the art of a buj

Kalle, Emilie och jag diskuterade igår julklappar. Alla knäppa, konstiga, mysko julklappar man genom åren samlat på sig och gjort upphov till den där situationen "Men GUUUUUUUD vad fin, tack så HIMLA mycket!" man egentligen borde ställa sig och öva på framför spegeln varje år men alltid hoppas att man aldrig ska behöva använda. Det vi först och främst kom fram till är att det oftast är släktingarna årsmodell äldre som skapar de mest odödliga presentupplevelserna.
I år fick jag en kopp och ett fat i design "skräp farmor hittat i sitt skåp med bingovinster  från PRO" med blåbär på. Min lillebror fick ett tvåpack små gröna badrumshanddukar. Kalle fick en liten keramiktavla hans farfar hittat i garaget och Emilie fick tio kilo vitt kopieringspapper.

Men å en sida kanske kopieringspapper också kan vara symboliskt...