(nu klagar jag igen)
1) Det regnar det regnar det regnar ALLTID i torsby.
2) Betongväggarna i lägenheten tillåter inte att jag sätter upp mina nyligen införskaffade hyllor ovanför soffan. Efter att ha stått och tryckt borren för allt vad jag var värd in i väggen i säkert en kvart och fortfarande inte kommit längre än 2cm av 8cm så blev jag tvungen att ge upp - vid tanke på att det var fem hål per hylla som skulle borras hade nog antingen maskinen klappat ihop eller grannarna stormat in med stridsyxan i högsta hugg.
3) Min svenskalärare har fått för sig att alla våa skrivuppgifter ska vara analyser av skrifter av Jonas Gardell, och vad som från början verkade intressant har nu utvecklats till ett helvete. Efftersom att hans b
öcker i det stora hela endast handlar om relationer så är jag totalt stuck in reverse - för jag kan ingenting om relationer. Tanken på att söka djupt in i mig själv efter svar på frågan "Har du lätt att bli förälskad eller kär? Varför? har du upplevt passion? Berätta! Har du befunnit dig i ett destruktivt förhållande som inte varit bra för dig eller den andre? BERÄTTA!" gör mig bara illa till mods. Jag vill väl för tusan inte ge fribiljetter till mitt privatliv genom att skriva ett skolarbete som dokumenteras, framför allt av min lite halvcreepiga svenskalärare!
Så hur ska jag kunna gå ur detta med ett bra betyg egentligen?
För övrigt så verkar grabben iallafall vara en schysst författare. Även om jag för tillfället, som synes, inte är särskilt high på relationsfronten så tror jag faktiskt att hans kloka ord kan få en att tänka till på ett och annat. Jag ska kolla nästa vecka om de har "Präriehundarna" på biblan.
4) "Kustbevakarna" är nog den sämsta serie jag någonsin sett. Att se ett gäng lökiga poliser dra runt i Stockholms skärgård och förorena bara för att få spela viktigpettrar och säga "ja men med vattenskoter får man INTE köra snabbare än åtta knop!" är varken roande eller lärorikt. Det man i princip får se hela programmet igenom är hur dessa uniformerade bevakare åker runt om kvällarna och hytter med fingret åt båtförare som blivit lite på kanonkulan. Hur kanal 5 kunde ta med detta i sin programlista har jag inte en susning om, det måste varit dataintrång eller någon höjdare med dumma idéer och en massa kontaker som ligger bakom.
2) Betongväggarna i lägenheten tillåter inte att jag sätter upp mina nyligen införskaffade hyllor ovanför soffan. Efter att ha stått och tryckt borren för allt vad jag var värd in i väggen i säkert en kvart och fortfarande inte kommit längre än 2cm av 8cm så blev jag tvungen att ge upp - vid tanke på att det var fem hål per hylla som skulle borras hade nog antingen maskinen klappat ihop eller grannarna stormat in med stridsyxan i högsta hugg.
3) Min svenskalärare har fått för sig att alla våa skrivuppgifter ska vara analyser av skrifter av Jonas Gardell, och vad som från början verkade intressant har nu utvecklats till ett helvete. Efftersom att hans b
öcker i det stora hela endast handlar om relationer så är jag totalt stuck in reverse - för jag kan ingenting om relationer. Tanken på att söka djupt in i mig själv efter svar på frågan "Har du lätt att bli förälskad eller kär? Varför? har du upplevt passion? Berätta! Har du befunnit dig i ett destruktivt förhållande som inte varit bra för dig eller den andre? BERÄTTA!" gör mig bara illa till mods. Jag vill väl för tusan inte ge fribiljetter till mitt privatliv genom att skriva ett skolarbete som dokumenteras, framför allt av min lite halvcreepiga svenskalärare!Så hur ska jag kunna gå ur detta med ett bra betyg egentligen?
För övrigt så verkar grabben iallafall vara en schysst författare. Även om jag för tillfället, som synes, inte är särskilt high på relationsfronten så tror jag faktiskt att hans kloka ord kan få en att tänka till på ett och annat. Jag ska kolla nästa vecka om de har "Präriehundarna" på biblan.
4) "Kustbevakarna" är nog den sämsta serie jag någonsin sett. Att se ett gäng lökiga poliser dra runt i Stockholms skärgård och förorena bara för att få spela viktigpettrar och säga "ja men med vattenskoter får man INTE köra snabbare än åtta knop!" är varken roande eller lärorikt. Det man i princip får se hela programmet igenom är hur dessa uniformerade bevakare åker runt om kvällarna och hytter med fingret åt båtförare som blivit lite på kanonkulan. Hur kanal 5 kunde ta med detta i sin programlista har jag inte en susning om, det måste varit dataintrång eller någon höjdare med dumma idéer och en massa kontaker som ligger bakom.
stuck in the soffpotatis evil spiral.
Någonting jag lärt mig av de få gånger jag varit på besök hemma (likt just nu) den här vintern är att jag är sjukt rastlös. Och då använder jag inte ordet "sjukt" som ett förstärkningsord, utan jag menar bokstavligen att det måste vara något fel på mig. Sjukligt fel.
I torsby kör allting på i 300 knyck hela tiden. Aldrig vila, alltid är det någonting som måste göras eller planeras. Därför tycker jag varje gång jag ska åka hem att GUUUD vad skönt med vila för en gångs skull!
Men som sagt, varje gång jag sedan kommer hem får jag bittert erfara att det är det inte alls det. Kanske är det under en kväll, max en hel dag, skönt att bara ta det lugnt, zappa på teven, bara sitta och dutta framför datorn och svara på frågan "Vad har du gjort idag då?" med ett " Absolut ingenting!". Men längre än så går det inte.
Nu har jag avverkat shoppingturen på stan, tretimmarsfikor med vänner, hårklippning och filmkvällen som jag tidigare planerat in, fine. Men sen då? Vad gör jag nu?
All denna dötid gör att jag fastnar i någon slags ond spiral. Att bara vara instängd i det gula trähuset får mig att vanka av och an (likt tecknade figurer gör när de funderar på någonting tills det går hål i marken) och känna mig just RASTLÖS och snudd på skyldig för att jag inte gör någonting vettigt. Men samtdigt så orkar jag egentligen inte göra någonting alls, eftersom att mitt vanliga trehundraknyck-tempo gjort att jag kroppsligt är totalt slutkörd (vilket en hektisk skidsäsong också bidragit till). Jag orkar inte ta mig i kragen och sticka ut och springa (vilket jag skulle behöva) och inte plugga (vilket jag definitivt skulle behöva!) och känner ändå skuld över detta.
Så det hela slutar med att jag är fast i soffan, fylld med skuld och rastlöshet samtdigt som jag knappt orkar resa mig upp för att hämta ett glas vatten.
The body against the brain.
Och därför längtar jag, för första gången på åratal, verkligen hem. Hem-Torsby, inte Hem-Gävle. För i Hem-Gävle passar jag inte in längre, jag måste ha highspeed-Värmland för att fungera ordentligt. Det är egentligen synd, för i Torsby finns varken Waynes eller H&M.
Kan ingen göra mig en tjänst och göra Gävle lite highspeed? (eller ge mig några tabletter emot stress...)
I torsby kör allting på i 300 knyck hela tiden. Aldrig vila, alltid är det någonting som måste göras eller planeras. Därför tycker jag varje gång jag ska åka hem att GUUUD vad skönt med vila för en gångs skull!
Men som sagt, varje gång jag sedan kommer hem får jag bittert erfara att det är det inte alls det. Kanske är det under en kväll, max en hel dag, skönt att bara ta det lugnt, zappa på teven, bara sitta och dutta framför datorn och svara på frågan "Vad har du gjort idag då?" med ett " Absolut ingenting!". Men längre än så går det inte.
Nu har jag avverkat shoppingturen på stan, tretimmarsfikor med vänner, hårklippning och filmkvällen som jag tidigare planerat in, fine. Men sen då? Vad gör jag nu?
All denna dötid gör att jag fastnar i någon slags ond spiral. Att bara vara instängd i det gula trähuset får mig att vanka av och an (likt tecknade figurer gör när de funderar på någonting tills det går hål i marken) och känna mig just RASTLÖS och snudd på skyldig för att jag inte gör någonting vettigt. Men samtdigt så orkar jag egentligen inte göra någonting alls, eftersom att mitt vanliga trehundraknyck-tempo gjort att jag kroppsligt är totalt slutkörd (vilket en hektisk skidsäsong också bidragit till). Jag orkar inte ta mig i kragen och sticka ut och springa (vilket jag skulle behöva) och inte plugga (vilket jag definitivt skulle behöva!) och känner ändå skuld över detta.
Så det hela slutar med att jag är fast i soffan, fylld med skuld och rastlöshet samtdigt som jag knappt orkar resa mig upp för att hämta ett glas vatten.
The body against the brain.
Och därför längtar jag, för första gången på åratal, verkligen hem. Hem-Torsby, inte Hem-Gävle. För i Hem-Gävle passar jag inte in längre, jag måste ha highspeed-Värmland för att fungera ordentligt. Det är egentligen synd, för i Torsby finns varken Waynes eller H&M.
Kan ingen göra mig en tjänst och göra Gävle lite highspeed? (eller ge mig några tabletter emot stress...)
mornin'
Imorse vaknade jag av att fiskmåsar skrek sig hesa utanför mitt fönster.
F-i-s-k-m-å-s-a-r. I Hagaström.
Liksom.... va?
F-i-s-k-m-å-s-a-r. I Hagaström.
Liksom.... va?
parknörderier.
Tog en walk in the park med M idag. Sedan gick vi hem och tittade i feting-skolkatalogen (att slå ihop alla gymnasieskolornas skolfoton i en enda katalog är ju genialt - nu kan man ju verkligen frossa i spaneri!) alldeles för länge, åt morotsstavar och såg på Hipp! Hipp!
Tyvärr fick jag inte se deras halvtama talgoxe.
Väl hemma igen slog jag mig ner i soffan för att se Greys, såsom jag nu tar för vana att göra om onsdagskällarna. Varje vecka känns det som att vi tjejer får planera dagen in i minsta detalj utifrån teven, eftersom att alla bestyr måste vara avklarade till strax efter åtta för att man ska hinna baka någonting och sitta redo framför kanal 5 exakt klockan tjugoettnollnoll sharp - samtidigt som killarna whinar över att vi över huvudtaget ser på just Greys, de är bara på plats för att de vet att det vankas sockerbomber i samband med sjukhusserier.
Jag har följt Greys som en envis mygga ända från start. Har bara blivit mer och mer fast, blivit mer och mer förälskad i skådespelarna och gråtit större och sötrre floder för varje lite sorg som tyngt ner avsnitten.
Sorgligt men sant så tycker jag numera att trailern i reklamen är mer spännande än avsnitten. Alla lite lagom intressanta interna relationsproblem varvade med absurda eller tragiska fall och patienter gav liksom en bra dos av vad en sjukhusserie ska skildra - utan att vara en kopia av Cityakuten.
Men för tillfället är Greys bara trassel på relationsfronten. Dessutom utan några roliga patienter över huvudtaget.
Bara en massa sex och hopp och studs fram och tillbaka, och dr. Dreamy framstår för mig som en större och större idiot för varje gång han öppnar käften.
Det känns som att serien helt enkelt har blivit orealistisk, inga människor som klarat sig igenom läkarutbildningen kan vara såhär puntade.
Och jag är ledsen. Jag är ledsen över att onsdagskvällarna aldrig kommer bli desamma, ledsen över att jag kommer att behöva klanka ner på något som jag försvarat emot påhopp av det maskulina könet så länge och ledsen över att George har tappat hela sin söthet (kan bero på den nya frisyren).
Så vad gör jag nu?
Erkänner att det bara är House som håller i längden.
Tyvärr fick jag inte se deras halvtama talgoxe.
Väl hemma igen slog jag mig ner i soffan för att se Greys, såsom jag nu tar för vana att göra om onsdagskällarna. Varje vecka känns det som att vi tjejer får planera dagen in i minsta detalj utifrån teven, eftersom att alla bestyr måste vara avklarade till strax efter åtta för att man ska hinna baka någonting och sitta redo framför kanal 5 exakt klockan tjugoettnollnoll sharp - samtidigt som killarna whinar över att vi över huvudtaget ser på just Greys, de är bara på plats för att de vet att det vankas sockerbomber i samband med sjukhusserier.
Jag har följt Greys som en envis mygga ända från start. Har bara blivit mer och mer fast, blivit mer och mer förälskad i skådespelarna och gråtit större och sötrre floder för varje lite sorg som tyngt ner avsnitten.
Sorgligt men sant så tycker jag numera att trailern i reklamen är mer spännande än avsnitten. Alla lite lagom intressanta interna relationsproblem varvade med absurda eller tragiska fall och patienter gav liksom en bra dos av vad en sjukhusserie ska skildra - utan att vara en kopia av Cityakuten.
Men för tillfället är Greys bara trassel på relationsfronten. Dessutom utan några roliga patienter över huvudtaget.
Bara en massa sex och hopp och studs fram och tillbaka, och dr. Dreamy framstår för mig som en större och större idiot för varje gång han öppnar käften.
Det känns som att serien helt enkelt har blivit orealistisk, inga människor som klarat sig igenom läkarutbildningen kan vara såhär puntade.
Och jag är ledsen. Jag är ledsen över att onsdagskvällarna aldrig kommer bli desamma, ledsen över att jag kommer att behöva klanka ner på något som jag försvarat emot påhopp av det maskulina könet så länge och ledsen över att George har tappat hela sin söthet (kan bero på den nya frisyren).
Så vad gör jag nu?
Erkänner att det bara är House som håller i längden.
.
so you think you can blog?
Ja, då var det dags. Hej och hå och se upp för mig - nu kastar jag mig in i bloggosfären!
Denna händelse har jag suttit och velat fram och tillbaka över under en alldeles för lång tid nu, och har vid ett x antal tillfällen stannat upp en dag och tänkt att "hade jag haft en blogg hade jag garanterat skrivit om det här i den".
Dock har bristande internetanslutning hemma gjort att jag inte kunnat engagera mig i någon community över huvudtaget, på facebook har jag totalt sackat efter och på bdb har jag inte lagt in en bild på månader. Sorry, alla ni som aldrig fick svar på era walls - jag ska skärpa mig nu.
Men hur tusan börjar man då?
Hi, I'm the Buj, how'ya doooin'?
Aja: 17-åring (nåja, i december åtminstonde), i grund och botten Gävlebo men pluggar första året på Torsby skidgymnasium tillsammans med andra likasinade alpinister från Sveriges alla hörn. Har pojkvän, har systemkamera, har dator och alldeles för mycket plugg att pilla på om dagarna. Älskar att ha egen lägenhet men saknar Wayne's och H&M down there in Värmland.
Jag är rastlös och tar avstånd från bokstavslekstävlingsprogrampå teve.
Denna händelse har jag suttit och velat fram och tillbaka över under en alldeles för lång tid nu, och har vid ett x antal tillfällen stannat upp en dag och tänkt att "hade jag haft en blogg hade jag garanterat skrivit om det här i den".
Dock har bristande internetanslutning hemma gjort att jag inte kunnat engagera mig i någon community över huvudtaget, på facebook har jag totalt sackat efter och på bdb har jag inte lagt in en bild på månader. Sorry, alla ni som aldrig fick svar på era walls - jag ska skärpa mig nu.
Men hur tusan börjar man då?
Hi, I'm the Buj, how'ya doooin'?
Aja: 17-åring (nåja, i december åtminstonde), i grund och botten Gävlebo men pluggar första året på Torsby skidgymnasium tillsammans med andra likasinade alpinister från Sveriges alla hörn. Har pojkvän, har systemkamera, har dator och alldeles för mycket plugg att pilla på om dagarna. Älskar att ha egen lägenhet men saknar Wayne's och H&M down there in Värmland.
Jag är rastlös och tar avstånd från bokstavslekstävlingsprogrampå teve.
