the art of a buj

"Ja du får passa dig, det har ju hänt att människor har dött av att ta emot pengar!"
Så sa Kalle. Kalle aka Mr. ironi. Och Kalle har lite rätt.
Men en mycket diffus, obehaglig känsla har liksom lagt sig tillrätta någonstans i mina mer centrala kroppsdelar och vägrar prompt att avlägsna sig. Nog för att jag är en glad stipendiat som med nöje kommer att infinna mig på restaurang Baravara för att äta en högtidlig lunch med de medlemmar ur gävles handelssocietet som varit bussiga att avvara några mynt ur spargrisen till mig, men en glad stipendiat blir allt lite mindre glad vid tanken på att den glade stipendiaten i egenskap av glad stipendiat även måste göra "en presentation av sig själv och sin verksamhet inför klubbens medlemmar".
Hej jag heter Johanna, jag är 18 år och jag sysslar med alpin skidåkning.
Hej jag heter Johanna, jag är 18 år och jag går på skidgymnasium i Torsby.
Hej jag heter Johanna, jag är faktiskt ärligt talat bara 17½ och jag... är... SEEPEEE.
Hela morgonen har jag svept runt i handikappad-pga-fotoperation-lillebrors rullstol och maniskt repeterat någon form av positivt mantra i huvudet för att mota bort nervositeten. Resultat av detta; inget alls. Bäst att allt snack görs innan själva förtäringen, annars kommer jag med all sannorlilkhet spy upp lunchen i samma sekund som jag sätter mig i talarstolen.

Min bror har skaffat flickvän. Hon av någon underlig anledning bett om min msn, så den har hon fått. Jag intar nu rollen som respektingivande storasyster och har ett grundligt förhör med henne. Hennes favrotifärg är grön.
Jag känner makt.

varelse no 1: Johnny från Partille
Tidigare har göteborgaren lärt mig att s.k. Partille Johnnys är västkustens motsvarighet/synonym till det svealands flitigt använda uttryck Teb. Jag hade här turen att få uppleva individer ur detta folkslag på nära håll under min vistelse i de södra krokarna, då Anton plötsligt pekar tvärs över gatan ifrån vårat lunch-hak och med kvidande röst och munnen full av mat "PJ!".
Karaktäristiskt för dessa varelser är de taggiga, igelkott-inspirerade frisyrerna, hårsnoddarna som håller upp byxbenen på jeansen och framför allt övermönstrade kläder från Evisu. De är gruppvarelser och föredrar att bära snarlika kläder när de rör sig ute i samhället. De väsnas för de mesta en hel del. Näst efter att vara fokuserade på sitt utseende lägger de också mycket av sin tid på att ta kort på sig själva i vägg- och badrumsspeglar, helst med en rätt kass 2-megapixels mobilkamera.







varelse no 2: spårvagnen
I norrland har vi renar. Vi har bjärvar och vi har älgar och vi har eventuellt någon vilsen liten fjällripa.
I gbg har man spårvagnar. De är blå, rätt långsamma och tystlåtna. Föda och meddellivslängd oklart. Däremot är de mycket sociala och drar sig inte för att röra sig fritt bland människor och samsas med andra djur om boytan. Spårvagnar är mycket sällsynta, exotiska djur som i sverige endast kan hittas i just denna stad - antagligen beror det på att de gillar strypt sill och torra skämt.

Moberg har en ny hobby. Han har bytt ut de tidigare Rocky-inspirerade studsbollarna (man får bara bruna bollar i automaten utanför Pekås, rekommenderas ej!) mot att istället studsa en golfboll på en golfklubba. Hela tiden.
Det säger klick klick klick. Nyss gjorde han 283 stycken studs. Tidigare under dagen lyckades han promenera från vår trappuppgång nästan ända bort till Isaks, en sträcka på uppskattningsvis 150 meter, under ett febrilt studsande.
Klick klick klick. Finns det någon dokumenterat begåvad golfbollsstudsare i Guiness rekordbok?


*notis; samme man har av sina tomma snusdosor byggt en skapelse på bänken brevid sitt skrivbord vars arkitetktur påminner om Colosseum. Antingen är det någon dold, naturlig talang som i de senare tonåren valt att infinna sig hos honom eller så har han helt enkelt alldeles för mycket fritid.