the art of a buj

Förkylning. Det händer mig nästan aldrig. Har ibland slagits av tron att jag nästan är en antioxidant personifierad. Men nä. Det multipack Lambi-näsdukar min ömma moder en gång placerat på min badrumshylla - och som vanligtvis enbart agerar reservlager de gånger toapappret råkar ta slut - får slutligen fylla sin egentliga funktion. Uppdragen att 1) äta ur kylskåpet, 2) dammsuga och 3) packa inför den annalkande lovveckan kommer nu att fylla min torsdagseftermiddag istället för den planerade störtloppsträningen (?!) i Sunne, och med påminnelserna i bakhuvudet om hur mycket fuffens som har försiggått under veckans övriga skidpass är det på sätt och vis en lättnad att inte behöva stålsätta mig för ytterligare överraskningar. Exempelvis fick jag i tisdags min ena stav fastknuten och upphissad i klubbhusets flaggstång. Jag har även under veckans gång av någon outgrundlig, suspekt anledning gått under nicket "Jonte Brost". Med detta som bas känns några alvedon och lite snor faktiskt relativt överkomligt.