the art of a buj

Här om sistens rånördade jag ett gäng Moore-tidningar i soffan at the Lindblad residence. Men detta kom jag i kontakt med en artikel (tillägg: fenomenalt KUL artikel) där någon macho redaktionsmedlem dragit på sig granskar-handskarna och totalsågat SATC samt dess karaktärer.
Det fick mig att reflektera över tjejighet.
Jag har aldrig begrundat huruvuda jag är tjejig eller inte. Hur definierar man den egenskapen? Är "tjejig" synonymt med "kvinnlig" eller är passar bara uttrycket tjejig  in i sammahang där översminkade, fnissande fjortisar har pizzatävling utanför Donken en fredagkväll?
Hur som haver finns det vissa företeelser som nog genom alla tider klassats som stereotypa tjejiga saker, exempelvis:
> att asgarva åt absolut ingenting (utan att vara hög)
> att räkna kalorier
> att i alldeles för många situationer leda in samtalet på kärleksfilm
> att vara livrädd för kryp

Enligt min uppfattning är jag inte alls tjejig. Jag skriker inte högt när jag ser en spindel och jag ägde fram till förra veckan inte ett plagg som var rosa. Dock har jag under de senaste fyra dagarna ägnat mig åt punkt nummer ett hundraprocentigt mer än jag gjort de senaste veckorna.
Kan det bero på att jag bodde i samma rum som tre stockholmsbrudar? Kan det bero på att tävlings-tröttheten gör människor sjukt lättroade? Är denna sysselsättning galet beroendeframkallande?
YES BOX, PEOPLE!
Och jag är egentligen lite bedrövad över att allting som varit så otroligt roligt inte alls blir lika roligt i skriven text. Att vi finner det galet komiskt att Amanda mutat monstret under sängen med en hundralapp, att Martina tänkte "hum, de kanske sa 7?" när hon lade sig på en 27e plats eller att PH endast behöver peka på en av och säga "mååst..." för att vi ska svara "... döösch!"  får oss egentligen att framstå som gymnasieligan med sveriges absolut torraste sinne för humor. Konsten att vara duktig skribent är väl då egentligen att lyckas återberätta händelser så att de om och om igen uppfattas som roliga, att kunna förmedla känslor på ett sätt som får läsaren att gång på gång känna komiken i det hela.
Den här helgen har dock varit för överväldigande för att jag ska kunna lyckas med detta. Sorry. Skäms på mig. Som sagt finns möjligheten att vår humor är för kass för att kunna återges i skrift, men jag tror snarare att det är den otroliga finessen hos internskämten som helt enkelt gör mig inkapabel att skildra dem.

Så även om strapatserna den här helgen varit för tjejiga och interna för att kunna läsas och uppskattas av en icke insatt publik vill jag iallafall försäkra alla som tvivlar att vi faktiskt är är jävligt roliga. Åtminstone om i frågar oss. Och utan att vara ett provokativt, insnöat "girl power!"-ombud säger jag bara det - tjejighet for the win.