the art of a buj

I samband med gårdagens ståhej svepte K under en snabb vistelse på golvet ut diverse prylar som var placerade i hyllorna i min tevemöbel. Detta fick mig att återupptäcka en del av min egendom som jag under mycket lång tid förträngt: min skivsamling. Eller min brist på skivsamling. Det hela beror på huruvida de fyra cd-skivorna och 2 dvderna över huvudtaget är tillåten att tituleras samling eller inte - eller om de för den delen har något samlarvärde över huvudtaget. Det hela utgjordes iallafall av en The Sounds, en Hellström, The Hives break-through-skiva, en nedbränd version av Armageddon (som jag vill att jag bad en vän fixa ungefär i mellanstadiet) samt en dvd med Tristan & Isolde. Men vad som även låg och gömde sig där i dammet var lite mer av ett fynd: en live-dvd med ovanstående Håkan från Lisebergshallen 2002. Och den är signerad. Både H och bandet tycks ha klottrat sina oläsliga namntecknigar med silverpenna över fodralet. Min stora fundering är vart i helskotta jag har fått den ifrån. Jag kan inte dra mig till minnes att jag befann mig i Götet 2002, än mindre att jag gått till en skivbutik och där hittat och köpt en signerad dvd. Eller för den delen stulit den av någon i sömnen. Men här står den plötsligt i min hylla. Alldeles glänsande oöppnad. Jag är förvirrad, men mest jublande glad. Det måste finnas en musikgud, och han har här stigit ned från himlen och med all sin godhet och härlighet skänkt mig en live-dvd. Tack och amen!

Pontus Hultén (med sällskap) i högform:
det juicepaket i mitt kylskåp som var tänkt att stilla min morgontörst i en vecka framöver blir delvis planspräckande snabbt uppdrucket samt även antastat i form av ett hål på vardera långsida av paketet. Troligtvis var mordvapnet en kökskniv som tidigare använts till att servera scones. Summan av kardemumman: när jag  ca en snooze efter 07:00 imorgon sömndrucket ska hälla upp ett glas juice är chansen att jag träffar glaset ungefär minimal medan risken för att spilla på bordet är minst sagt överhängande. Nästan absolut. Den enda lösningen på mitt problem jag hittils funnit är att dricka med sugrör direkt ur förpackningen. "Lösningen på alla världens problem är silvertejp" hör jag min fars kloka stämma eka i huvudet - så många gånger som jag hört mantrat och bara suckat åt det. Förlåt pappa, förlåt. Att göra innan läggdags; en rannsakan av städskåpet.

Moberg lämnade efter sig en 5 kilos vit burk med proteinpulver när han gick. Den står mitt på golvet och ser förbannat missanpassad ut. Skulle någon snegla in genom fönstret och missa etiketten med texten "maximal viktökning!" skulle vederbörande förmodligen tro att jag tillverkat knark. Eller köpt in en årsförbrukning av tvättmedel.

"But first they have to survive my Tough Love!"
Trean 22:00. Vad fan. En kille som stämplat sig själv som loveguru ska hjälpa ett gäng i hans mening behövande kvinnor att hitta dejter och utveckla förhållanden. Gruppterapi, underklädespartyn och vetenskapliga tester på killar för att fastställa vad som funkar eller inte - varpå gurun dessutom emellanåt bryter in med små videodagbok-snuttar a lá dokusåpa för att analysera sönder reaktioner och situationer hos kvinnor och män till minsta beståndsdel. Som att spela förhållande-facit. För att övertyga oss om att förhållande-facit finns.
Paradise Hotel har väl för all del en smärre "du vet att du vill kolla"-faktor, men detta är enbart patetiskt. Slår vad om att centralfiguren är en ensam jäkel som aldrig haft en flickvän i hela sitt liv. Eller så är han bög.

Tack och lov att P3 live sände Fleet Foxes från Roskilde i somras. Annars hade jag i skrivande stund totalt tappat förtroendet för 2000-talets kulturarv. Nu är jag istället bara jävligt irriterad och måndagstrött.

För någon minut sedan fick jag ett samtal från Pontus. Han meddelade att en katt hade bajsat på min dörrmatta. Sedan skrattade han och Andreas jättemycket. Jag har fortfarande inte tagit ställning till huruvida de driver med mig eller inte. Om inte ska jag för all framtid förakta katter (förlåt kalle...).

Den återkommande beslutsångesten som alltid hemsöker oss på östsidan bosatta skidåkare under torsdagkvällarna innan de få och härliga homecoming-helger vi tillges under vinterhalvåret är det ständiga valet tåg vs. flyg. Efter mina erfarenheter av förseningar och omvägar förbi divese hålor ("men vadåa, kan dunt jämt slääpp av oss södra viken då?") under den senaste tågresan tog jag - liksom tre andra - ett moget beslut att ta flyget hem 16:50 fredagkväll.
Som att någon ond kraft var ute för att sabba våra liv just den kvällen har ni här nu anledningen till att man I-N-T-E ska besluta om att flyga med Nextjet till Arlanda vid ett sådant val:

Flyget avgick enligt utsatt tid. Efter tio minuter i luften meddelar piloten att det är fel på landningsställen. Vi går in i en sinnesstämning som skulle kunna beskrivas som lätt panik. Efter ytterligare fem minuter meddelar piloten att felet med ställen är att de inte går att fälla in, vilket gör att vi absolut inte kan flyga hela vägen till stockholm utan istället måste vända om och landa igen - i Torsby. Där får vi får kliva ur och återigen slå oss ner i den lilla, obekväma soffgruppen vid receptionsdisken och rulla tummarna. Då hungern börjat härja svepte vi i oss mängder av varm oboy i plastmuggar från kaffeautomaten som stod i ett hörn samtidigt som vi under stor besvikelse kostaterade att de traditionella renklämmorna (tunnbrödsmackor, typ) som alltid har legat i bolagets matsäckspåsar bytts ut mot arraksbollar. Vår picknick kantades av självömkan och klagan samt telefonsamtal till alla vi kunde förnimma fortfarande fanns kvar i torsby och som måhända kunde fixa fram lite käk åt oss.
Efter ungefär en timme konstateras det att planet var trasigt och kunde lagas för avfärd. Däremot fanns det en taxi till vårat förfogande, en taxi som först skulle ta vägen förbi Hagfors för att hämta upp den stackare som väntade där och därefter hämta upp oss i Torsby - en beräknad tur på ungefär 60 minuter. Lycka blandat med förfäran. En man med gul väst förbarmade sig över oss och tog sin bil in till byn för att införskaffa lite mat till de väntande. Fredagsmys den 23 januari: hamburgare från Sibylla i en soffa på torsby flygplats med surrande takfläktar och handboll på teve.
Taxichauffören som enligt beräknad ankomsttid anlände i en silvrig minibuss var en genuin ur-värmlänning med sjungande dialekt och vitt hår ända ner på axlarna. Hela vägen till Karlstad skrattade vi gott från baksätet åt hur han berättade gamla historier för den stackars mannen som satt i framsätet om taxikörning, julgranar, kyla och sin hemvist Råda - samtidigt som han hade ticks i form av att rycka på axlarna medan han pratade. Ca 20 gånger i minuten. Ingen överdrift, vi räknade. Att leda honom till rätt terminal när vi väl kom fram till Arlanda lät ungefär såhär : "Höger här. Det är skyltat, terminal 2 och 3. Rakt fram här. Nej, inte vänster! Rakt fram! Inte där, det är ENKELRIKTAT! Vänster-vänster. TA DEN ÖVRE! Nähepp... ta den nedre då".

När pappa äntligen svängde in på grusgången hemma var klockan 01:20. Min torsdagsberäkning hade med marginal varit hemkomst ca 19:30. En diff på ungefär 5 timmar då.
På måndag tar jag tåget.



(fotograf och festis-ägare: Fredrika Hjelm)

Övrigt ofog a la granne: att äta popcorn med kniv och gaffel.

Cirka 20:00 - hemkomst.
Eftermiddagen har jag spenderat på kafé och stapplar nu innanför dörren med en matkasse i ena handen och en väska överfull av böcker, skrivblock och bic-pennor i den andra. Trött och hungrig beger jag mig till lägenhetens köksdel och hivar upp fem paket nudlar ur plastkassen från konsum. Låter resten av innehållet ansluta sig till ketchupen och det halva mjölkpaketet i mitt halvtomma, livlösa kylskåp medan jag väntar på att vatten ska koka upp i en kastrull. Men det går för långsamt. Hungrig. Jag plockar ner ett flingpaket från ett skåp och sätter mig tillrätta på diskbänken samtidigt som jag blänger argt på kastrullen. Öppnar ett skåp som befinner sig på armlängds avstånd. Saft? Nej. Juice? Nej. Mjölk? Nästan slut. Men jag har vitamin-brustabletter. Tar ett glas ur diskstället, vilket trots sin lovande placering till min stora förtret fortfarande har fettfläckar längs kanten. Med avsmak ställer jag det i vasken och låter det komplettera den hög av övrig disk som på två dagar redan börjat växa sig osmakligt stor.
När min mycket spartanskt tillagade måltid är färdig tar jag med mig tallriken till soffan. Det är Simpsons på kanal 6. Den här tiden på dygnet är det alltid tecknat på kanal 6. Det vet jag. Tevetablån i mitt bakhuvud säger mig att jag precis missat Cops, vilket jag är mycket lättad över.
När jag går tillbaks med tallriken till köket märker jag att det är tandkrämsfläckar på hallgolvet. Förmodligen kom det sig av att jag med tandborsten i munnen var tvungen att springa till dörren när Pontus imorse iförd morgonrock och tofflor knackade på dörren och bad att få låna lite smör till sina rostade mackor - ett kort besök han avslutade med att kasta en blick i min hallspegel och sucka "fan, jag är schleten".

Och när jag en halvtimme senare åter igen hivar ner flingpaketet från skåpet till följd av den enbart flyktiga mättnadskänslan ett paket nudlar ger kommer jag underfund med hur jag sätter ord på min tillvaro: jag är en ungkarl. Och när jag är hemma lever jag ungkarlsliv. Trots att jag inte är en ung karl - eller för den delen någon karl över huvudtaget - utvecklar jag bitvis beteenden som påminner starkt om den där klassiska har-ännu-inte-tagit-tag-i-sitt-liv-karaktären i amerikanska filmer. Jag har IKEA-möbler, plastblommor, serietidningar i badrummet och ambitioner att sno lillebrors tevespel. Det enda som fattas är i princip ett glasbord och folköl i kylskåpet. Lite manliga hormoner också, kanske. Men icke desto mindre - mitt bränsle är snabblagat och senaste gången jag städade var i slutet av november.
Jag borde kanske ta en extra titt i spegeln efter skäggstubb.

Höjden av skidbögighet är när man börjar snacka väderlek i valla-termer.
"Hur blir vädret imorgon?"
"Tja... förmodligen röd Holmenkol. Plus lite GW 25, skulle jag tro"

Emilia: "Jisses! Det är första gången jag deltagit i en tävling som nämns på teve! Även om vi kanske inte rent tekniskt deltagit, men ändå..."  





Så vad har celebriteterna som förmodligen vid tidpunkten för filmandet äter luch på hotellet som syns i bakgrunden sysslat med under två sibiriska dagar?
- Gymmat i hotellets minimala gym (som egentligen inte borde förtjäna beteckningen "gym" utan istället något i stil med "motionshörna"...), sett en halv säsong av How I met your mother samt förbannat teveapparaterna som vägrar visa annat än kanal 1, 2 och 6. Sen har vi hostat lite de gånger vi varit tvugna att gå ut också - ett antal vi gjort allt i vår makt för att hålla så lågt som möjligt.
The idrott life of a slalomåkare.

I SVT:s morgonprogram såg vi en gästande kille som presenterades med titel Överlevnadsexpert och hade till uppgift att tipsa tittarna huruvida man bäst klär sig och beter sig för att klara kylan som tycks ha tagit ett krampaktigt grepp om landet. Eftersom att vi hade två träningspass på skidor i cirka 30 minusgrader på schemat för dagen makade vi på våra stolar och höjde ljudet på teven för att höra vad denne vishetens man hade för erfarenheter att dela med sig av till svenska folket när det gällde överlevnad i kyla.
Och så, efter tio minuters prat, hade han tillsammans med programledaren och oss besvikna köldrädda tittare ihopkurade framför teven dragit slutsatsen att det bästa sättet att undvika köld är att tillämpa någon form av huvudbonad. Att bära mössa, alltså. Samt att helst ha en sko med tjock sula. Vi hade med förväntan sett fram emot detaljerade beskrivningar av hur man syr in värmeslingor i kläderna eller bäst placerar tejp i ansiktet för att undgå köldskador, måhända någon dold fakta om den hur en ultimat temperatur på dricksvattnet kanske bidrar till att man lättare håller igång blodcirkulationen för att få fingrar och tår varma. Men nä. Expertisen har talat till folket: bär mössa och tillvaron är räddad!


Guide till hur man förflyttar sig 145 mil på 36 timmar med fyrhjuliga fordon (helst en minibuss utan värme för fötterna och med fönster man måste använda isskrapa på insidan av):
Gävle - Hudiksvall - Gävle - Torsby - Tärnaby.
Som en förirrad, alkoholiserad man på Åre Torg strax före nyår en gång sade: "Välkommen till Jämtland, här är det kallt!". Fast nu är vi istället nästan i Lappland. I Lappland. Jag är inte gjord för breddgrader som dessa. Överlever jag (vilket jag ju måste göra så länge jag behåller mössan på, visst?) ska jag aldrig mer klaga över värme eller svett, utan istället spara det på burk och ta fram det i stunder som denna.

En glasflaska med skjutkork och 8 flickor i ett grönt hus på skomakargatan.

"Öppna balkongdörren! Skruva upp korken lite, ge den en lätt shake och så skjut utåt."
"Gah, vi måste hinna innan tolvslaget! Skynda!"
"Fan, den sitter ju skithårt! Hjälp!"
"Men skaka den då!"
"Tänk om vi träffar någon i huvudet?"
"MEN HALLÅ, DEN GÅR INTE UPP! Här, prova du! Snabbt!"
"Jamen få hit den då! Fan, SKITFLASKA! Vi provar tillsammans, ta i!"
"Håll den utåt! Akta taket! Var är glasen nudå?!"
"SKAKA MER! SKYNDA! KLOCKAN!"

Typ tre minuter går.
"POFF!"
"WOHO! Ni gjorde det tjejer! Men alltså, vad är klockan?"
"Ingen aning. Är den över tolv?"
"Jag tror inte det. Eller? Fast jo, min är visst det! Två minuter över..."
"Jaha. Eh. Men... Gott nytt år då allesammans!"