the art of a buj

Jag befinner mig på apoteket. Jag har tagit en kölapp och har slagit mig ner i en skapligt hård trästol för att vänta på min tur. Ungefär två stolar bort sitter en tant som har en lila mössa på huvudet, en flätad korg i knät och - liksom jag - en liten vit nummerlapp i handen. Vi väntar tillsammans och ler mot varandra som goda medborgare.
Efter någon minut kommer en man in. Även han har garanterat passerat 65-strecket. Denne man och tanten med mössan måste förmodligen vara bekanta sedan innan för han tar en lapp, slår sig ner i stolen brevid mig och börjar ivrigt konversera med tanten. Om hundar och om vinterskor. Om kaffe.
Jag fortsätter att umgås med min stol.
Inifrån butiken kommer nu plötsligt en annan liten tant kilandes och utbrister att nämen är det ni som sitter här och tjattrar? Det var minsann inte igår! Har ni sett vad havregrynsgröten är billig på Konsum?. Inom kort anländer ytterligare en liten böjd farbror som även han ansluter sig till sällskapet och varmt blir välkomnad. Han har väldigt långa örsnibbar, lyckas jag notera. Vad tunna vantar du har Arne, går det vägen i den här kylan? Mitt barnbarn fick en cykel i födelsedagspresent med massor av små kulor i hjulen, det låter förfärligt. Jag bakade en fantastisk sockerkaka här om dagen, ni borde komma över på en skvätt kaffe snart!


Plötsligt fann jag mig själv sittandes som ett litet, o-rynkigt svart får mitt någon form av oförberedd, ämneslös konferens. Ett spontant vardagsmöte med någon liten procentenhet av byns andel människor födda medan hitler fortfarande levde.

Min generation har Facebook. Vi har Wayne's.
Pensionärerna har Apoteket.

Förra veckan spenderade Moberg en vardagkväll i min ljusblå soffa utrustad med en sax, en penna och en tejprulle. Samt massor av inspiration. Offret för hans konstnärliga ådra var en blå skokartong från Adidas han nyss fått fatt i.
Han klippte och klistrade och lyckades efter lite knåpande få till en dörr och två fönster. Han delade av insidan i två rum. Han gjorde en liten kubisk dörrskylt och skrev "Jerry" med blyertspenna. Deklarerade att han skulle köpa en vit mus vars namn skulle vara Jerry och vederbörande skulle få skokartongen till hem.
Det redan översvämmande lager av upptåg och fuffens orsakade av denna nyckfulle lille man som redan fanns i våra bakhuvuden påminde oss vid tillfället om att det inte finns några spärrar gällande vad han kan åstadkomma, men icke desto mindre kunde vi den här gången inte föreställa oss hur han skulle lyckas göra verklighet av sin idé. Ett husdjur. 48-timmars-Scrubsmaraton-människan och Jerry. Nej, det kunde bara inte gå. Så vi kastade helt enkelt tanken i papperskorgen.

Det bor fortfarande inte någon Jerry i skokartongen. Han rymde tydligen redan i Arvika och flydde in under frysen för att sedan inte återvända mer. Däremot har en liten Basil materialiserat sig i den flyende Jerrys lilla kartong-kvart.
Han äter k-special och russin ur ett gammalt ettan-lock. Han har en tendens att skita överallt förutom på sin avsedda boningsyta (bland annat på mig). Han kostade trettio spänn och är - citat: Karl - "förmodligen avsedd som mat för ormar och sånt äckel". Men icke desto mindre är det - som utlovat - en mus. I en skokartong.

Efter att ha pendlat mellan en mindre storstad i södra norrland och en byhåla i värmlands djupaste skogar för tredje året i rad har självklart vissa kultur- och miljöskillnader för mig blivit ganska synliga mellan dessa två platser (för att inte tala om hur det måste kännas för alla stockholmare som gjort samma sak, att de inte drabbats av identitetskriser allihopa är för mig ett under i sig). Vissa småsaker är förstås lätta att lägga märke till, exempelvis att ett mindre klientel människor i Gävle äger en huvtröja med texten "Fuck you I drive a Volvo" eller plöstligt skulle utbrista "jämt så de knuller i mun!" eller "hônna ska ve gääär?" jämfört med i Torsby. Men denna helg har jag dessutom fått möjligheten att konkret reflektera över två åtminstonde till synes relativt jämförbara fenomen som existerar både i både Gävle och Torsby: raggarrundan en fredagkväll.



Raggarrundan Torsby

tur: lilla fyrkanten järnvägsgatan-jouren-konsum-quickly.
fordon: omlackad, sönderslagen, sliten volvo 740 från absolut senast 1990. helst dekorerad med en höbal på taket eller någon rävsvans hängandes ifrån backspegeln. får ej ha genomgått godkänd besiktning eller bära registreringsskylt.
musik: eurodisco, något lokalt dansband eller Eddie Meduza.
sevärdheter: fulla människor i ålderklass 10 till 60 år, lång kö till fyllekäkshaket, baksnus som viner genom luften, skinnjackor, ölmagar och minst ett slagsmål.
tillstånd: så bra man kan må efter att ha druckit bävertass


Raggarrundan Gävle
tur: max norr-max söder
fordon: mörkblå volvo v70 från senare delen av 2000-talet med takbox.
musik: Eros Ramasotti.
sevärdheter: slottstorget, vasaskolan, rådhuset, salongsberusade ungdomar som röker i mindre grupper utanför Nivå och Heartbreak och kastar förvånande blickar efter en mörk volvo v70 med takbox och italiensk skönsång dånandes genom nervevade rutor.
tillstånd: fylld till bredden av lösgodis och fortfarande salig över att Idol hade Michael Jackson-tema

Första 1,5 timmarna: sova. Vakna. Kalle bedyrar att det är helt okej att se ut som en död häst och dregla på bilsätet när man sover.

Kommande timme: lyssna på P3. Förundras.
Depåstopp ett: Mc D i Köping. Astrid blir euforisk över att få se stadens säregna namnskylt. Noterar att en liten flik av min kofta blivit klämd i bildörren och hängt - förmodligen fladdrandes - utanför bilen hela vägen. Blött.

Någonstans efter örebro: karl kör fel med argument "vadå, brukar E18 svänga här?"
Efter att ha hamnat i typ Kumla innan vi lyckas vända: ordlekar.
Depåstopp två: ensligt Statoil. Köpa godis för skramlet i myntfacket.
Kommande 40 minuter: prata kattspråk med karl.
Spurtsträcka förbi Sunne: tystnad. Malin och Astrid gillar inte kattspråk.


Huvudstadshelg från the Bromma side of town. Karl tycktes leva i någon slags nyupptäckt gyllene tillvaro under dessa dagar med ständigt upprepande fraser såsom "alltså... fan vad det är skönt att vara hemma!" eller "är inte stockholm fint på hösten?".
Vad jag vet blir löven röda på fler ställen också. Men jaja.
Lika exalterad och puppy-eyed som jag blev över att få spendera pengar på Weekday blev han över att få spendera pengar i små asiatiska livsmedelsbutiker. Ungdomars skilda värderingar (frågan är bara om det är mina värderingar som är materialistiska eller hans som är galet nördiga)

Vinterfeeling. Grötfrukost. Hetspluggkvällar. Vallabodssnack.
Chokladbollar. Oerhörda mängder tid spenderat på kortspel.
Skenande kor. Mobbning av prao*. Fight med envis diskmaskin.
Massor av återseenden.
Storm. Snökedjor. Frusen mat. Horisontellt regn. Liftköer.
Stretig bansättning och utspilld dressing i ryggsäck**.
Kalla fingrar. Kall näsa. Kalla tår.
Kall dusch för att killarna varje jävla gång på ett kick lyckas förbruka lägenheternas lager varmvatten.


*martina
**isak


Visst att uppvärmning är nödvändigt i samband med träning eller extrema temperaturer alt. väderlekar, men att behöva köra diverse hålla-värmen-övningar inomhus efter träning och efter dusch hör inte till normaliteterna – och definitivt inte till vad man vill skriva på listan över sina vardagliga rutiner. När man till och med behöver sitta med dunjacka i tevesoffan kan man väl kanske få tycka att det gått lite väl långt.
Men det som inte dödar, det härdar. Dessutom kanske sänkt kroppstemperatur är hälsosamt på något diffust, kufiskt plan.
Livsstil signerat Norge.



Har noterat att en grupp som syftar till denna känslococktail gällande alla alpinisters mekka har formats på facebook: Vi som hatar Juvass men älskar skidåkning!. Träffsäkert. Idag har 22 av mina vänner visst gått med. Den står i höjdpunkts-spalten. Denna kommer nog tamejtusan till och med bli större än min och Amandas.

J: E! Vad göra?
E: För mig står det mellan en joggingtur med robin (som förtillfället kollar på aik-brommapojkarna, dock inte allsvenskan utan repris ifrån gothia, spelarna är 10år och han är helnöjd) eller en rullskidtur med anna men jag tror hon är sjuk.

Killar, ni brukar klaga på att typ damallsvensk fotboll är det mest händelsefattiga och glädjelösa och vice versa som finns och att ni hellre skulle svälja en burk bullens pilsnerkorv hel än att se en sådan match. Men här har vi helt enkelt beviset på att när det kommer till just sporten fotboll har ni inga spärrar alls. Inga alls.

(och till viasat fotboll: det här var droppen. Har ni så oerhört lite att visa på teve kan ni väl trycka in lite annan idrott eller varför inte ett FG- eller Little Britain-avsnitt? viasat fotboll/säregen humor? tack!)

Cirka tre sekunder efter att jag entrat min lägenhet slits dörren hastigt upp igen och Moberg stormar in. Med tanke på hans snabba intåg måste han antingen ha suttit på vakt vid brevinkastet och väntat på min hemkomst, antingen legat i sin säng med örat tryckt mot väggen i väntan på smälla-igen-dörr-ljud ifrån min halva av övre trappuppgången. Helt klart har han iallafall suttit på helspänn.
"Var är den?" säger han lugnt. Lugnt men bestämt.
Jag är oförstående och gör en min som påvisar detta. Han knyter nävarna och går förbi mig in i köket.
"Var ÄR den...?"
Han ät hotfull nu. Jag letar i mitt intellektuella arkiv. Vad vill han? Varför attityden? Varför den plötsliga ondskan, som driven av en lidelse?
"Frysen."
Han kastar sig på handtaget, sliter upp luckan och finner snabbt vad han letar efter. Begäret lyser i hans ögon när han under tystnad observerar microns siffror som långsamt tickar nedåt ifrån 2:00 min. Hans blick vidgas när den till sist ger ifrån sin ett bekant plingande ljud. Han ser nöjd ut och sätter sig vid köksbordet.
"Sådär ja, här rök just min enda anledning att åka till juvass!" säger han glatt, varpå han tar en tugga av det gigantiska bakverket han har på tallriken framför sig.
Bakverket aka de legendariska juvass-bullarna. Bakverket aka resultatet av ett vad jag förlorade mot Max i vem som hade tightast solbränna efter sommarens utomlandsvistelser (aka vadet Max vann enbart för att hans håriga ben fick honom att se brun ut - jag står fortfarande för åsikten att det är fusk).
Aka Mobergs enda anledning att åka till Norge på träningsläger.