stuck in the soffpotatis evil spiral.
Någonting jag lärt mig av de få gånger jag varit på besök hemma (likt just nu) den här vintern är att jag är sjukt rastlös. Och då använder jag inte ordet "sjukt" som ett förstärkningsord, utan jag menar bokstavligen att det måste vara något fel på mig. Sjukligt fel.
I torsby kör allting på i 300 knyck hela tiden. Aldrig vila, alltid är det någonting som måste göras eller planeras. Därför tycker jag varje gång jag ska åka hem att GUUUD vad skönt med vila för en gångs skull!
Men som sagt, varje gång jag sedan kommer hem får jag bittert erfara att det är det inte alls det. Kanske är det under en kväll, max en hel dag, skönt att bara ta det lugnt, zappa på teven, bara sitta och dutta framför datorn och svara på frågan "Vad har du gjort idag då?" med ett " Absolut ingenting!". Men längre än så går det inte.
Nu har jag avverkat shoppingturen på stan, tretimmarsfikor med vänner, hårklippning och filmkvällen som jag tidigare planerat in, fine. Men sen då? Vad gör jag nu?
All denna dötid gör att jag fastnar i någon slags ond spiral. Att bara vara instängd i det gula trähuset får mig att vanka av och an (likt tecknade figurer gör när de funderar på någonting tills det går hål i marken) och känna mig just RASTLÖS och snudd på skyldig för att jag inte gör någonting vettigt. Men samtdigt så orkar jag egentligen inte göra någonting alls, eftersom att mitt vanliga trehundraknyck-tempo gjort att jag kroppsligt är totalt slutkörd (vilket en hektisk skidsäsong också bidragit till). Jag orkar inte ta mig i kragen och sticka ut och springa (vilket jag skulle behöva) och inte plugga (vilket jag definitivt skulle behöva!) och känner ändå skuld över detta.
Så det hela slutar med att jag är fast i soffan, fylld med skuld och rastlöshet samtdigt som jag knappt orkar resa mig upp för att hämta ett glas vatten.
The body against the brain.
Och därför längtar jag, för första gången på åratal, verkligen hem. Hem-Torsby, inte Hem-Gävle. För i Hem-Gävle passar jag inte in längre, jag måste ha highspeed-Värmland för att fungera ordentligt. Det är egentligen synd, för i Torsby finns varken Waynes eller H&M.
Kan ingen göra mig en tjänst och göra Gävle lite highspeed? (eller ge mig några tabletter emot stress...)
I torsby kör allting på i 300 knyck hela tiden. Aldrig vila, alltid är det någonting som måste göras eller planeras. Därför tycker jag varje gång jag ska åka hem att GUUUD vad skönt med vila för en gångs skull!
Men som sagt, varje gång jag sedan kommer hem får jag bittert erfara att det är det inte alls det. Kanske är det under en kväll, max en hel dag, skönt att bara ta det lugnt, zappa på teven, bara sitta och dutta framför datorn och svara på frågan "Vad har du gjort idag då?" med ett " Absolut ingenting!". Men längre än så går det inte.
Nu har jag avverkat shoppingturen på stan, tretimmarsfikor med vänner, hårklippning och filmkvällen som jag tidigare planerat in, fine. Men sen då? Vad gör jag nu?
All denna dötid gör att jag fastnar i någon slags ond spiral. Att bara vara instängd i det gula trähuset får mig att vanka av och an (likt tecknade figurer gör när de funderar på någonting tills det går hål i marken) och känna mig just RASTLÖS och snudd på skyldig för att jag inte gör någonting vettigt. Men samtdigt så orkar jag egentligen inte göra någonting alls, eftersom att mitt vanliga trehundraknyck-tempo gjort att jag kroppsligt är totalt slutkörd (vilket en hektisk skidsäsong också bidragit till). Jag orkar inte ta mig i kragen och sticka ut och springa (vilket jag skulle behöva) och inte plugga (vilket jag definitivt skulle behöva!) och känner ändå skuld över detta.
Så det hela slutar med att jag är fast i soffan, fylld med skuld och rastlöshet samtdigt som jag knappt orkar resa mig upp för att hämta ett glas vatten.
The body against the brain.
Och därför längtar jag, för första gången på åratal, verkligen hem. Hem-Torsby, inte Hem-Gävle. För i Hem-Gävle passar jag inte in längre, jag måste ha highspeed-Värmland för att fungera ordentligt. Det är egentligen synd, för i Torsby finns varken Waynes eller H&M.
Kan ingen göra mig en tjänst och göra Gävle lite highspeed? (eller ge mig några tabletter emot stress...)
Kommentarer
Trackback
