter en lampknapp, varpå jag alltid efter säkert tio sekunder inser att lampan faktiskt redan är tänd - med hjälp av rörelsedetektorerna som sitter i dörrkarmen. När jag på kvällen ställer in alarmtiden inför morgondagen sker alltid samma process: "En timme innan avfärd är basic, sedan tar vi tio minuter tidigare så att jag hinner koka gröt också. Eller nej, jag bor ju på hotell. H-o-t-e-l-l. På hotell får man frukost. Ah, just det."
Hur o-schtek får man egentligen bli?



(petit update på störtloppsfronten: som synes lever jag ännu)

Jag har funnit mitt Mekka. Det är säkert. Iallafall för en liten stund.
Trots att det är en dålig bild skildras iallafall vad Hotell Åre Torg faktiskt har bidragit till nationens välfärd med: nämligen det mysigaste fönstret norr om polcirkeln. Torget, solsken och dunkuddar. Människor med färgglada byxor som då och då kommer insladdandes på den snöbelagda vägen ifrån kabinbanan ner till Max. Här lyssnar jag på Salems "Astronaut", söker mentalt stöd hos Martina via Facebook och försöker att finna någon slags inner peace  för att inte tappa huvudet trots vetskapen att jag allt som allt har fyra störtloppsåk till att genomföra.

Dagens taktik var att göra korstecknet och hoppas på det bästa.
Det funkade inte. Jag körde ur. Tyvärr har jag ingen plan B.
Nick tipsade om att jag borde sätta en lapp någonstans på kroppen med namn och födelsedatum för att de som hittar mig när jag avlidit i något säkerhetsnät snabbt ska kunna identifiera mig.
"Full fart, ha kul!"

Exakt klockan 18:00 idag ringde Albert mig. Albert var i sitt essä. Det framkom ganska snabbt att hela syftet med Alberts samtal till mig var att meddela att jag, med min frånvaro pga stadsbyte, missar den utförsäljning som imorgon börjar på Fico och att jag därmed inte har skuggan av en chans att lägga vantarna på detta mekka av stilrenhets plagg, rabatterade upp till 70 %.
Ja, jag hatar Albert. Men som alltid när man pratar med mannen also known as Yoda får man sig ett gott skratt. Diverse konstateranden som gjordes under samtalets gång var bland annat att Albert erkänner (och inte bara erkänner utan insisterar  på!) att han är satan själv och ondskan personifierad, att schack-spelare inte räknas till släktet människa utan snarare är en variant av ett ryggradslöst djur samt att Alberts liv – innefattande studentkryssning, rean på favoritaffären, ledighet från skolan i stor utsträckning samt resa till huvudstaden – ganska markant är i särklass mycket bättre än mitt – som för närvarande innefattar nio tävlingsdagar i svenskt mästerskap varav 5 innebär direkt livsfara i och med störtloppsåkning i Åre (samt att det egentligen inte är själva livsfaran som är problemet utan snarare att jag är idiot nog att ta en fartvecka 2.0 trots att jag efter tävlingarna på samma plats och samma kanal för några månader sedan lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig utsätta mig själv för något liknande igen – men här är jag, idiotin personifierad).
”Du är absurd” sa jag till Albert. ”Och jävligt tossig”
”Absurd?” sa Albert, ”se det som att jag har bidragit med bloggstuff!”



Vad som för övrigt skedde under bussresa Torsby-Åre på en tisdag sent i mars var att oskis B officiellt knep titeln som ”drygaste medresenär”. Han har studerat fram ett sätt att irritera omgivningen på ett så lätt sätt som möjligt, och kommit fram till att man är som mest enerverande då man drar pekfingret under någons näsa och skriker ”KORV MED BRÖD!” sådär i slutet av resan när alla är som tröttast, surast och i desperat behov av att lämna sitt bensindrivna, rullande fängelse. För bäst effekt ska man systematiskt korvmedbröd'a minst tusen gånger på samma individ under mycket kort tid. Och denna individ ska helst heta Isak Nyström.

Söndagsattityd i bildform:







Aspens ballaste badrumsläsning i form av pappas anrika Agent X9-samling:

Jag skulle kunna skriva en hel debattartikel om den orättvisa tillvaro och det sociala handikapp ett födelsedatum i december direkt medför. Jag skulle målande kunna beskriva den smärta som greppet lagens långa arm har om oss vållar, hur vi får trycka näsorna mot utsidan av fönsterrutan medan folk som inte ens kan stava till "nationalencyklopedi" får leva loppan inne i folkmassan. Jag skulle kunna skicka en milslång sms-utläggning till mamma eller pappa om hur mycket jag föraktar dem och deras helkassa sinne för tajming samt att de egentligen moraliskt står i en livslång skuld till mig för den otjänst de gjorde min arma själ när de satte mig i livet just under årets sista, kalla, mörka månad.
Men Nä. Det kanske är till det bästa att jag avstår ett sådant projekt, risken är överhängande att jag i mitt tillstånd av raseri blir helt uppslukad av de känslor inom mig som är allra närmast besläktade med de sju dödssynderna. Precis som att Luke nästan går över till the dark side när han släpper sin ilska fri över att Darth Vader är hans far. Precis så.

Istället dricker jag mitt kaffe och ser ännu en reklam med Comviq-duvan. Det gör nog susen.
Alternativt går jag bärsärkargång längs områdets rador med brevlådor utrustad med ett basebollträ. Sådant gör också susen.

(sa jag förresten att en lördagkväll med riktigt trevlig start fick ett abrupt slut då jag på pappret är för omogen för att komma in på krogen? så var fallet, iallafall)

Tack Lovisa som visat sidan för Karl som visat den för Martin som visade oss andra.
För alla er som älskar skadeglädje: besök f*** my life snarast möjligt. Även om inte Gbg-duvan är humor i sin renaste form är iallafall historier om andras miserabla olycka sannerligen det.

"Today i recieved my passport in the mail. They got my birthday wrong. Then i picked up my birth certificate that I had sent in the application. Turns out my parents have been celebrating my birthday on the wrong day for 16 years. Fuck my life"

"Today I heard my sister masturbating in her room. I took the dog around the block to get out of the house, and I came back just to see her leaving her room... with my electric toothbrush in her hand. Fuck my life."




Egen variant:
Idag har jag sovmorgon till halv tolv. Jag hade kunnat göra så mycket effektiva, nödvändiga saker under förmiddagen då jag vaknade väldigt tidigt men har istället skvätt tandkräm på teverutan framför nyhetssändningarna och spatserat runt i lägenheten och varit förargad över att Calvin Harris inte finns på Spotify. Nästa vecka ska jag åka störtlopp och en ilsken svart klump av obehag har redan börjat formas i magtrakten. Igår var det soligt, jag valde att avstå från att bära solglasögon under min promenad till skolan eftersom att det ser alldeles för fjantigt ut före klockan åtta på morgonen och skjöt upp den insparken av våren till idag. Idag skiner inte solen. Det är bara minusgrader. I helgen vill vi ha en mysig spansk afton men varenda kotte åker hem och deltagarantalet ligger alltså för närvarande på tre pers. Jag fryser om fötterna och mitt mjölkpaket har passerat sitt bäst före-datum. Tänker jag efter har jag nog fått några extra fräknar också.
Fuck my life.

Vet ni när man känner sig äckligt smart, snygg och allmänt socialt lyckad?
Efter att man sett "Superbad".




Fast det kan ju ha berott på Kalles goda sardellpasta också.

Jag vet faktiskt inte varför jag tycker de här reklamerna är sjukt roliga. Inte alls.
Har jag torr humor eller är jag bara hög?

Det första jag lärde mig om Torsbys längdåkartraditioner när jag flyttade till trakten var förstås att de är mycket seriösa idrottare. Pasta, intervallpass, linfrön, vise versa. Dock förstod jag även att det finns en tid på året då längdåkarna lämnar sina vanliga rutiner och under en veckas tid lägger in en annan växel, visar en annan sida av sig själva, skiftar sysselsättning markant - veckan efter SM. Aka SM-festen (observera: sju dagar, en lång fest). Fjantarna going wild. Lika heligt som ramadan.
Förrän igår kväll hade jag inte upplevt fenomenet. Nu har jag det. Måste medge att jag i vissa ögonblick stannade upp och reflekterade över hur malplacerad jag egentligen var i egenskap av utförsåkare-som-ännu-icke-avverkat-sitt-mästerskap (samt aldrig sprungit 3000 meter på under 12 minuter), men denna godhjärtade art släppte ändå in mig i gemenskapen. Man tackar för det. En alpinist glömmer aldrig.

Kvällen slutade med att Emilie fick privilegiet att bli den första att någonsin spendera en natt på min soffa. Då vi efter all rörelse bestämt oss att ta ett depåstopp hos hennes Robin för att länsa hans kylskåp på fyllekäk men upptäckte att hans halvliter mjölk hade en mycket intressande lukt och färg sprang vi (hon i strumplästen, jag i trasiga strumpbyxor efter en duell med en isfläck) över till min trappuppgång där varuutbudet var något större. Efter diverse marmeladmackor visade det sig så att Robin, aka Mr Disträ, låst sin dörr och därmed lämnade Emilie utan sovplats, utan telefon och utan hemnycklar.  Min ljusblå möbel blev alltså en räddare i nöden. Det positiva med hela händelsen var iallafall att hon nu för alltid kommer att ha en hållhake på honom, särskilt då han förut även spontant ställt en skål vatten på hennes dörrkarm att överraska henne när hon kom hem från skolan. 20 bast i år Robin, var det så?





Karl är har i dagarna gått och blivit totalt insnöad på Star Wars. Han har i sitt dagliga tal börjat använda liknelser som relaterar till Skywalker-världen samt valt att inte tilltala mig med annat än namnet "young padawan". Detta är det slutgiltiga beviset för att han är en tvättäkta nörd. Jag funderar på att ta min Elle-tidning och dänga den hårt i pannan på honom så att han inte blir som japanska barn som hoppar från balkonger i tron att de är Pokemon.
(översättning för Karl:  jag funderar på att ta mitt lasersvärd och bara "zzzzzzzzzzzuuuuum!" för att du inte ska go over to the dark side.)

Twitter. Det är var som är inne nu. Då jag är en relativt trogen tittare till Vakna! med The Voice, där alla halvkändisarna i rutan/radion allt mer återkommande namedroppar och nämner anekdoter ifrån Twitter, kunde jag inte hålla mina nyfikna fingrar borta och skaffade mig ett konto - en för-säkerhets-skull för att jag, om communityn framöver blir the big place to be, skulle kunna stoltsera med att jag skaffade det i ett mycket tidigt skede och med andra ord har jäkligt bra koll. Är väldigt inne. Vet vad som gäller. Vice versa.

Men ärlighet vara ju alltid längst. Och om sanningen ska fram har jag efter en vecka fortfarande inte fattat finessen. Vad grunden till hela hypen? Själva konceptet är om möjligt torftigare än Mårten Anderssons bajsskämt, det enda man gör är att på max 140 tecken per inlägg besvara frågan "What are you doing?" och därefter hoppas att andra medlemmar finner det jävligt intressant. Om så är fallet kan de välja att fortsättningsvis "follow'a" mig och med det få ett litet pling så fort jag nästa gång svarar på what jag är doing. Själva nöjet är alltså att kunna se vad andra pysslar med för stunden.
Som ett facebook med endast status-funktionen. Eller ett MSN med endast det personliga meddelandet. Och på endast ett 140 tecken lång svar på "what are you doing?" får man ungefär plats med det här:

finding out how this works, if i don't fall completely in love with it within the next fifteen minutes I'll just go back to facebook.

Det gjorde jag alltså för en vecka sedan. Med andra ord: hasta la vista, Twitter!
(alternativt: hasta la vista, hopp-om-att-för-en-gångs-skull-få-vara-först-med-någonting!)

Anton tyckte att jag var världens pensionär som hade den här lappen på brevlådelocket.
"Nej" kontrade jag, "jag är bara miljöaktivist".
En lapp i protest, liksom.
Krossa kapitalismen.
Ner med byråkratin.
Demonstrera mot allt.
Kasta tegelstenar mot alla poliser du ser.
Klottra anarkist-A:n på alla tunnelbanevagnar.
Ner med systemet.
En lapp på brevlådan är en början.
Är det inte för härligt att vara provokativ?



(förtydligande: lappen sattes upp i syfte att skona min stackars brevlåda från explosion under de sommarmånader jag inte vistades i lägenheten och har sedan min ankomst i augusti fått sitta kvar, brevbärarna bryr sig iallafall inte om den så jag får ändå reklamblad om extrapris på Ica's risgrynsgröt som alla andra. Jag brukar heller inte klottra anarkistsymboler på allmänna platser, jag tror bara på ironi).

Fredagkvällens place to be var kinarestaurangen (vidare specifikation behövs ej, torsby har bara en kinarestaurang). Uppdraget var att inviga mig i byhålans krogliv eftersom jag ständigt får bannor över att jag under mina två år aldrig ätit ute här. Dessutom hade mina bordsherrar taggat kinesiskt hela eftermiddagen. Förutom det prisvärda krubbet hittades även månadens "say WHAT?!" där innanför de tonade rutorna; att det över hela haket fanns skålar utställda - fyllda med polkagrisar. Sen när blev polkagrisar stereotypt kinesiskt?
Månadens bloggstuff blev faktumet att Kim om han fick genomgå namnbyte skulle döpa om sig till Espen Linnerud. Och jag har för övrigt aldrig hatat december mer än när Moberg stolt fick placera en Mariestads framför tallriken medan resten av sällskapet fick dra den automatiska "en cola tack"  man har haft gående på repeat de senaste 17 åren.

Later on studsade vi runt en pilatesboll i min lägenhet i en halvtimme innan vi bytte om till pyjamas och såg Yes Man  med ett varsitt glas oboy.

Första fundering:  jag är tävlingsfri första helgen sedan mitten av november och såhär  spenderar jag den?!
Andra fundering:  att skalla kudden innan tolv innebär att vakna tidigt morgonen efter och därmed få spendera flera timmar i sängen med Stieg Larsson och té. It's a winner.

Jag må vara decemberbarn med jag är faaan så mogen.

Vill ni veta ett riktigt skidbögigt vårtecken?
Att SM närmar sig. SM som i den tävlingen som ligger i månadsskiftet mars-april. Och april är ju synonymt med vår. Det vet alla. Vissa kanske bara längtar till den 1a så att de får tejpa igen vattenkranar och lägga mögliga grönsaker i brevlådor (vilket förvisso också är ett nöje som kommer med knopp-i-håret-månaden nummer två) men det enda jag har i huvudet är bilderna ifrån april version 2008, vilken hade tema grillkväll, tema "full gåååång!"  och allmänt tema feelgood. Det hör liksom till att bli löjligt glad endast av att få se gräsmattorna igen efter några månader i minusgrader.


Trots att snön numera likt fördömt faller utanför fönstret har jag bestämt mig att inte förlora hoppet om att jag om ca två-tre veckor ska kunna gå till Konsum endast iförd jeansjacka. Här om dagen gick jag faktiskt på ren asfalt hela  vägen ner. På mitt eget vis håller jag gnistan uppe.
1) jag sätter tillbaka de tonade glasen i glasögonen
2) jag spenderar kvällen i jeansshorts
3) jag dricker oboyen kall

Nästa steg blir att stoppa frysen full med isglass. Kanske dra ut en runda med hårtorken och ge snöhögarna vad de tål.

Killen som kallar sig Nordpolen  gör ganska bra musik.
Men han måste även vara sveriges i särklass knepigaste kille.





Moberg rusar in i min lägenhet sekunden innan jag hunnit skalla kudden för kvällen och håller upp händerna framför sig. Den ena är knuten och den andra visar fyra fingrar.
"Vad tror du att detta är? En fyra, en nolla. En fyra, en nolla. FYRA mot NOLL johanna!"
"*kvällstrött ljud som tydligt menar att han bör komma till saken innan jag kickar ut honom med skallen före*"
"Jo serru, det här (knuten hand) är Brynäs och det här (spretande fingrar) är Färjestad.
  FYRA NOLL I MATCHER NU, MOUHAHA!"
"*väjer att ändå kicka ut honom med skallen före. Lite extra hårt också.*"
 Vämland kan gott få odla sitt slutspelsskägg. Än sen då, vem behöver en semifinal?

Detta är vad man inkasserar om man placerar sig sexa i en storslalomtävling i sollefteå:
en svart träbricka från Höganäs.
Man kan ju tycka att arrangörerna kanske bör ha i åtanke att skaffa sponsorer i enhet med den sport som utövas vid evenemanget, men icke. Dock var detta föremål mycket funktionellt och fick precis plats mellan micron och väggen.
Jag försökte ordna frukost på sängen till mig själv imorse men pga det ekande kylskåpet efter resan bestod lyxfrullen endast av gröt utan sylt och en kopp högkoncentrerad koffeindryck. Jag ger brickan en till chans imorgon.

Här om sistens rånördade jag ett gäng Moore-tidningar i soffan at the Lindblad residence. Men detta kom jag i kontakt med en artikel (tillägg: fenomenalt KUL artikel) där någon macho redaktionsmedlem dragit på sig granskar-handskarna och totalsågat SATC samt dess karaktärer.
Det fick mig att reflektera över tjejighet.
Jag har aldrig begrundat huruvuda jag är tjejig eller inte. Hur definierar man den egenskapen? Är "tjejig" synonymt med "kvinnlig" eller är passar bara uttrycket tjejig  in i sammahang där översminkade, fnissande fjortisar har pizzatävling utanför Donken en fredagkväll?
Hur som haver finns det vissa företeelser som nog genom alla tider klassats som stereotypa tjejiga saker, exempelvis:
> att asgarva åt absolut ingenting (utan att vara hög)
> att räkna kalorier
> att i alldeles för många situationer leda in samtalet på kärleksfilm
> att vara livrädd för kryp

Enligt min uppfattning är jag inte alls tjejig. Jag skriker inte högt när jag ser en spindel och jag ägde fram till förra veckan inte ett plagg som var rosa. Dock har jag under de senaste fyra dagarna ägnat mig åt punkt nummer ett hundraprocentigt mer än jag gjort de senaste veckorna.
Kan det bero på att jag bodde i samma rum som tre stockholmsbrudar? Kan det bero på att tävlings-tröttheten gör människor sjukt lättroade? Är denna sysselsättning galet beroendeframkallande?
YES BOX, PEOPLE!
Och jag är egentligen lite bedrövad över att allting som varit så otroligt roligt inte alls blir lika roligt i skriven text. Att vi finner det galet komiskt att Amanda mutat monstret under sängen med en hundralapp, att Martina tänkte "hum, de kanske sa 7?" när hon lade sig på en 27e plats eller att PH endast behöver peka på en av och säga "mååst..." för att vi ska svara "... döösch!"  får oss egentligen att framstå som gymnasieligan med sveriges absolut torraste sinne för humor. Konsten att vara duktig skribent är väl då egentligen att lyckas återberätta händelser så att de om och om igen uppfattas som roliga, att kunna förmedla känslor på ett sätt som får läsaren att gång på gång känna komiken i det hela.
Den här helgen har dock varit för överväldigande för att jag ska kunna lyckas med detta. Sorry. Skäms på mig. Som sagt finns möjligheten att vår humor är för kass för att kunna återges i skrift, men jag tror snarare att det är den otroliga finessen hos internskämten som helt enkelt gör mig inkapabel att skildra dem.

Så även om strapatserna den här helgen varit för tjejiga och interna för att kunna läsas och uppskattas av en icke insatt publik vill jag iallafall försäkra alla som tvivlar att vi faktiskt är är jävligt roliga. Åtminstone om i frågar oss. Och utan att vara ett provokativt, insnöat "girl power!"-ombud säger jag bara det - tjejighet for the win.

Höjden av otrygghet är nog att innan man somnar stirra upp i taket ovanför sängen och där lokalisera ett kors. Jag är vanligtvis inte särskilt lättskrämd eller vidskeplig, men det känns nästan som att det korset - även efter att jag släckt lampan - sitter där i taket och stirrar med brännande blick ner på mig där jag ligger i min överslaf. Jag gillar det inte. Jag tror jag ska rita om det till en pinnglass eller något.


location: sketen bruksgård utanför ö-vik
notification: points och ett monster under sängen amanda har mutat med en hundralapp för att slippa bli uppäten av

Vi inleder med ett internskämt:
"Amanda, hur fan skriver man?"
"klick klick"


Som bekant bedrivs det ett ständigt krig mellan längdåkare och alpinister, och den som är uppmärksam har även registrerat att längdåkarna på facebook startat en grupp som tydligt och klart signalerar en fientlighet mot oss utförsåkare. Jag och Amanda bestämde oss i och med detta (samt efter att vi kört ur första tävlingsåket i ö-vik och upptäckt att det fanns trådlöst nätverk i värmestugan) att starta en motorganisation. Att ta upp kampen. Att inte låta dem provocera ostraffat. Den som vill stödja oss i kampen är välkommen att söka upp gruppen "Längdåkning är till för dem vars pappor inte har råd med liftkort" på allas vår favoritcommunity, joina och sedan sprida vårat budskap vidare.
It's a war, era fjantar!

När moberg idag stormade in i min lägenhet hade han gjort en iakttagelse vilket gjort honom mycket fundersam. Denna iakttagelse fick således formulera dagens fråga till 118 118:
"Varför är det en siffra i botten på lypsylkorken?"

följande svar fick han:
"Vi är inte helt säkra, men vi tror att det kan vara ungefär samma sak som siffrorna i glas, att siffran står för var den är tillverkad och att man på så sätt kan ta reda på vad som gått fel, om något gått fel."

Att se inspelningarna från stand-up-klubben Raw  måndagar 22:00 är ett nöje. Alltid.
Men trots att the big boss Mårten Andersson verkar vara en reko kille har jag bildat mig uppfattningen att han inte alls är så rolig som man kan tro. En människa som driver en egen stand-up-klubb kan man ju tänka har en abnormt stor ådra för det där med komik, men efter att han igårkväll invigde sin show med bajsskämt och en imitation av en vindögd pokerspelare har jag börjat tvivla. Det är inte ens torrt, det är bara... lågstadienivå. Min katt kan göra roligare imitationer än så. Nog förväntar jag mig mer av en av sveriges mest kända komiker. Marcus Birdman var snäppet mer utvecklad i sina vitsar och hade dessutom the real brittish accent, det var bättre så. Heja engelsmän.
Jag har dessutom (efter att ha reflekterat över synen i några veckor) nu bestämt mig för att jag nog gillar delen av introt där den lilla Ipren-mannen sprängs. Jag har förut varit aningen osäker men nu alltså kommit till insikt; det är roligt när små, fula, skrattande människor sprängs.
Mer sånt nu Mårten, inget bajs.

Exklusiv guide till hur du enkelt maximerar din måndags-smärta till en katten gustaf-nivå:

. det är måndag. man allmänt hatar måndagar. lid.
. ger du dig ut på några extremsporter (exempelvis utförs banåkning i lössnö), gör en vurpa i det brantaste hanget du kan hitta och se till att landa med knoppen ner i marken först. huvudvärk garanteras.
. inbilla dig att du kan hävda dig i en pannkaksätartävling. magont garanteras.
. var dum nog att låta grannen komma på idén att ta ett bad samtidigt som du ska duscha. kallvatten garanteras.
. ge dig i kast med en riktigt kopiöst stor uppgift du hatar och som du vet att du aldrig kommer bli klar med trots att du fullkomligt angriper den med dina mest entusiastiska ansträningningar. stark ångest garanteras.





Exklusiv visning av vad som för tidpunkten måste vara sveriges minsta pappersloppa:

 



Exklusiv skildring av lycka i sin allra renaste form:
Anton kommer underfund med att den kanal aspens boenden har tillgång till han trodde endast var viasat sport  visade sig vara viasat fotboll.

Varför händer det ofta att en sammanställning urartar i en klotter-orgie? När jag vaknade imorse hade jag streck efter grön och röd tuschpenna över hela armarna. En mustach, en gubbe på skidor, ett ankare och diverse hjärtliknande former var det enda som kunde urskiljas. Och det går bannemej inte ens bort med tvål.

"Maria 18 år i efterskott!"  igår var trevligt. Dock förstod jag aldrig tjusningen i att vilja stå i en ring och vråla deutschland, deutschland über alles!  så fort 99-ballongslåten spelades.

Jag har alltid funnit en oklarhet i en viss mening i en viss låt som jag idag lyckats höra inte mindre än fyra gånger på radion under en tre timmars bilresa ("P3" synonymt med "spela sönder"? definitivt!). Det är under Lady Gagas rap-liknande stick i sin pokerface-hit jag inte lyckats kryptera ut en mening som i mina öron formade följande mening:
"cause i'm buffins with my muffin".
Nu har jag hur som haver löst frågan. "cause in bluffin' with my muffin" är det, nothing less. Dock blev jag förvånad över att ordet "muffin" faktiskt fanns med i texten, jag som antagit att jag det bara var någon ordföljd mina hörselorgan inte riktigt kunde urskilja och därför gjorde om till just muffin. Men det är exakt vad hon menar, hennes muffin is bluffin'.

Men så, när alla korten är på bordet gällande lyriken, kan vi istället ställa oss nästa fråga:
vad fan är hennes muffin  förnågonting?