parknörderier.
Tog en walk in the park med M idag. Sedan gick vi hem och tittade i feting-skolkatalogen (att slå ihop alla gymnasieskolornas skolfoton i en enda katalog är ju genialt - nu kan man ju verkligen frossa i spaneri!) alldeles för länge, åt morotsstavar och såg på Hipp! Hipp!
Tyvärr fick jag inte se deras halvtama talgoxe.
Väl hemma igen slog jag mig ner i soffan för att se Greys, såsom jag nu tar för vana att göra om onsdagskällarna. Varje vecka känns det som att vi tjejer får planera dagen in i minsta detalj utifrån teven, eftersom att alla bestyr måste vara avklarade till strax efter åtta för att man ska hinna baka någonting och sitta redo framför kanal 5 exakt klockan tjugoettnollnoll sharp - samtidigt som killarna whinar över att vi över huvudtaget ser på just Greys, de är bara på plats för att de vet att det vankas sockerbomber i samband med sjukhusserier.
Jag har följt Greys som en envis mygga ända från start. Har bara blivit mer och mer fast, blivit mer och mer förälskad i skådespelarna och gråtit större och sötrre floder för varje lite sorg som tyngt ner avsnitten.
Sorgligt men sant så tycker jag numera att trailern i reklamen är mer spännande än avsnitten. Alla lite lagom intressanta interna relationsproblem varvade med absurda eller tragiska fall och patienter gav liksom en bra dos av vad en sjukhusserie ska skildra - utan att vara en kopia av Cityakuten.
Men för tillfället är Greys bara trassel på relationsfronten. Dessutom utan några roliga patienter över huvudtaget.
Bara en massa sex och hopp och studs fram och tillbaka, och dr. Dreamy framstår för mig som en större och större idiot för varje gång han öppnar käften.
Det känns som att serien helt enkelt har blivit orealistisk, inga människor som klarat sig igenom läkarutbildningen kan vara såhär puntade.
Och jag är ledsen. Jag är ledsen över att onsdagskvällarna aldrig kommer bli desamma, ledsen över att jag kommer att behöva klanka ner på något som jag försvarat emot påhopp av det maskulina könet så länge och ledsen över att George har tappat hela sin söthet (kan bero på den nya frisyren).
Så vad gör jag nu?
Erkänner att det bara är House som håller i längden.
Tyvärr fick jag inte se deras halvtama talgoxe.
Väl hemma igen slog jag mig ner i soffan för att se Greys, såsom jag nu tar för vana att göra om onsdagskällarna. Varje vecka känns det som att vi tjejer får planera dagen in i minsta detalj utifrån teven, eftersom att alla bestyr måste vara avklarade till strax efter åtta för att man ska hinna baka någonting och sitta redo framför kanal 5 exakt klockan tjugoettnollnoll sharp - samtidigt som killarna whinar över att vi över huvudtaget ser på just Greys, de är bara på plats för att de vet att det vankas sockerbomber i samband med sjukhusserier.
Jag har följt Greys som en envis mygga ända från start. Har bara blivit mer och mer fast, blivit mer och mer förälskad i skådespelarna och gråtit större och sötrre floder för varje lite sorg som tyngt ner avsnitten.
Sorgligt men sant så tycker jag numera att trailern i reklamen är mer spännande än avsnitten. Alla lite lagom intressanta interna relationsproblem varvade med absurda eller tragiska fall och patienter gav liksom en bra dos av vad en sjukhusserie ska skildra - utan att vara en kopia av Cityakuten.
Men för tillfället är Greys bara trassel på relationsfronten. Dessutom utan några roliga patienter över huvudtaget.
Bara en massa sex och hopp och studs fram och tillbaka, och dr. Dreamy framstår för mig som en större och större idiot för varje gång han öppnar käften.
Det känns som att serien helt enkelt har blivit orealistisk, inga människor som klarat sig igenom läkarutbildningen kan vara såhär puntade.
Och jag är ledsen. Jag är ledsen över att onsdagskvällarna aldrig kommer bli desamma, ledsen över att jag kommer att behöva klanka ner på något som jag försvarat emot påhopp av det maskulina könet så länge och ledsen över att George har tappat hela sin söthet (kan bero på den nya frisyren).
Så vad gör jag nu?
Erkänner att det bara är House som håller i längden.
Kommentarer
Trackback
