the art of a buj

Jag är ineffektiv.
Under söndagsriktigt slött msn-häng mottar jag en rapport från en albert som meddelar att han spenderade 15 timmar under dygnsskiftet lördag-söndag med att läsa ut den senaste Harry Potter-boken. Även om det i allmänhet sänker hans intellektuella ålder med en sisådär 7-8 år är det fortfarande en bragd, särskilt med tanke på den glöd som ligger bakom en sådan bedrift. Vilken passion.
Jag har ingen passion. Det närmsta jag kommit en hobby var nog när jag och amanda satt i Allmåsas värmestuga i två timmar och rabblade upp alla fritidssysselsättningar vi skulle kunna ersätta skidåkning med (bakgrund; båda hade gjort usla prestationer i backen och betraktade för tillfället idrott som något man skulle kunna knöla ner i en kaviartub och skicka one way till Madagaskar). Pärlplattor och flugfiske och start av en religiös sekt stod högt i prio.
Jag är ineffektiv.
Som om det skulle ta fjorton vakna timmar att packa en väska på 20 kilo kan jag åtminstone skylla en del av min improduktivitet på att det är packdag. Vanligtvis är sjuuuukt upptagen om söndagarna. Promise.

Anton-spår: mitt användarnamn på datorn har blivit utbytt till "JoZZan".

Det finns någon ism vars stadga är människor som mer eller mindre hatar människan. Jag har för mig att filosfiläraren någon gång nämnt någon grekisk filosof som levde i denna övertygelse och levde som eremit för att han helt enkelt föraktade mänskligheten (frågetecken; får man ett indirekt självhat på köpet om man hatar människan i största allmänhet eller lever man istället i tron om att man själv inte är människa utan typ... en övermänniska? alien? en myra?).

Karl berättar en historia om hur en ytlig bekant person i det sällskap han här om sistens gick ut på krogen med utan någon särskild anledning beställt in en hel flaska champagne han sedan bjöd laget runt med. Generös gratisfylla, some says, håll tyst och drick. Men inte Karl inte. Karl hyser efter händelsen stort agg mot personen i fråga, skildrar situationen med avsky i rösten och föraktar denna champagnemans handling som - enligt cynikern - endast gjordes för att visa sin ekonomiska överlägsenhet. I samband med detta deklarerade Karl även att han avskyr Visby och Båstad, pikétröjor och blankt hår samt kapplöpningar i att bevisa sin täthet. Och champagne på vardagar, då.
"Jag hatar stockholmare", sa han. Och så marscherade han och göteborgaren gatan fram och smutskastade vederbörande stockholmskultur under en hel dag.
Stockholmare som hatar stockholmare. Jag måste googla "självhat" och få fram namnet på den där ismen.

Albert om att vara all världens ondska personifierad:

"Kato är en mes. Jag slog honom på käften en gång.
 Han sket knäck i en månad efter det."

På cykeln. Mot staden, mot bion. En snabb blick vars egentliga mål jag inte riktigt kan verifiera registrerar plötsligt att mina båda smalben, jeansshortsklädda och alltså icke skylda, är till stor del täckta av ett ljust, grådaskigt fnas. Jag är fnasig. Jag är torr! Jag kommer med all säkerhet att lämna ett spår efter mig värre än småbarnens brödsmulor! Vad göra?
Leta i väskan. Fiskar upp en puderdosa, småmynt och ett lypsyl. Gör det enda rätta; skruvar av korken på lypsylet och kladdar med svepande rörelser in vaderna - samtidigt som jag trevande fortsätter min stressade cykling. Svischar förbi en tant med gångstavar som tittar oerhört snett. Läppcerat på smalbenen, provat det någon gång va?
Kladdig om fingrarna, kladdig om benen. Skulle jag behöva skaka hand med någon nu skulle vi garanterat klibba ihop. Måtte jag inte fastna med benen i biofåtöljen. Dock är dagen ännu en gång räddad av ett mycket skarpt, snabbtänkt intellekt.
Note: köp nytt lypsyl.

(skrivet fredagkväll. "bättre sent än aldrig" har jag för mig att det heter)

torsdag a lá familjen svennebanan: ikea-besök med tillhörande trängsel, 100-pack värmeljus barn med stämmor på oacceptabelt hög decibel. Surprise - inga köttbullar! För den här gången, that is.

fredag a lá familjen svennebanan: för liten bil, för mycket "ja men man veet ju aldrig med vädret så det är lika bra att vi tar med oss regnponchos och varma jackor och gummistövlar och solskyddsfaktor 100 och mat för ett helt kompani och snöslungor och genmanipulerade flygande tallkottar och jetpacks med inbyggd micro just in case".
Lite överdrivet kanske. Icke desto mindre; semestertider, we all know them.

Vi körde en mellanlandning och en säkerhetskoll av trapphus och lägenhet 31A i byhålan under vår resa till Strömstad. Efter ett rutinsamtal med Anton där jag snyggt deklarerat att det händer precis lika lite i Torsby en fredagkväll som det alltid gör har jag till min fasa märkt att jag grovt misstagit mig på den punkten. Både av infolappar i brevlådan och de rockabilly-toner med tillhörande motordån som fyller kvällsluften att döma är det inte vilken fredag som helst på den värmländska landsbygden - det är ju minsann COUNTRYFESTIVAL!
En eloge till alla raggare. Verkligen. Jag fattar inte hur de bär sig åt. Efter alla års traditionella upprepande av samma sysselsättningar är det helt enkelt unikt att de ännu faktiskt kan finna lycka i att hinka svensk starköl, bränna gummi på parkeringar, kretsa runt korvmojen i centrum och hålla civiliserade människor vakna om nätterna till tonerna av sprängda baslådor och Lasse Stefans.
Att liksom dra på sig skinnjackan, luta sig tillbaka i bilsätet och bara helt enkelt bete sig som en tonåring trots att man egentligen snart pensioneras. Vilken konstform.

Jag har inte särskilt mycket erfarenhet av läkemedel. Medan min omgivning i omgångar har dragit på sig halsflussar, slängar av körtelfeber eller diverse infektioner är någon liten värktablett vid huvudvärk eller en burk bafucin det närmsta jag någonsin kommit riktig medicinering. Mitt första (eller egentligen enda) möte med penicillinet vad när min lillebror som knatte drog på sig någon diffus åkomma under vår korta period som stockholmsmedborgare och pga sin ålder inte kunde förtära läkemedlet i traditionell pillerform utan således fick matas med en flytande variant.
Penicillin är för mig alltså en snabb minnesbild av hur mina föräldrar, stationerade på gräsmattan till det blå kedjehuset vi hade där i förorten, för att hålla ynglingen och resten av familjen sjukdomsfri tar ett brottargrepp på vederbörande lilla sjuka bror som har trynet ihopskrynklat i en bäbis-vill-inte-ha!-min och hela ansiktet fullt av vitt, flytande sörja. De som vid tillfället passerat och möjligtvis snabbt betraktat spektaklet skulle ha kunnat tro att substansen i fråga var fradga och att min bror således led av rabies istället för något som botas med en liten skvätt penicillin. Hade jag inte varit typ fem år gammal hade jag nog skrattat högt.

Men i nutid har yours truly dragit på sig en smärre urinvägsinfektion (får man ens säga det högt egentligen? äckligt johanna, äckligt!) och får således bekanta mig med begreppet medicinering. Det finns fränare åkommor. Just snyggt att gud hatar mig så mycket att han berövar mig möjligheten att bada på sommaren. Han ska dö.

Jag hajar hela grejen med facebook-grupper. I really do. Det är ju liksom en kul grej, att skapa ett slags forum som kretsar kring något totalt meningslöst - tex att glass och pommes gör susen ihop eller att man INTE vill dejta Linda Rosing - att invita vänner och bekanta till för att sedan sitta i sin datorstol och förnöjt känna samhörighet över att man har så många likasinnade group-homies. För de mer seriösa finns det grupper som representerar bröstcancerfonden eller WWF, alternativt kan man feed a child with just a click! 
Bara att välja och vraka.
Men ibland kan man ju fundera över hur folk resonerar när de bjuder in andra personer till grupper de fattat tycke för. Visst är det roligt att få tips och så, men man kan ju inte annat än sucka när man får en invite till en grupp vars mål är att få ett x antal medlemmar så att någon random varelse man aldrig vare sig känt, hört eller sett förut ska springa naken på stortorget eller färga håret som Brasiliens flagga. Alternativt invites som är totalt ogenomtänkta, hur i hela helvetet kan någon liksom i sin vildaste fantasi tro att jag skulle vilja gå med i gruppen "1993"?!
En person jag väljer jag icke namnge tog här om sistens IQ-priset i den här kategorin då jag av communityns startsida blev varse om att hon nyss gått med i gruppen student 2010. Felet är att vederbörande in real life har sitt examensdatum uppskattat till juni 2013.
Jag tror man har låtit det där samhörighetsbegäret gå lite över styr då.

VERKSAMHET ÅTERUPPTAGEN.

Låt oss starta den nya blogg-eran a la skidåkare med lite handfasta summertime-tips. Dels för mig själv att spara och således dra nytta av nästa sommar och dels för dom som kanske sent omsider vaknar upp sähär i mitten av juli och aningen bakom flötet inser att jaha, det blev en sommar i sverige i år ändå.

- tro inte att du kan skita i att köpa festivalbiljett långt i förväg och istället kirra en i andra hand. Blocket och tradera är endast befolkat av giriga banditer och vandaler vars syfte i livet verkar vara att suga livsglädje (och pengar!) ur andra individer. utan framförhållning - ingen biljett under tretusen spänn (i mitt fall: ingen biljett alls)
- tro inte att du kan spela plump i en timme med ryggen mot solen utan att anta samma färgton som ett stoppljus.
- säg inte "tur att dom är så skygga att dom iallafall inte hoppar över till vårat bord" när ett antal duvor attackerar matresterna lämnade på grannbordet på uteserveringen du valt att besöka. De skyr nämligen inga medel för att inta även dina matrester. Och de räds inte ens en hagelskur av teskedar.
- hur mycket du än vill; spendera inte en heldag i Varberg med solglajjorna på. Resultatet i form av ett bevis på hur lik människan egentligen kan vara tvättbjörnen är inte någon vidare självförtroendeboost.
- en egentligen olidlig joggingtur i tropisk hetta blir aningen mindre olidlig med M.I.A. eller P3's Mammas Nya Kille (tack Karl, tack Karl, tack Karl). Jag skulle faktiskt vilja påstå att lycka i sin renaste form är att lyssna på Hans Melange när han deklarerar att han vill operera ut sin ryggrad och färga sig rosa till en barbapappa 2.0.