the art of a buj

Följ min blogg med Bloglovin

Ytterst få ting gör mig så förnöjsam som att vid frukostbordet få läsa en gammal hederlig morgontidning. Inte för den sakens skull att jag är enormt vetgirig eller alla gånger längtar efter att få läsa det senaste i händelseutvecklingen i något balkanlands riksdagsval utan det faller mig helt enkelt i smaken att skölja ner den vanligtvis lite svårtuggade frukosten både med apelsinjuice och lite halvt engagerad ströläsning. Eftersom att det enda jag i tidningsväg erhåller i byhålan är ett litet reklamhäfte med det förmodligen avsiktligt vilseledande namnet Torsbybladet (man kan vid första anblick tro att det är en nyhetstidning men märker snabbt att den lilla blaskan enbart består av en rad annonser från Lågprisvaruhuset och Pekås samt lite mindre påkostade notiser där man informeras om saker i stil med skidtunnelns öppettider eller utförsäljning av älgkött i Fensbol) var morgonens möte med Gefle Dagblad och rostad formfranska ovanligt angenämt. Trots det mystiska bortfallet av Nyhetsmorgons ljud på den lilla svarta teven på köksskänken var jag mycket nöjd över att dessutom få se gävledalas nyhetsankare mima fram lokalnyheterna innanför rutan. En paus från värmländskan är nog bara hälsosamt ibland.
Det mest roande jag kunde finna när jag förstrött läste bland raderna var dagens tistel som en undertecknad "Ida" hade sänt in:
"Till dig som åt upp min lunch på Wayne's Coffee när jag var
på toaletten och sedan la din snus i salladen".

Förutom nyhetsuppdatering och rostat bröd tror jag ärligt talat att även lite skadeglädje på sådär på morgonkvisten ger en  dag den ultimata starten.

Förkylning. Det händer mig nästan aldrig. Har ibland slagits av tron att jag nästan är en antioxidant personifierad. Men nä. Det multipack Lambi-näsdukar min ömma moder en gång placerat på min badrumshylla - och som vanligtvis enbart agerar reservlager de gånger toapappret råkar ta slut - får slutligen fylla sin egentliga funktion. Uppdragen att 1) äta ur kylskåpet, 2) dammsuga och 3) packa inför den annalkande lovveckan kommer nu att fylla min torsdagseftermiddag istället för den planerade störtloppsträningen (?!) i Sunne, och med påminnelserna i bakhuvudet om hur mycket fuffens som har försiggått under veckans övriga skidpass är det på sätt och vis en lättnad att inte behöva stålsätta mig för ytterligare överraskningar. Exempelvis fick jag i tisdags min ena stav fastknuten och upphissad i klubbhusets flaggstång. Jag har även under veckans gång av någon outgrundlig, suspekt anledning gått under nicket "Jonte Brost". Med detta som bas känns några alvedon och lite snor faktiskt relativt överkomligt.

I ett samtal i ämnet Film kom vi här om sistens in på någon halvdoldis-rulle med namnet "Taken" där storyn är att dottern till en f.d. superhemlig, livfarligt skillad agent som arbetat för något ännu hemligare organ inom den amerikanska staten blir kidnappad när hon reser till Paris efter att hon lurats att åka taxi med en man som presenterade sig som Peter som efter den korta gemensamma resan skickar en trafficking-maffia efter henne. Under samtalsämnet vek förstås allihop i tur och ordning in med konstateranden i stil med "fy vad hemskt!" och "jaa, usch!" samt kunde enas om att vi verkligen blivit illa berörda av filmens ibland mycket hemska scener. Sådär kvinnligt revolutionärt förfärade blev vi. Lite rädda också, om vi rannsakade oss själva ordentligt. Så för att värna om vår fortsatta säkerhet lade Fredrika in påminnelsen "Åk inte taxi med Peter i Frankrike" i kalendern i min telefon - under varenda datum i hela februari månad. Och hela mars månad. Så på mitt schema idag fanns alltså följande inlagt i kalendern:
07:30 - 11:30 - GS & SG i Sunne.
13:50 - 16:00 - MaC & NkB (sal 507)
hela dagen - Åk inte taxi med Peter i Frankrike

Mitt spotify har slutat fungera. I min stereotypt kvinnliga egenskap av att vara oteknisk har jag ingen aning om varför. Unable to connect bara. Jag är jävligt frustrerad. Nu måste jag alltså leva utan ett av mina primära måndagsbehov och istället bara lita på att kaffet gör mig pigg och livsglad 07:00 på morgonen med dimmigt vinterdis utanför fönstret och ett traditionellt efter helgen-tomt kylskåp. Tveksamt. Min intuition anar premium-time. Tills dess ska jag hålla tummarna för att alla världens problem kan lösas genom att blänga argt på datorskärmen.

Bostadsbeskrivning:
Liten beboelig hytt som kan liknas med lekstuga. Kokplatta, kylskåp, 17" teve med basalt kanalutbud, ett extra blåselement som är mycket användbart de dåligt isolerade väggarna kan göra tillhållet mycket kyligt vintertid. Ingen toalett eller rinnande vatten är installerat men ett servicehus tillgängligt för campingens gäster finns endast en kort löptur i 25 minusgrader 50 meter bort. Inredningen är gemytligt inredd med diverse väggdekorationer och trasmattor på golvet samt har en övervåningssäng som med lite vilja kan rymma hela fyra personer.
Passar bra för dig som gillar primitivitet oich blommönstrat.

Det här med latin är rätt intressant egentligen. När Moberg här om sistens blev påmind om att jag läser A-kursen i ämnet blev han först exalterad, därefter irriterad och till sist nyfiken - och i ett av de där skedena bad han mig att säga något i stil med "Hej, jag heter Johanna, jag åker skidor och är i största allmänhet väldigt röd" för att bevisa de skills jag under samtalsämnets begynnelse påpekat att jag har i ämnet. Vilket jag förstås inte kunde säga. Jag kunde - eller kan - inte ens ordet för "röd" eller "åka skidor". Romarna åkte liksom inte skidor. Och förmodligen hade dom inte något eget begrepp för snus heller, något jag fick strida hårt för att få honom att inse. Vad jag däremot har lärt mig under mina månader i romarnas värld är bland annat de latinska begreppen för slav, religiös sekt, äktenskapsavtal, sjöman, elev, pelargång, hemlighet och vaxtavla. Jag kan säga Varning för hunden, Lagarna tiger bland vapnen, Tärningen är kastad plus typ 50 andra ordspråk jag knappt har någon aning var de kommer ifrån. Jag älskar uttrycket Persona non grata men jag har inte funnit en enda vardaglig situation där jag kunnat använda det.
I min brist på basala uttryck och begrepp i ämnet har jag börjat fundera över hur pass hjärntvättad jag kommer vara efter två års kontinuerliga studier. I värsta fall kommer jag vandra längs korridorerna och endast svara på tilltal med högtidligt präktiga latinska sentenser och citat i stil med Veni, Vidi, Vici! samt associera allt som kommer i min väg med romerska kejsares styrelsesätt. Och för detta kommer jag förmodligen att stämplas som skolans ocharmigaste tjej. Ljuspunkten i det hela är att jag iallafall hittils lyckats svara rätt på en TP-fråga med hjälp av mina latinkunskaper - vilket i den spelomgången dessutom gjorde mig en gul tårtbit rikare.

Nu har jag sett den. Jag är helt såld. Ge mig en fransk makeover.

Resultat av icopter-kampen vecka fem:
trots koninuerligt spelande av emil under bussresorna till Sunne och av pontus under söndagkvällens sista intensiva timmar (sanning: han spelade tills telefonen fick en overload och dog, vilket ledde till att jag förbjöd honom att spela mer och rekommenderade en avvänjningsklinkik) står kampens kvinnliga deltagare som segrare på 5645 poäng. I lördags kväll satt Bissan i soffan och tryckte intensivt på skärmen tills även hon till slut slagit emils high score. Då var hon saligt nöjd. När hon sedan triumferande ringde till emil och berättade hörde vi som satt i andra änden av rummet hur han vrålade av besvikelse i luren. Tjejernas tidsålder inom mediaspel är här!

En snabb sondering av den senaste timmens statusuppdateringar på facebook och twitter klargör snabbt faktumet att det är lördag. Med utropstecken och versaler meddelar större delen av mina kontakter att idag är det utgång, idag är det biobesök, idag är det lyxmiddagar och barhäng - jag citerar ordagrant en person jag ska låta förbli anonym : "FECKE SORBA!". I sådana lägen drar jag mig helst för att själv göra en uppdatering över huvudtaget, eftersom att mina uppdateringar i jämförelse med min övriga bekantskapskrets ibland framstår som torra, tragiska och rent utsagt patetiska. Dagens var från början tänkt att bli något i stil med "melodifestivalen och vindruvorna, we're all yours!" men jag bestämde mig efter moget övervägande för att skippa det hela. Jag vill ju trots allt inte göra mig själv till åtlöje. Det som är kvällens absoluta höjdpunkt för oss - skidåkarna som för helgen är bosatta i Fjätervålens vildmarker och enbart har ett skidsystem och ett närlivs som stänger klockan fem att bjuda in till festlighet - skapar förmodligen bara ett say what?-moment för övriga normala community-världen: menar hon allvar? ska hon på fullaste allvar se melodifestivalen en helgafton två månader efter sin myndighetsförklaring? Finns ens så sorgliga människor?! Alternativt kanske alla antar att jag är sjukt sarkastisk, skrattar med mig och finner inga gränser för min härligt hånfulla humor. Tänker att Tur ändå att ingen behöver göra någonting så svennigt av sin lördagkväll!
Ja, tur är väl det. Att vi bara är några få som behöver vara så svenniga. Vindruvorna är faktiskt goda.
Åre och Sälen i all ära, men när man sitter i en dåligt isolerad stuga med träpanel på väggarna ett x antal mil i någon riktning ifrån Idre känner man sig ibland ganska liten när man försöker hävda sig i communityväsendet. Man knåpar ihop ett blogginlägg som säger "Hej, idag har jag åkt skidor - igen. Det var roligt - igen!" för tusende gången i rad, varpå man därefter för tusende gången i rad raderar hela texten och struntar i att försöka över huvudtaget. För omväxlings skull kanske man på sin höjd kan lägga upp några bilder av manchesterföre i solsken och glada miner i kategorin mobile uploads och hoppas att man kan åtminstone göra någon avundsjuk när alla festuppdaterade kottar på söndag morgon masar sig upp till datorn för att informera sitt kontaktnät om sin baksmälla. Dessutom kan man ju alltid hävda sig genom att lämna ett revolutionerande minnesvärt meddelande i den tyginbundna gästboken med sidensnöre till bokmärke som så fint ligger placerad på soffbordet.

Eftersom att vår tv enbart erbjuder kanal 1 och 2 bifogar jag här även en vädjan till SVT: hålla ställningarna nu, ett enda tillfälligt avbrott och jag upphäver betalningen av min teveavgift för all framtid!
Nu ska vi se vad Dolph går för. Vi och träpanelen.

Intellektuella tjejen tänkte läsa lite Processen av Franz Kafka men gav upp efter 12 sidor.
Intellektuella tjejen tänkte se en fransk film hon lånat av läraren men märkte till sin förfäran att hon visst inte har någon CD-input i sin dator - och att hon varit för disträ för att ha noterat det faktumet tidigare.
Intellektuella tjejen fick för sig att lära sig lite latinska ordspråk men hade visst förträngt att ta med sig anteckningsblocket hem då hon lämnade skolområdet.
Den inte fullt så intellektuella tjejen ger upp, blandar ett glas oboy och börjar googla efter bilder på Joel Kinnaman istället.

Namn: Karl Katten Karlos Kryddkorv Olofsson
Outfit: male swimsuit från WESC, sjömanshatt.
Matchas med: håriga ben, mustasch och högt uppdragna tubsockor.
Sammanfattning av argument: "Den är skön, snygg och prisvärd. Utstrålar engelskt 20-tal - särskilt i kombination med ett plommonstop och monokel! Måhända ett litet minus för det vita tyget som förmodligen kommer att bli genomskinligt i kontakt med vatten. Men kom igen, Chuck Bass har ju en typ likadan i första säsongen!* Dessutom kommer den att ha åstadkommit den överlägset snyggaste brännan efter Rhodos."

*referens: Gossip Girl

Ett grönt skåp i ett omklädningsrum. I samband med en lek på en spanskalektion för vad som känns som evigheter sedan fick jag fatt i en lapp med texten "Jesus" som jag klistrat upp som namnlapp på vederbörande skåp. Det är jag mycket nöjd över. Och stolt. Jag brukar i ärlighetens namn aldrig låsa det där skåpet om dagarna, dels för att tillitsfaktorn är skyhög nere i skids korridorer, dels för att jag inte ser risken att någon skulle vilja stjäla mina använda träningskläder överdrivet stor - och dels för att jag helt enkelt inte besitter orken. För någon dag sedan fick jag däremot en nyckfull mogenhetsknäpp och bestämde mig för att emot mina principer för en gång skull använda mitt 20-kronors hänglås.
Frågeställning: vad händer om en valp bestämmer sig för att låsa sitt skåp? Jo: nycklarna hamnar förstås på någon outgrundlig vänster på insidan av skåpdörren. Jag insåg mitt misstag i samma sekund som jag knäppte igen låset. Då skrek jag. Och sparkade. Och skåpet gjorde ingen ansats till att ge vika. Istället nästan flinade det av skadeglädje mot mig, skrattade ett ondskefullt skratt. Hånade mig. Gjorde mig gråtfärdig och arg. Gav mig onda tår. Och klockan var 18:00 och jag ville bara hem.
Frågeställning 2: Hur har man sönder ett hänglås utan en utrustad, legitimerad vaktmästare? Jo: man fiskar upp en stålkantsfil ur vallaväskan, hugger tag i en kille som bänkpressar tresiffrigt - och sedan börjar man fila. Ger man det en minut - eller snarare typ 20 - ser man att man snart överlistat ASSA:s genomtänkta säkerhetsanordning och med lätthet kan återge sig själv tillgängligheten till sina egna prylar. Överst på "to do"-listan står det nu KÖP ETT KODLÅS! i versaler.



Annan allmän valpighet:
... tappade matkorgen på konsum när jag svingade den runt benen.
... ramlade på längskidor ca 6 gånger på en sträcka på 300 meter.
... har för femte enliters Bravo Juice-paketet i rad haft sönder den där extra förseglingen innanför korken och således varit tvungen att klippa upp det för att över huvudtaget komma åt innehållet.