mörkrets herre tar över
Du vet. Vi vet. Alla vet. November tjugohundranio har varit den absolut mörkaste, ångestfyllda, självmordsbenägna månaden på vad som förmodligen är många decennier. Alla pratar om det, skriver om det, sjunger och twittrar och spyr på det - och jag tänker vara en av dem, i min egen hälsas tjänst.
När vi står såhär på tröskeln till den vanligtvis genuina vintermånaden december kan vi i princip enbart se tillbaka på fyra veckor av svärta, kyla, regn, obehag och stark olust till att över huvudtaget kliva upp ur sängen. Att växelvis sätta klackarna i lerpölar och vattenpussar (favoritord) när man väl lyckas samla energi till att promenera de här omkring korta sträckorna till skolan, konsum eller någon annan deprimerad bekant har bidragit till att inte ens minsta uns av julkänsla har infunnit sig - vilket byhålans förfärliga excuse till julskyltning måhända också bidragit till. Faktumet att dagsljuset endast tränger igenom det metertjocka, gråmelerade molntäcke som har punktmarkerat byn i två månaders tid mellan klockan tio på förmiddagen och två på eftermiddagen tycks dessutom ha bidragit till att den allt blekare hyn i ansiktet börjar skifta i diffusa, gröna toner och får mig att se ut som tagen ur en zombiefilm. Dessutom har jag ständigt lort under naglarna till följd av att jag med olika människor i olika sammanhang bakat chokladbollsdeg för att hålla livsglädjen uppe hos både mig själv och min omgivning. Förut har snön fallit för att sedan smälta bort, i år har den inte fallit över huvudtaget. Rent geografiskt är vi inte så många breddgrader ifrån norra polcirkeln att vi förtjänar nederbörd i form av vatten när det endast är en månad kvar till nyås. Det kanske är dags att börja cykla nu, är detta växthuseffekt ska jag bli miljöaktivist för julefridens skull.
November har blekt bort fräknar. November har gjort övermänskliga mängder socker till ett primärt behov. Iallafall näst efter syre, vatten och Greys anatomy. Förmodligen har Darth Vader långtidsparkerat dödsstjärnan strax ovanför våra huvuden där han med gnuggande händer smider planer på att ta över jorden - och han tänker börja med Torsby.
Inflik av grannen: "ÖLEN SMAKAR JU FÖR FAN BAJS!"
Ni ser, till och med öl smakar skit i november.
När vi står såhär på tröskeln till den vanligtvis genuina vintermånaden december kan vi i princip enbart se tillbaka på fyra veckor av svärta, kyla, regn, obehag och stark olust till att över huvudtaget kliva upp ur sängen. Att växelvis sätta klackarna i lerpölar och vattenpussar (favoritord) när man väl lyckas samla energi till att promenera de här omkring korta sträckorna till skolan, konsum eller någon annan deprimerad bekant har bidragit till att inte ens minsta uns av julkänsla har infunnit sig - vilket byhålans förfärliga excuse till julskyltning måhända också bidragit till. Faktumet att dagsljuset endast tränger igenom det metertjocka, gråmelerade molntäcke som har punktmarkerat byn i två månaders tid mellan klockan tio på förmiddagen och två på eftermiddagen tycks dessutom ha bidragit till att den allt blekare hyn i ansiktet börjar skifta i diffusa, gröna toner och får mig att se ut som tagen ur en zombiefilm. Dessutom har jag ständigt lort under naglarna till följd av att jag med olika människor i olika sammanhang bakat chokladbollsdeg för att hålla livsglädjen uppe hos både mig själv och min omgivning. Förut har snön fallit för att sedan smälta bort, i år har den inte fallit över huvudtaget. Rent geografiskt är vi inte så många breddgrader ifrån norra polcirkeln att vi förtjänar nederbörd i form av vatten när det endast är en månad kvar till nyås. Det kanske är dags att börja cykla nu, är detta växthuseffekt ska jag bli miljöaktivist för julefridens skull.
November har blekt bort fräknar. November har gjort övermänskliga mängder socker till ett primärt behov. Iallafall näst efter syre, vatten och Greys anatomy. Förmodligen har Darth Vader långtidsparkerat dödsstjärnan strax ovanför våra huvuden där han med gnuggande händer smider planer på att ta över jorden - och han tänker börja med Torsby.
Inflik av grannen: "ÖLEN SMAKAR JU FÖR FAN BAJS!"
Ni ser, till och med öl smakar skit i november.
lördagskungens bedrifter
Kim EÄ - tidigare även känd som Mr. Boing, Kenyan-Kim eller Bim the Slim - skapade sig under lördagen ytterligare ett legendariskt, enkelt men talande nicknamn kopplat till något av hans karaktäristiska drag, nämligen The party King. Detta kom sig av följande:
- Han introducerade oss för festtricket att dra av etiketten på ölflaskan vilket kvarlämnar endast en liten tunn hinna klister som passar sig utmärkt till att sätta handen i när man greppar den - alltså att således klistra fast flaskan i handen. Detta är i allra högsta grad praktiskt samt utklassade Mobergs vid tillfället fumliga mynttrolleri med hästlängder.
- Han poserade för kameran iklädd glittrig paljettkavaj.
- Han bidrog till upptäckten av den från och med nu historiska drinken Idet Special.
- Han invigde - tillsammans med sin ovan nämnda partner in crime - ett tomt dansgolv innan 23:00.
- Han bar hela kvällen huvudet högt trots att han övertalats att ha backslick á la bratfrippa (vilket han för övrigt både bar upp och klädde i, vilket i sig i princip är en bedrift).
- Han introducerade oss för festtricket att dra av etiketten på ölflaskan vilket kvarlämnar endast en liten tunn hinna klister som passar sig utmärkt till att sätta handen i när man greppar den - alltså att således klistra fast flaskan i handen. Detta är i allra högsta grad praktiskt samt utklassade Mobergs vid tillfället fumliga mynttrolleri med hästlängder.
- Han poserade för kameran iklädd glittrig paljettkavaj.
- Han bidrog till upptäckten av den från och med nu historiska drinken Idet Special.
- Han invigde - tillsammans med sin ovan nämnda partner in crime - ett tomt dansgolv innan 23:00.
- Han bar hela kvällen huvudet högt trots att han övertalats att ha backslick á la bratfrippa (vilket han för övrigt både bar upp och klädde i, vilket i sig i princip är en bedrift).
blek blodsugare sökes!
Kontaktannons:
"Foto- och sportintresserad 18-årig kvinna söker jämnårig vampyr till livskamrat. Gemensamma intressen är inte ett krav för umgänge, de enda kriterier som behöver uppfyllas är att din hud ska glittra i dagsljus, att du gillar springa väldigt snabbt med folk på ryggen och klättra kanske med dem upp i träd, att du då och då kan tänka dig att slåss mot varulvar om mig samt att du kör en snygg bil och är någorlunda muskulös och mörkhårig. Heter du Edward är det en grym bonus.
Finns du där ute, hör av dig!"
Fotnot: jag och emilie begav oss till biosalongen 21:00 för att se Twilightuppföljaren som folk i största allmänhet graderat som en dålig fortsättningen på film nummer ett. Till alla ni kritiker; ni är idioter. Hur kan man INTE bli totalt omkullsvept av det här? Idioter är ni, hörde ni det?! I fortsättningen kommer jag aldrig någonsin att vistas i solen, att vara blek är det nya svarta.
(och nej anton, att bli ett Jonas Brothers-fan är inte det naturliga steget efter att gilla Twilight. INTE.)
"Foto- och sportintresserad 18-årig kvinna söker jämnårig vampyr till livskamrat. Gemensamma intressen är inte ett krav för umgänge, de enda kriterier som behöver uppfyllas är att din hud ska glittra i dagsljus, att du gillar springa väldigt snabbt med folk på ryggen och klättra kanske med dem upp i träd, att du då och då kan tänka dig att slåss mot varulvar om mig samt att du kör en snygg bil och är någorlunda muskulös och mörkhårig. Heter du Edward är det en grym bonus.
Finns du där ute, hör av dig!"
Fotnot: jag och emilie begav oss till biosalongen 21:00 för att se Twilightuppföljaren som folk i största allmänhet graderat som en dålig fortsättningen på film nummer ett. Till alla ni kritiker; ni är idioter. Hur kan man INTE bli totalt omkullsvept av det här? Idioter är ni, hörde ni det?! I fortsättningen kommer jag aldrig någonsin att vistas i solen, att vara blek är det nya svarta.
(och nej anton, att bli ett Jonas Brothers-fan är inte det naturliga steget efter att gilla Twilight. INTE.)
message from röris
Under förra veckans samt helgens eskapader på resande fot har bostadsföreningen tagit sig friheten att byta kranar samt duschmunstrycken i alla områdets lägenheter (vilket för min del fasiken var på tiden, mina gamla kranar hade för vana att envist droppa ikapp om kvällarna ungefär samma tid som jag släcker lampan). Söndag kväll mötte mig följande meddelande på köksbordet:
Funderingar:
1) Röris-Stig. Har han i egenskap av rörmokare skaffat sig ett artistnamn eller brukar han titulera sig på det viset även bland sina vänner? Är Torsby trots allt så litet att han bara behöver använda vederbörande namn för att folk ska veta vem han är?
2) En flaska är trasig. En flaska har gått sönder och Röris-Stig tycker att jag borde känna det. Känna? Problem: ingen flaska fattas mig. Vad i hela friden har gått i kras?
3) Borde jag myta ihop en historia om att flaskan i fråga innehöll min svindyra varumärkesparfym jag fått av min mormor som i sin tur fått den av en kameltämjande oljeshejk i Dubai som i sin tur hittat den i någon gravkammare under en pyramid och kräva dem på en ansenlig summa pengar för att kunna ersätta den ekonomiska och känslomässiga förlust jag lidit?
(Om ja: 4) Kommer de köpa storyn?)
Funderingar:
1) Röris-Stig. Har han i egenskap av rörmokare skaffat sig ett artistnamn eller brukar han titulera sig på det viset även bland sina vänner? Är Torsby trots allt så litet att han bara behöver använda vederbörande namn för att folk ska veta vem han är?
2) En flaska är trasig. En flaska har gått sönder och Röris-Stig tycker att jag borde känna det. Känna? Problem: ingen flaska fattas mig. Vad i hela friden har gått i kras?
3) Borde jag myta ihop en historia om att flaskan i fråga innehöll min svindyra varumärkesparfym jag fått av min mormor som i sin tur fått den av en kameltämjande oljeshejk i Dubai som i sin tur hittat den i någon gravkammare under en pyramid och kräva dem på en ansenlig summa pengar för att kunna ersätta den ekonomiska och känslomässiga förlust jag lidit?
(Om ja: 4) Kommer de köpa storyn?)
lite av varje
Slutet av november och hej och hå bestämde sig visst kylan för att anlända.
I egenskap av intet ont anande fick vi därmed här på kvällskvisten medgörligt ställa oss och skrapa bilrutorna med vad våra fickor och handskfack hade att erbjuda - vilket ville säga plastkort och en tub med handkräm från the body shop.
För övrigt har lite för mycket sent caféhäng på senaste resulterat i att jag mot mina principer och vanor blivit en nattuggla med sömnproblem. En ytterligare återkommande sysselsättning i form att ligga och stressat stirra upp i taket och plötsligt uppleva köksklockans tickande som hotfullt och ondsint har adderats till min vardagliga basis. Igår försökte jag läsa om medeltidens litteratur i min lärobok i svenska för att uttråka mig själv till sömns - utan minsta resultat. Då kan vi snacka problem.
Joel påpekade under dagens mattelektion att vår käre professors derivata-genomgångar däremot nog skulle kunna få vem som helst att slumra till på stört. Jag hivar upp matteboken ikväll.
/ ska-aldrig-mer-dricka-kaffe-efter-klockan-tjugo
åtta timmars äventyr med SJ
Skitjobbiga, störiga faktorer när man åker tåg:
- Ett fyllo med en kroppsodör från Mordor bestämmer sig att slå sig ner på andra sidan gången. Trots att han befinner sig på cirka fyra meters avstånd vågar man inte andas genom vare sig näsan eller munnen i rädsla att insjukna i svininfluensa eller AIDS (som inte är luftburet. Men ändå). Den enda lösningen är att sitta med näsan ner i kaffekoppen och kontinuerligt dra in små sippar av kaffeånga för att få i sig syre över huvudtaget.
- På något vis havererar hörlurarna och allt ljud som lyckas krysta sig fram till öronen är alla konstiga pip- eller kling-toner man vanligtvis inte ens noterar. Den enda låt som funkar någorlunda är SMKs "övningsköra", men även den blir ganska dålig efter cirka en och en halv timmes repeat.
- Skidfodral och gigantisk väska på stockholm central. Jag har aldrig blivit så hatad (eller svettig).
- Bönder med illgula reflexjackor som i Sunne kliver på bussen mellan Kil och Torsby och övertalar chauffören att skjutsa dem hela vägen till deras jordbruksskola ute i Södra Viken - vilket är ca 1,5 mil käpprätt ut i skogen - när vi ordinarie resenärer redan är över en timme försenade samt har magar förvridna av hunger och ögon svullna av trötthet.
"Jävligt bäst att han kör oss ända upp till Aspen nu också!" sa vi halvironiskt efter att vi kört världens omväg för att släppa av en enda liten kotte ute i Lysvik. Dock slutade det hela med att den glada mannen vid ratten - lycklig och entusiastisk till sightseeing i byhålan - faktiskt svängde in uppe vid lägenheternas vändplan och beskonade oss en promenad med tunga väskor i regn. Trots våra förhoppningar om att alla boende i området vid tillfället skulle få för sig att kasta en blick ut genom fönstret och se tre personer kliva ur en fullstor buss var det förmodligen inte en kotte som fick se vår lyx. Skit.
- Ett fyllo med en kroppsodör från Mordor bestämmer sig att slå sig ner på andra sidan gången. Trots att han befinner sig på cirka fyra meters avstånd vågar man inte andas genom vare sig näsan eller munnen i rädsla att insjukna i svininfluensa eller AIDS (som inte är luftburet. Men ändå). Den enda lösningen är att sitta med näsan ner i kaffekoppen och kontinuerligt dra in små sippar av kaffeånga för att få i sig syre över huvudtaget.
- På något vis havererar hörlurarna och allt ljud som lyckas krysta sig fram till öronen är alla konstiga pip- eller kling-toner man vanligtvis inte ens noterar. Den enda låt som funkar någorlunda är SMKs "övningsköra", men även den blir ganska dålig efter cirka en och en halv timmes repeat.
- Skidfodral och gigantisk väska på stockholm central. Jag har aldrig blivit så hatad (eller svettig).
- Bönder med illgula reflexjackor som i Sunne kliver på bussen mellan Kil och Torsby och övertalar chauffören att skjutsa dem hela vägen till deras jordbruksskola ute i Södra Viken - vilket är ca 1,5 mil käpprätt ut i skogen - när vi ordinarie resenärer redan är över en timme försenade samt har magar förvridna av hunger och ögon svullna av trötthet.
"Jävligt bäst att han kör oss ända upp till Aspen nu också!" sa vi halvironiskt efter att vi kört världens omväg för att släppa av en enda liten kotte ute i Lysvik. Dock slutade det hela med att den glada mannen vid ratten - lycklig och entusiastisk till sightseeing i byhålan - faktiskt svängde in uppe vid lägenheternas vändplan och beskonade oss en promenad med tunga väskor i regn. Trots våra förhoppningar om att alla boende i området vid tillfället skulle få för sig att kasta en blick ut genom fönstret och se tre personer kliva ur en fullstor buss var det förmodligen inte en kotte som fick se vår lyx. Skit.
låt coldplay vara!
Okej.
Vem fan fick Darin att göra en cover på Viva la Vida? Va va VA? Ut med språket!
Vederbörande bör skickas one-way dit pepparn växer. Här har jag betalat en konsertbiljett till Coldplay för 500 spänn för att för allt framtid kunna se tillbaka på allt konfetti och all storhet på stadion och bli ögonblickskär och mjuk inuti när jag lyssnar till någon av deras låtar. Och nu är allt förstört. Darin har förstört allt. Jag kommer aldrig att kunna tänka tillbaka på den där augustikvällen med Chris Martin utan att höra den knackiga stämman av sveriges forever tandställningsfjant ringa i huvudet mellan varven. Viva la vida är förpestad och infekterad av pojkbansmjäkig jargong.
Darin, för att du ska få klarhet i detta: den dagen du av svenska folket accepteras sjunga någon av Colplays låtar annat än i duschen eller i ett bombsäkert rum med ståldörrar kommer det fanimej att snöa i helvetet. Skaffa ett helgjobb eller håll dig inom din vokalistiska kompetens ramar, por favor.
Vem fan fick Darin att göra en cover på Viva la Vida? Va va VA? Ut med språket!
Vederbörande bör skickas one-way dit pepparn växer. Här har jag betalat en konsertbiljett till Coldplay för 500 spänn för att för allt framtid kunna se tillbaka på allt konfetti och all storhet på stadion och bli ögonblickskär och mjuk inuti när jag lyssnar till någon av deras låtar. Och nu är allt förstört. Darin har förstört allt. Jag kommer aldrig att kunna tänka tillbaka på den där augustikvällen med Chris Martin utan att höra den knackiga stämman av sveriges forever tandställningsfjant ringa i huvudet mellan varven. Viva la vida är förpestad och infekterad av pojkbansmjäkig jargong.
Darin, för att du ska få klarhet i detta: den dagen du av svenska folket accepteras sjunga någon av Colplays låtar annat än i duschen eller i ett bombsäkert rum med ståldörrar kommer det fanimej att snöa i helvetet. Skaffa ett helgjobb eller håll dig inom din vokalistiska kompetens ramar, por favor.
dummare än renen
Filosofi angående de svenska vägarnas absolut mest frustrerande fenomen: renarna.
Först kommer kanske lejon. Därefter kommer isbjörnar. I sin tur kan vi i all evighet rada upp vanliga björnar, noshörningar, kanske älgar, vargar, sibiriska tigrar, rävar och eventuellt någon liten pingvin. Efter att vi dragit igenom hela djurvärldens rangordning i smarthet och storhet kommer vi slutligen ner till daggmaskar, amöbor och encelliga djur. Sen kommer renarna.
Var dessa varelser har en plats i näringskedjan kunde vi tre små filosofer under en ungefärlig bilresa på fem timmar inte lyckas klura ut. Tillsammans med fästingarna är renarna de mest onödiga djur som finns, de kan över huvudtaget inte ha något syfte i naturens outgrundliga och evinnerliga kretslopp förutom att vara irriterande - såvida de inte är satta på jorden för att slicka vägsalt och orsaka hjärtattacker för bilresenärer. Om så är fallet klarar de sin uppgift helt galant. Att de dessutom är för korkade för att begripa att de garanterat inte skulle gå vinnande ur en tvist med en motorhuv, och för den delen inte heller inser att ljudet av en biltuta inte är någon form av vänskaplig förklaring, har förmodligen åtskilliga gånger gjort livet surt för både dem själva och diverse fordonsförare som inte hunnit bromsa i tid. Snacka om definition av ärthjärna. Från och med nu är ordspråket "dummare än tåget" utbytt och ersatt med "dummare än renen". Att vara dummare än en ren är fanimej värsta sortens förolämpning.
Idé: blir jag under någon period av mitt liv sysslolös och utled på min tillvaro ska jag bosätta mig i en liten stuga någonstans söder om Funäsdalen och roa mig med att hobbyskjuta renar. Snacka om välgörenhet för det mänskliga släktet. 
den store har talat
Sms signerat Gibbs:
"Ledsen att du måste uthärda ett dåligt presterande norrland,
i egenskap av allsmäktig borde jag skonat dig kan tyckas.
Men ja... mina vägar äro outgrundliga. Men jag har ett syfte.
Ha det bra!"
"Ledsen att du måste uthärda ett dåligt presterande norrland,
i egenskap av allsmäktig borde jag skonat dig kan tyckas.
Men ja... mina vägar äro outgrundliga. Men jag har ett syfte.
Ha det bra!"
vad hände med norrland?
Snö värmer en vintersportares hjärta.
Jag var uppriktigt sagt genuint lycklig över att för en gång skull få göra en lägervecka på svensk mark och på riktigt få uppleva ett vinter landskap som ligger på ett mindre avstånd än 6 timmars bussresa. Tanken på gångavstånd till backen och mat ifrån landets dyraste ICA-butik gav mig små nostalgiska tussar av välmående tillsammans med insikten om att Funäsdalen aldrig gör en besviken.
Eller jo, Funäsdalen kan visst göra en besviken. Vad norrland under denna vecka kunnat erbjuda har – till vår stora förtret – varit ungefär i klass med vad vi kunnat uppleva i vår varmgradiga byhåla cirka 40 mil krokig väg söderut. Istället för ett vinterlandskap med stämningsfulla snöfall och frost på rutorna har våra sex skiddagar bjudit på dimma, regn, is, plusgrader, grusig svart snö och blöta sittliftar. Torkskåpet har varit flitigt använt och jag har flera gånger starkt övervägt att klistra fast småsten under skosulorna för att över huvudtaget lyckas promenera över till stugan mittemot. När solen till sist lyckades krysta fram mellan molnen under denna eftermiddagen gav utsikten från toppen av berget snarare intrycket av att vi befann oss i mars månad än i november.
Norrland har hittills inte gjort sin plikt. Norrland har svikit mig, bedragit mig, lämnat, glömt och lurat mig, snuvat mig på den vykortsvinter med glada barn och manchester som jag så sett fram emot men inte fått. I min egenskap av alpinist är det antagligen min plikt att vara glad över enbart att jag fått åka skidor, men miljön och den fuktiga, ruggiga känslan som inte riktigt verkar vilja lämna vare sig mina kläder eller min kropp hindrar mig ganska rejält ifrån att ringa hem och försöka göra folk avundsjuka. Förmodligen skulle jag inte lyckas särskilt väl.
Det är en förbannad tur att det åtminstone finns pepparkaksdeg på ICA.
mus på fri fot
Moberg släppte Basil lös i min lägenhet. Jag befann mig inne i deras residens och iakttog under delad förvåning med Pontus hur mannen i fråga tog det lilla djuret i sina kupade händer och kvickt försvann ut genom ytterdörren, och hann dessutom stå som ett fån på hallmattan i säkert tio sekunder innan jag insåg att "min lägenhetsdörr är ju öppen... fuck!".
När jag störtat in till mig var det redan försent, Moberg var redan tomhänt och fnissandes på väg ut därifrån. Jag försökte muta, hota, slå och nypa honom att säga var på mina 38 kvadratmeter han släppt ut sitt vita husdjur, men han vägrar. Jag hinner i tio minuter irra runt i lägenheten i förtvivlan innan jag till sist hör ett litet krafsande uppe på min bokhylla ovanför sängen, varpå jag rotar fram en liten skrämd mus bakom min Stieg Larsson-trilogi.
Vid återlämnandet hade grannarna dessvärre valt att låsa sin dörr. En fight genom brevinkastet ledde dock till sist till att jag blev insläppt och kunde överlämna Basil till sin rätta ägare - som då valde att stoppa honom i en låda i frysen och deklarera att det skulle vara mitt - i min egenskap av dålig barnvakt - fel om han frös ihjäl.
Jag gick därifrån. Och hoppades på att de inte menade vad de sa.
(senare updt: Basil fick enligt uppgift lämna sitt minusgradiga fängelse redan i samma sekund som jag slog igen ytterdörren. han ska också - enligt uppgiftslämnarna - ha stått på tå vid frikännandet. Dagens vetenskapliga upptäckt är alltså att små, rödögda gnagare ställer sig på tå vid extrema temperaturer)
När jag störtat in till mig var det redan försent, Moberg var redan tomhänt och fnissandes på väg ut därifrån. Jag försökte muta, hota, slå och nypa honom att säga var på mina 38 kvadratmeter han släppt ut sitt vita husdjur, men han vägrar. Jag hinner i tio minuter irra runt i lägenheten i förtvivlan innan jag till sist hör ett litet krafsande uppe på min bokhylla ovanför sängen, varpå jag rotar fram en liten skrämd mus bakom min Stieg Larsson-trilogi.
Vid återlämnandet hade grannarna dessvärre valt att låsa sin dörr. En fight genom brevinkastet ledde dock till sist till att jag blev insläppt och kunde överlämna Basil till sin rätta ägare - som då valde att stoppa honom i en låda i frysen och deklarera att det skulle vara mitt - i min egenskap av dålig barnvakt - fel om han frös ihjäl.
Jag gick därifrån. Och hoppades på att de inte menade vad de sa.
(senare updt: Basil fick enligt uppgift lämna sitt minusgradiga fängelse redan i samma sekund som jag slog igen ytterdörren. han ska också - enligt uppgiftslämnarna - ha stått på tå vid frikännandet. Dagens vetenskapliga upptäckt är alltså att små, rödögda gnagare ställer sig på tå vid extrema temperaturer)
vem vill bli en hulk?
i-landsproblem:
Mina aktningsvärda föräldrar har varit politiskt korrekta och köpt hem ett lager lågenergilampor till min lägenhet (alla är vi eviga, aktiva miljökämpar...). Här om dagen hade dessa premiär för min del och en är numera installerad i mitt badrumstak. Dock gör den sig inte särskilt bra där.
Denna lilla energisparare ger ifrån sig ett skarpt, knepigt ljus som ger hela rummets interiör - inklusive mig när jag befinner mig där inne - ett spyliknande, grönaktigt skimmer. En sånt där ljus som gör att man undrar hur man egentligen släpper ut sig själv i samhället om dagarna, som får en att reflektera över undret att mitt ansikte inte suddades bort av fotografen på skolfotot. Som helt enkelt får en att framstå som omänskligt glåmig och anskrämligt ful.
Så trots att jag två dagar i svurit och suckat över att jag behövt treva i komplett mörker i mitt lilla kyffe till badrum har jag ikväll - den här gången frivilligt - än en gång borstat tänderna i mörker. Den färg mitt hår får i det ljus som för närvarande uppstår när man tänder min nyinsatta glödlampa påminner om den hårfärg två nära vänner fick när de badade i en pool med för hög klorhalt.
Vad gör man inte för fåfängan.
Mina aktningsvärda föräldrar har varit politiskt korrekta och köpt hem ett lager lågenergilampor till min lägenhet (alla är vi eviga, aktiva miljökämpar...). Här om dagen hade dessa premiär för min del och en är numera installerad i mitt badrumstak. Dock gör den sig inte särskilt bra där.
Denna lilla energisparare ger ifrån sig ett skarpt, knepigt ljus som ger hela rummets interiör - inklusive mig när jag befinner mig där inne - ett spyliknande, grönaktigt skimmer. En sånt där ljus som gör att man undrar hur man egentligen släpper ut sig själv i samhället om dagarna, som får en att reflektera över undret att mitt ansikte inte suddades bort av fotografen på skolfotot. Som helt enkelt får en att framstå som omänskligt glåmig och anskrämligt ful.
Så trots att jag två dagar i svurit och suckat över att jag behövt treva i komplett mörker i mitt lilla kyffe till badrum har jag ikväll - den här gången frivilligt - än en gång borstat tänderna i mörker. Den färg mitt hår får i det ljus som för närvarande uppstår när man tänder min nyinsatta glödlampa påminner om den hårfärg två nära vänner fick när de badade i en pool med för hög klorhalt.
Vad gör man inte för fåfängan.
August S och jag
Jag och August. August och jag. På sistone har vi varit väldigt tajta. På gott och ont.
August är lite svår. Han har skrivit en bok om ett rum i någon konstig färg som är något av en klassiker inom svensk litteratur och som jag i studiesyfte beslutade mig för att läsa. Så jag och August har de senaste tre veckorna dejtat flitigt under sena kvällar, buss- och flygresor samt håltimmar om vardagarna. Och trots att jag har gjort uppriktiga försök att tycka om och förstå August så har han och jag inte riktigt klaffat, bland annat för att vi förmodligen inte riktigt delar samma intressen och hjärtefrågor. Han är inte sådär galet intresserad av att skapa ett jämnställt samhälle, jag är inte sådär galet intresserad av att drunka i paranoid bitterhet. För all del att han bidrar till utvecklingen av mitt vokabulär, vilket jag ser som en beundransvärd egenskap, men för övrigt vill jag påstå att August inte riktigt har alla koppar i skåpet. Inte alla indianer i kanoten. Eller - som min kära tränare Wallner en gång uttryckt sig - hjulet snurrar men hamstern är död.
Ikväll tänker jag ta farväl av August, oavsett om jag kommer till sista sidan av hans förbannade Röda Rummet eller inte. Vårat förhållande är inte hållbart eller hälsosamt. Nu börjar min spurt. Därefter tänker jag lämna honom och hans bitterhet till sitt fortsatta passiva öde i skolans bibliotek.
Farväl August. It's not you, it's me.
(jag har läst 50 sidor på tre veckor och har ca 250 sidor att avverka idag. tur att jag köpte lite godis på taxfreen på väg hem från alperna samt har en fungerande kaffebryggare)
August är lite svår. Han har skrivit en bok om ett rum i någon konstig färg som är något av en klassiker inom svensk litteratur och som jag i studiesyfte beslutade mig för att läsa. Så jag och August har de senaste tre veckorna dejtat flitigt under sena kvällar, buss- och flygresor samt håltimmar om vardagarna. Och trots att jag har gjort uppriktiga försök att tycka om och förstå August så har han och jag inte riktigt klaffat, bland annat för att vi förmodligen inte riktigt delar samma intressen och hjärtefrågor. Han är inte sådär galet intresserad av att skapa ett jämnställt samhälle, jag är inte sådär galet intresserad av att drunka i paranoid bitterhet. För all del att han bidrar till utvecklingen av mitt vokabulär, vilket jag ser som en beundransvärd egenskap, men för övrigt vill jag påstå att August inte riktigt har alla koppar i skåpet. Inte alla indianer i kanoten. Eller - som min kära tränare Wallner en gång uttryckt sig - hjulet snurrar men hamstern är död.
Ikväll tänker jag ta farväl av August, oavsett om jag kommer till sista sidan av hans förbannade Röda Rummet eller inte. Vårat förhållande är inte hållbart eller hälsosamt. Nu börjar min spurt. Därefter tänker jag lämna honom och hans bitterhet till sitt fortsatta passiva öde i skolans bibliotek.
Farväl August. It's not you, it's me.
(jag har läst 50 sidor på tre veckor och har ca 250 sidor att avverka idag. tur att jag köpte lite godis på taxfreen på väg hem från alperna samt har en fungerande kaffebryggare)
valbergsvägens klotkamp
I begynnelsen fanns en tid då jag (med en liten hjälpande Kim-hand) glänste med mina färdigheter så att byhålans hela lilla bowlinghall med tillhörande café drog efter andan av häpnad och förundran. En otränad rookie lyckades övervinna Moberg the champ som med bittra, tunga steg fick lämna lokalen med ordet tjejpisk stämplat i pannan.
Idag ville han ha en revansch. Och well, han vann med typ 100 poäng på två serier.
Jag lever på tanken att jag helt enkelt ätit lite för dålig lunch.
Nästa vecka kommer jag tillbaka.
