updt.
Framme och fyrbäddsrum. Alla har en varsin hockeytrunk samt pjäxbag = T-R-Å-N-G-T
!
På vägen hade vi dunk-a-dunk så gott vi kunde med det musikutbud som fanns, samt väldigt roligt då vi diskuterade säsongens tidigare bussresor (värsta minnet: då vi åkte till Norge i höstas och jag var nykomling satt jag mellan Malin och Emilia. Den sista timmen av hemresan fick malin för sig att hon skulle leka djungelvandring på min arm, och lät diverse "krokodiler", "hakspettar" och "krabbor" vandra fram och tillbaka över min underarm - rätt och slätt översatt som en nyp- och tusen nålar-upplevelse. När vi var framme och tände lampan i den annars mörka bussen såg vi att min arm i princip var helt lemlästad, röd och rispig - och de skrattade gott åt att de klagat på det ylande av smärta jag utbrustit under själva ritualen, då de i det dunkla ljuset inte för sina liv begripit varför jag klagade så mycket av bara "lite tjuvnyp").
Ipod top 5:
Yelle - A Cause de Garcon
Veronica Maggio - Måndagsbarn
Hot Chip - Ready For the Floor
Those Dancing Days - Those Dancing Days
Eskalator - Rocksteady Bil
(tar lite hjälp av YouTube här. Tack YT!)
!På vägen hade vi dunk-a-dunk så gott vi kunde med det musikutbud som fanns, samt väldigt roligt då vi diskuterade säsongens tidigare bussresor (värsta minnet: då vi åkte till Norge i höstas och jag var nykomling satt jag mellan Malin och Emilia. Den sista timmen av hemresan fick malin för sig att hon skulle leka djungelvandring på min arm, och lät diverse "krokodiler", "hakspettar" och "krabbor" vandra fram och tillbaka över min underarm - rätt och slätt översatt som en nyp- och tusen nålar-upplevelse. När vi var framme och tände lampan i den annars mörka bussen såg vi att min arm i princip var helt lemlästad, röd och rispig - och de skrattade gott åt att de klagat på det ylande av smärta jag utbrustit under själva ritualen, då de i det dunkla ljuset inte för sina liv begripit varför jag klagade så mycket av bara "lite tjuvnyp").
Ipod top 5:
Yelle - A Cause de Garcon
Veronica Maggio - Måndagsbarn
Hot Chip - Ready For the Floor
Those Dancing Days - Those Dancing Days
Eskalator - Rocksteady Bil
(tar lite hjälp av YouTube här. Tack YT!)
(upthere, Yelle a la Google)
allas vår skandalqueen väser vidare
Jag vet vad större delen av min bekantskapskrets tycker om Britney. Jag vet vad Josefin Craford tycker om Britney.
Efter att ha hört "Break the Ice" och "Piece of me" var jag helt enkelt tvungen att ladda ner nya "Blackout" för att bilda mig en uppfattning. Nog hade jag i bakhuvudet att "Gimmie More", som i motsats till de andra två var några levels för vulgär, också var ett spår på denna platta, men jag hade ändå förhoppningar att skivan skulle kunna vara någonting. Förhoppningar om att det kanske skett någon utveckling musikaliskt hos denna dramadrottning, att det fanns någonting litet inuti henne som under detta längre uppehåll från studion börjat växa ifrån hennes gamla tidigare "se mig jag är sexig".
Men uppenbarligen hade inte detta förändrats. Nu är det bara "se mig jag är sexig fastän jag fött två barn!".
"Blackout" är en bekräftelse-skiva, en CD-rom proppad till bristningsgränsen men intetsägande spår innehållande 90% porrigt Pussycat Dolls-flås med hes ("sexig") röst och ordet "Babe" yttrat alldeles för många gånger. jag trodde faktiskt att hon var på väg mot ett något mer electro håll, men det visar sig att jag hade fruktansvärt.
Så jag hänger kvar vid de wellknown MTV-låtarna och raderar i besvikelse de resterande 14 spåren.
Ingenting nytt att synka till ipoden idag heller.
parknörderier.
Tog en walk in the park med M idag. Sedan gick vi hem och tittade i feting-skolkatalogen (att slå ihop alla gymnasieskolornas skolfoton i en enda katalog är ju genialt - nu kan man ju verkligen frossa i spaneri!) alldeles för länge, åt morotsstavar och såg på Hipp! Hipp!
Tyvärr fick jag inte se deras halvtama talgoxe.
Väl hemma igen slog jag mig ner i soffan för att se Greys, såsom jag nu tar för vana att göra om onsdagskällarna. Varje vecka känns det som att vi tjejer får planera dagen in i minsta detalj utifrån teven, eftersom att alla bestyr måste vara avklarade till strax efter åtta för att man ska hinna baka någonting och sitta redo framför kanal 5 exakt klockan tjugoettnollnoll sharp - samtidigt som killarna whinar över att vi över huvudtaget ser på just Greys, de är bara på plats för att de vet att det vankas sockerbomber i samband med sjukhusserier.
Jag har följt Greys som en envis mygga ända från start. Har bara blivit mer och mer fast, blivit mer och mer förälskad i skådespelarna och gråtit större och sötrre floder för varje lite sorg som tyngt ner avsnitten.
Sorgligt men sant så tycker jag numera att trailern i reklamen är mer spännande än avsnitten. Alla lite lagom intressanta interna relationsproblem varvade med absurda eller tragiska fall och patienter gav liksom en bra dos av vad en sjukhusserie ska skildra - utan att vara en kopia av Cityakuten.
Men för tillfället är Greys bara trassel på relationsfronten. Dessutom utan några roliga patienter över huvudtaget.
Bara en massa sex och hopp och studs fram och tillbaka, och dr. Dreamy framstår för mig som en större och större idiot för varje gång han öppnar käften.
Det känns som att serien helt enkelt har blivit orealistisk, inga människor som klarat sig igenom läkarutbildningen kan vara såhär puntade.
Och jag är ledsen. Jag är ledsen över att onsdagskvällarna aldrig kommer bli desamma, ledsen över att jag kommer att behöva klanka ner på något som jag försvarat emot påhopp av det maskulina könet så länge och ledsen över att George har tappat hela sin söthet (kan bero på den nya frisyren).
Så vad gör jag nu?
Erkänner att det bara är House som håller i längden.
Tyvärr fick jag inte se deras halvtama talgoxe.
Väl hemma igen slog jag mig ner i soffan för att se Greys, såsom jag nu tar för vana att göra om onsdagskällarna. Varje vecka känns det som att vi tjejer får planera dagen in i minsta detalj utifrån teven, eftersom att alla bestyr måste vara avklarade till strax efter åtta för att man ska hinna baka någonting och sitta redo framför kanal 5 exakt klockan tjugoettnollnoll sharp - samtidigt som killarna whinar över att vi över huvudtaget ser på just Greys, de är bara på plats för att de vet att det vankas sockerbomber i samband med sjukhusserier.
Jag har följt Greys som en envis mygga ända från start. Har bara blivit mer och mer fast, blivit mer och mer förälskad i skådespelarna och gråtit större och sötrre floder för varje lite sorg som tyngt ner avsnitten.
Sorgligt men sant så tycker jag numera att trailern i reklamen är mer spännande än avsnitten. Alla lite lagom intressanta interna relationsproblem varvade med absurda eller tragiska fall och patienter gav liksom en bra dos av vad en sjukhusserie ska skildra - utan att vara en kopia av Cityakuten.
Men för tillfället är Greys bara trassel på relationsfronten. Dessutom utan några roliga patienter över huvudtaget.
Bara en massa sex och hopp och studs fram och tillbaka, och dr. Dreamy framstår för mig som en större och större idiot för varje gång han öppnar käften.
Det känns som att serien helt enkelt har blivit orealistisk, inga människor som klarat sig igenom läkarutbildningen kan vara såhär puntade.
Och jag är ledsen. Jag är ledsen över att onsdagskvällarna aldrig kommer bli desamma, ledsen över att jag kommer att behöva klanka ner på något som jag försvarat emot påhopp av det maskulina könet så länge och ledsen över att George har tappat hela sin söthet (kan bero på den nya frisyren).
Så vad gör jag nu?
Erkänner att det bara är House som håller i längden.
