the art of a buj

Det här med latin är rätt intressant egentligen. När Moberg här om sistens blev påmind om att jag läser A-kursen i ämnet blev han först exalterad, därefter irriterad och till sist nyfiken - och i ett av de där skedena bad han mig att säga något i stil med "Hej, jag heter Johanna, jag åker skidor och är i största allmänhet väldigt röd" för att bevisa de skills jag under samtalsämnets begynnelse påpekat att jag har i ämnet. Vilket jag förstås inte kunde säga. Jag kunde - eller kan - inte ens ordet för "röd" eller "åka skidor". Romarna åkte liksom inte skidor. Och förmodligen hade dom inte något eget begrepp för snus heller, något jag fick strida hårt för att få honom att inse. Vad jag däremot har lärt mig under mina månader i romarnas värld är bland annat de latinska begreppen för slav, religiös sekt, äktenskapsavtal, sjöman, elev, pelargång, hemlighet och vaxtavla. Jag kan säga Varning för hunden, Lagarna tiger bland vapnen, Tärningen är kastad plus typ 50 andra ordspråk jag knappt har någon aning var de kommer ifrån. Jag älskar uttrycket Persona non grata men jag har inte funnit en enda vardaglig situation där jag kunnat använda det.
I min brist på basala uttryck och begrepp i ämnet har jag börjat fundera över hur pass hjärntvättad jag kommer vara efter två års kontinuerliga studier. I värsta fall kommer jag vandra längs korridorerna och endast svara på tilltal med högtidligt präktiga latinska sentenser och citat i stil med Veni, Vidi, Vici! samt associera allt som kommer i min väg med romerska kejsares styrelsesätt. Och för detta kommer jag förmodligen att stämplas som skolans ocharmigaste tjej. Ljuspunkten i det hela är att jag iallafall hittils lyckats svara rätt på en TP-fråga med hjälp av mina latinkunskaper - vilket i den spelomgången dessutom gjorde mig en gul tårtbit rikare.