fjantarna going wild
Det första jag lärde mig om Torsbys längdåkartraditioner när jag flyttade till trakten var förstås att de är mycket seriösa idrottare. Pasta, intervallpass, linfrön, vise versa. Dock förstod jag även att det finns en tid på året då längdåkarna lämnar sina vanliga rutiner och under en veckas tid lägger in en annan växel, visar en annan sida av sig själva, skiftar sysselsättning markant - veckan efter SM. Aka SM-festen (observera: sju dagar, en lång fest). Fjantarna going wild. Lika heligt som ramadan.
Förrän igår kväll hade jag inte upplevt fenomenet. Nu har jag det. Måste medge att jag i vissa ögonblick stannade upp och reflekterade över hur malplacerad jag egentligen var i egenskap av utförsåkare-som-ännu-icke-avverkat-sitt-mästerskap (samt aldrig sprungit 3000 meter på under 12 minuter), men denna godhjärtade art släppte ändå in mig i gemenskapen. Man tackar för det. En alpinist glömmer aldrig.
Kvällen slutade med att Emilie fick privilegiet att bli den första att någonsin spendera en natt på min soffa. Då vi efter all rörelse bestämt oss att ta ett depåstopp hos hennes Robin för att länsa hans kylskåp på fyllekäk men upptäckte att hans halvliter mjölk hade en mycket intressande lukt och färg sprang vi (hon i strumplästen, jag i trasiga strumpbyxor efter en duell med en isfläck) över till min trappuppgång där varuutbudet var något större. Efter diverse marmeladmackor visade det sig så att Robin, aka Mr Disträ, låst sin dörr och därmed lämnade Emilie utan sovplats, utan telefon och utan hemnycklar. Min ljusblå möbel blev alltså en räddare i nöden. Det positiva med hela händelsen var iallafall att hon nu för alltid kommer att ha en hållhake på honom, särskilt då han förut även spontant ställt en skål vatten på hennes dörrkarm att överraska henne när hon kom hem från skolan. 20 bast i år Robin, var det så?
Karl är har i dagarna gått och blivit totalt insnöad på Star Wars. Han har i sitt dagliga tal börjat använda liknelser som relaterar till Skywalker-världen samt valt att inte tilltala mig med annat än namnet "young padawan". Detta är det slutgiltiga beviset för att han är en tvättäkta nörd. Jag funderar på att ta min Elle-tidning och dänga den hårt i pannan på honom så att han inte blir som japanska barn som hoppar från balkonger i tron att de är Pokemon.
(översättning för Karl: jag funderar på att ta mitt lasersvärd och bara "zzzzzzzzzzzuuuuum!" för att du inte ska go over to the dark side.)
Förrän igår kväll hade jag inte upplevt fenomenet. Nu har jag det. Måste medge att jag i vissa ögonblick stannade upp och reflekterade över hur malplacerad jag egentligen var i egenskap av utförsåkare-som-ännu-icke-avverkat-sitt-mästerskap (samt aldrig sprungit 3000 meter på under 12 minuter), men denna godhjärtade art släppte ändå in mig i gemenskapen. Man tackar för det. En alpinist glömmer aldrig.
Kvällen slutade med att Emilie fick privilegiet att bli den första att någonsin spendera en natt på min soffa. Då vi efter all rörelse bestämt oss att ta ett depåstopp hos hennes Robin för att länsa hans kylskåp på fyllekäk men upptäckte att hans halvliter mjölk hade en mycket intressande lukt och färg sprang vi (hon i strumplästen, jag i trasiga strumpbyxor efter en duell med en isfläck) över till min trappuppgång där varuutbudet var något större. Efter diverse marmeladmackor visade det sig så att Robin, aka Mr Disträ, låst sin dörr och därmed lämnade Emilie utan sovplats, utan telefon och utan hemnycklar. Min ljusblå möbel blev alltså en räddare i nöden. Det positiva med hela händelsen var iallafall att hon nu för alltid kommer att ha en hållhake på honom, särskilt då han förut även spontant ställt en skål vatten på hennes dörrkarm att överraska henne när hon kom hem från skolan. 20 bast i år Robin, var det så?
Karl är har i dagarna gått och blivit totalt insnöad på Star Wars. Han har i sitt dagliga tal börjat använda liknelser som relaterar till Skywalker-världen samt valt att inte tilltala mig med annat än namnet "young padawan". Detta är det slutgiltiga beviset för att han är en tvättäkta nörd. Jag funderar på att ta min Elle-tidning och dänga den hårt i pannan på honom så att han inte blir som japanska barn som hoppar från balkonger i tron att de är Pokemon.
(översättning för Karl: jag funderar på att ta mitt lasersvärd och bara "zzzzzzzzzzzuuuuum!" för att du inte ska go over to the dark side.)
Kommentarer
Trackback
