the art of a buj

Jag läste i en krönika någonstans att Alex Schulman tydligen medgett att han varje nyårsafton dels hyser starkt agg mot högtidsförklaringen av själva nyårsfirandet, dels är uppfylld av en innerlig ångestkänsla varje gång han ser fyrverkerierna explodera i skyn och slås av att han än en gång är ytterligare ett år närmare sin undergång - och dessutom firar det med champagne och finskorna på. Att nyår egentligen inte borde firas utan tvärtom sörjas. Det tycker han. På grund av åldersnoja, måhända?

Jag tror inte jag har någon riktig åsikt om nyår. Förutom att konsum stänger klockan fyra (vilket i princip aldrig händer någon annan tid på året) brukar inte den sista decemberdagen utmärka sig på något speciellt sätt i kalendern, troligtvis mest på grund av att dagen D nio av tio gånger för min del legat inklämd mitt under en skidsemester med familjen och mestadels politiskt korrekt uppmärksammats enbart med trocadero i höga glas och ostkrokar i en plastskål (nej, som liten gillade jag aldrig fyrverkerierna heller - jag vågade inte ens smälla en ballong utan att hålla för öronen). Man brukar också notera att ett årsskifte är i antagande i och med att hela telefonnätet är totalt blockat mellan 22 och 01. Inte ens Telias vanligtvis rekorderliga mottagning råder bot på saken.

Och nu står jag alltså för första gången på tröskeln till ett nyårsfirande som myndig på hemmaplan. Jag laddar inför den stora händelsen med rollokolor och topplistor på mtv.
Jag vet inte riktigt vad jag firar, om jag ska vara ärlig. Precis som valborgsmässoafton och midsommar kan nyårsafton räknas till de högtider man egentligen celebrerar bara för att. Känns lite lamt. Känns lite tomt. Så mitt i mitt rollo-grundande vid skrivbordet i mitt gamla gävleborgska rum har jag funderat ut lite punkter jag medvetet kommer att fira denna sista afton av 2009 - bara för att inte så där och skrika och kramas med lyriska människor på torget utan anledning.

- Jag fick en hushållsmixer i julklapp.
- Under min Årevistelse i mellandagarna lyckades jag lura några överförfriskade stockholmare på samma hotell att jag skulle slipa deras sargade twintip-kanter för en vad jag insisterade var en rimlig summa pengar. En knapp timmes jobb, några hundralappar rikare. Maha, spånskallar.
- (Töntvarning:) Jag gjorde ett årsbästa i frivändning. På självaste nyårsafton, ja.
- Jag har skapat mig ett rimligt nyårslöfte: att ta körkort.
- Jag har i år undvikit min största fiende: mellandagsrean.
- Jag har precis lagat hålet i mina raggsockor.
- Under mina få dagar på hemmaplan under jullovet har jag stött på fler gamla bekanta än jag gjort på hela året. Frågan var alla har hållit hus fram tills nu kvarstår fortfarande, men rent själsligt har det gjort mig mycket lycklig.


Och angående det där med att komma närmare sin undergång: igår såg vi den omtalade filmen 2012. Eftersom att det nu är fastslaget att hela världen - åtminstone enligt Jerry Bruckheimer - utom Afrika kommer att gå under  har vi redan konstruerat en plan som innebär att vi flyttar till Afrika om typ arton månader och där bygger en radiostyrd rymdfarkost i form av ett ägg. Och den ska vara automatväxlad om det skulle råka vara så att varken jag eller Emma har tagit körkort innan dess.

Visst finns det allt vissa saker som enbart är okej i juletider? Ett praktexempel är det speciella med att titta på film runt jul, alla tevekanaler fullkomligt överöser oss med maraton och långfilmer i överflöd - maraton och långfilmer som vi förmodligen dessutom kommer att slå oss ner framför i soffan i brist på annat att göra under det höga antalet röda och inaktiva dagar julhelgen innebär. Många filmer som annars på året är vedervärdiga och förfärliga att se är under julen plötsligt helt okej. Inte fullt så illa. Ja, för att inte tala om nästan bra. Det finns en hel rad av dem; Göta Kanal, Ett päron till farsa firar jul, Elf, Grinchen, Miraklet i New York, Bad Santa, den där filmen där Arnold Schwarzenegger i en desperat papparoll är på jakt efter någon form av action man till sin son. Alla Ensam hemma-filmerna med den där barnskådisen med udda utseende vars koncept egentligen är oerhört ensidigt och tröttsamt och som man får kväljningar av de där få gångerna de under övriga månader på året sänds på någon pluskanal blir i juletider nästan magiska. Tillsammans med en skinkmacka blir allt liksom helt plötsligt genialiskt. Under bussresan till Österrike i höstas fick något nöt idén att dra igång en visning av Tomten är far till alla barnen på de små teveskärmarna i taket - vilket jag såhär i efterhand starkt avråder ifrån. Det var hemskt. Men i slutet av december ertappar man sig själv med att nästan se fram emot att få se den.
Är detta på grund av att man under julen helt enkelt blir sådär barnsligt glad och ser hela världen som något luddigt och mjukt? Är det någon undermedveten julkänsla som ligger bakom eller har vi bara så pass tråkigt under jul att vi sjunker till en Grinchen-nivå? Hur som haver vet man att när granen är klädd, Aladdin-asken står på bordet, snön ligger vit på taken och pappa har lärt hela familjen juldagarnas tevetablå utantill - då är det jul.

Status: befinner mig på mage i en säng med vita, krispiga lakan på ett hotell ett oerhört klent stenkast ifrån Åres mest centrala punkt. På min nya lilla dator jag äntligen lyckats komma överens med har jag en mapp fylld av de senaste Gossip Girl-avsnitten jag varit varit enfaldig nog att missa (en mapp jag för övrigt stal ifrån maggans dator och som bar namnet Gossip Girl upload two by Djonez with help from his crew Karlos Katt. Download-Jonas är allt bra kul ibland) som jag de senaste timmarna njutit av i samband med mitt väntande på den andra halvan av helgens sambosällskap.
Hela hotellet är nedsläckt och tyst sånär som på två ryska män som sitter vid ett bord utanför grannrummet och konverserar. Trots att de troligtvis befinner sig här i tävlingssammanhang kan jag inte låta bli att få känslan av att jag omedvetet just nu befinner mig tre meter ifrån ett samtal mellan två konspirerande maffiakillar. Allt ryskt känns suspekt. Om jag ändå visste vad "pengatvätt" hette på ryska hade jag kanske kunnat genomskåda dem och pressa dem på pengar. Eller pälsmössor. Eller konsonanter, sådant har de alldeles för mycket av.
(är detta kanske det man kallar förutfattade meningar?)

ÄNTLIGEN! FINALLY! TILL SIST! YES!
Aldrig mer ska jag treva i mörker, aldrig mer ska någon kritisera mina ordval, aldrig mer ska jag behöva försvara mig mot en grammatikbesatt majoritet.
Jag har äntligen funnit mina jämlikar i nyligen upptäckt facebook-grupp (för att inte säga den absolut bästa, snyggaste facebook-gruppen som någonsin funnits!) : "vi som säger ostkrokar istället för ostbågar"
Vilken seger. Det här kommer jag leva på i flera dagar.

i-landsproblem:
Jag har en genuint retro väckarklocka på mitt sängbord. Innan den hamnade i min ägo stod den på en byrå i mina morföräldrars sommarstuga, och efter att jag en midsommar visat stort intresse för den kom det sig helt enkelt så att min givmilda, genomgoda mormor lät mig ta med den hem. Över detta är jag mycket ärad, jag ser den som en släktklenod som blivit överlåten i mina händer och som jag måste vakta med mitt liv. Den är fin och blå. Och nu står den alltså på mitt sängbord. Det lilla problem jag dock upptäckt med vederbörande föremål är att den i enhet med sin tid måste vridas upp med hjälp av en liten skruv på baksidan - vilket förstås även gör att den i uppvridet tillstånd ger ifrån sig ett stereotypt störigt tickande ljud som skulle kunna driva vem som helst till vansinne. Av den anledningen har jag till sist gett upp tanken på att låta den fylla sin funktion utan låter den istället tyst, stilla och i all sin praktfullhet enbart agera prydnad.

Mitt problem är förstås att ingen annan lyckas hålla fingrarna i styr så fort de kommer nära den. Tre gånger på kort tid har jag efter att jag lagt mig noterat att det lilla urverket plötsligt börjat ge ifrån sig ett systematiskt tickande, och förstås har varje gång den skyldige "uppvridaren" även ställt klockan på något okristligt tidigt klockslag enbart för att få mig att skräckslaget flyga ur sängen mitt i natten (ni vet panikscenariot: "RIIIING RIIIING! Hur fan stänger man av den? RIIIING! Knappen, vart är den förbannade KNAPPEN? RIIIIIIIIING! ringer alla klockor såhär högt?! RIIIIING RIIING! GAAAAH, MÅSTE... DÖDA... LJUDET... RINGRINGRINGRING! MEN HÅLL KÄFTEN DÅ KLOCKJÄVEL! *KRASCH*)
Här om sistens har jag dock insett hur jag ska oskadliggöra ljudet och således skona mig själv från ett plötsligt, nattligt uppvaknande: nämligen att gömma klockan inuti mina duntofflor. Förnöjande resultat direkt. De där rackarna har fascinerande isoleringsförmåga. Tack vare åhléns får jag sova gott!

De bekantskaper som är allra bäst att dela en lördagmorgon med är myspace, tekoppen och duntofflorna. Här mår jag mys och här mår jag bra - åtminstone om jag får dra ner rullgardinerna och ignorera det sura vädret utanför fönstret som envisas med att vara grått, blött och o-juligt. Framför allt o-juligt, faktiskt.
Vad som däremot bör påpekas är att jag är irriterad. Jag är frustrerad och ledsen och besviken på den här hålan och folket som bor i den. Liknande känslor har jag haft förut i samband med exempelvis att mina grannar under en period sysselsatt sig med något som tycks vara nattlig möbelflyttning - en susepkt hobby som skjuter min frustrationsmätare i taket - samt de gånger folk får för sig att köra raggarrundan upp till valberget enbart i syfte att enervera oss stackare som bor på vägen och inte uppskattar avgasmoln och avgrundsvrål från motorer. Ungefär så irriterad är jag just nu. Jag vill kasta tofflorna i huvudet på hela byhålans befolkning som svek oss och vägrade köpa biljetter i tid när vi försökte anordna en studenfest för skolans elever den här veckan. På grund av alla inskränkta, handlingsförlamade människors tröghet fick vi istället dagen före tänkt datum skamset flänga runt på skolans område och klottra INSTÄLLT på alla affischer. Som en god gammal tränare hade sagt "gör det själva då, era nötter!".

Glädjespridare trots irritationen är att Moberg här om sistens skuttade runt i min lägenhet och föreställde Gollum. Hans nästan identiska liknelse fick mig att undra om han innerst inne kan vara både schizofren och väldigt förtjust i att sitta på huk. Samt gör mig barnsligt fnissig så fort jag tänker på det.
En övrig fotnot är att de 20 meter julgransglitter som var tänkt att pryda baren vi hyrt inför festen stod till mitt förfogande efter att hela arrangemanget blåsts av. Karl fick den briljanta idén att istället pynta min lägenhet med vederbörande dekoration, vilket i dagsläget lett till att mina 38 kvadrat måste blivit de särklass mest stämningsfyllda i hela området - även om det till viss del ser ut som att det är två femåringar som varit i farten.

Men trots att jag numera har en glammig lägenhet tänker jag inte sluta med mitt surande. Kanske går jag senare ner till centrum och enbart kastar onda blickar på alla byggnader, bilar och människor för att få ut frustrationen ur min arma kropp.

Innebörd av begreppet "underställa" enligt synonymer.se:
att underordna, att ge rätt att bestämma över, att hänskjuta, att framlägga

Innebörd av begreppet "underställa" enligt två nedkylda skidåkare:
att efter en kall dag i pisten i samma veva som man kliver innanför dörren slita av sig ytterkläderna (helst dessutom slänga dem i en halvblöt, motbjudande hög på sängen) och därefter sysselsätta sig med allehanda latmanssysslor i stil med att ligga i soffan och småäta, att strötitta på B-serier, diverse sportsändningar eller dokumentärrepriser på teve eller att meningslöst facebooka - att rent allmänt mysa iklädd endast den mundering man i nio fall av tio bär under skidkläderna, nämligen underställ. När man underställar får man inte under några som helst omständigheter ägna sig åt seriösa, meningsfulla sysslor (en kategori där bland annat vallning, plugg och matlagning ingår) utan enbart ödsla tid på att göra av med så lite energi som möjligt. Att helt och fullt viga sig åt sunkighet och bekvämlighet. Att befinna sig på låg växel och göra av med så lite energi som möjligt - att chilla iklädd underställ. Den enda förändring som får göras i klädväg är att möjligtvis addera ett par raggsockor till den befintliga outfiten.
Att underställa är numera min favoritsysselsättning. Och jag har även märkt att jag har jäkligt stor potential inom området.

Frustrerande situation: idag fick jag ett paket av mamma med tillhörande förmaning om att jag inte för allt i världen får öppna det förrän imorgon till frukost. Just nu ligger det gömt under min säng. Jag vill öppna det. Martina och Anna slåss med näbbar och klor så fort jag nämner att jag vill öppna det. Fan.

Mysko situation: efter en snurrig vurpa i backen har jag upptäckt att ett hål har materialiserat i de hipsters jag vid tillfället bar. Mina vita favvohipsters från lindex. Ett äkta wtf-moment.

Tragisk situation: då Westlife gjorde ett spontant uppträdande i kvällens idol stämmer plötsligt - som i en feminin, kulturell symbios - alla tre tjejer i soffan upp i en falsk men vacker körsång. Den insikt vi kom till i och med detta var att vi i egenskap av kvinnor kommer vi alltid att kunna ett stort klientel av Westlife-låtar utantill. Vare sig vi vill det eller inte är de för alltid fatsetsade i våra huvuden. Det är sorgligt vad man blir påverkad av popradio.

Oskön situation: toalettpappret är slut och vår hyrda (och för övrigt snygga) lägenhet har endast fem stycken bestickuppsättningar, tallrikar och glas. Vilken innebär jävulska mängder disk.

Spännande situation: imorgon är det den 5e. 5 är det nummer jag alltid ville ha på fotbollströjan då det var mitt turnummer och mitt födelsedatum. Imorgon är det även tävlingspremiär. Och jag har startnummer 5. Storslagen ironi?



Vad som för övrigt är mest storslaget är att martina har lovat att skrika "DRET!" när hon klipper startgrinden. Gör hon det kommer hon för alltid att vara min gud.

- Men vad FAAN har ni gjort nu då?

Karls uppgivna blick vandrar från mig till emilie till det pepparkakshus som är placerat centralt på köksbordet och som vi precis börjat spritsa vit glasyr på. Glasyr som vi - samtidigt som vi sakta klämde ut den ur kalles avancerade sprits-anordning - märkte kanske antagit en aningen för rinnande konsistens för att samarbeta med underlaget. Ett insikt som vi kom till alldeles för sent.

- Alltså... vi tänkte bara att vi liksom skulle börja lite. Men bara lite.

Eftersom att K har en tendens att vara överambitiös när det gäller bakning och matlagning - som till exempel när han en fikatisdag i höstas tog beslutet att vi skulle göra creme brulée - hade han under vårat pysslande och pillande med den färdigköpta pepparkakshusbyggsatsen slagits av idén att täcka hela sidorna med små silverkulor han hade liggande hemma i sitt skafferi. Och som han sprang iväg för att hämta. Medan jag och emilie började spritsa glasyr. Men bara lite.
Precis som den där ödesdigra creme brulée-tisdagen slutade de från början högt flygande planerna på stordåd i något som skulle kunna kallas tragedi. Iallafall i fulhet. Har man inga ordentliga formar och istället använder kaffekoppar blir creme brulée äggsoppa, har man inget tålamod eller konstnärligt sinne och istället använder sig av sin intuition blir visioner av ett kreativt mästerverk av non-stop och smält socker till ett mönsterlöst virrvarr och ett kladdigt köksbord. Våra tappra försök att rädda upp den konstnärliga oreda vi ställt till ledde till slut att vi dränkte vår skapelse i glasyr och därefter slängde på all dekoration i sann sepe-anda. Inte ens Karl försökte rädda situationen. Hade någon fått gissa fritt hade nog majoriteten trott att ett gäng hyperaktiva femåringar utan tummar byggt vårat pepparkakshus. Men nix, det var enbart en loid och en valp.

När vi efteråt studerade den exemplariska modellbilden på paketet intalade vi oss att vi nog inte hade velat ha ett strukturerat mönster på vårat pepparkakshustak iallafall. Allt är konst bara man vill.