självförvållad bacillbomb
"Det måste vara något fel på mig, jag blir verkligen aldrig sjuk".
Så tror jag att jag formulerade mig. Samtalsämnet kom väl upp i samma veva som hypokondriker-Anton för någon vecka sedan beklagade sig över diverse förkylningssymptom han ansåg sig uppvisa (även samtidigt som man kunde börja urskilja allt fler facebook-statusar innehållande the s-word samt ord som "snor" och "halsont"), och jag var intet ont anande om konsekvenserna av ett sådant uttalande. Jag borde ha insett att Gud inte är god, jag borde ha tyglat mig och lyckligt hållit min fantastiskt friska egenskap för mig själv. Men icke. Istället har inledningen på mitt påsklov spenderats innanför låsta dörrar med pappersnäsdukar, Strepsils och raggsockor. Att jag dessutom gjorde ett desperat försök till att tävla i Sundsvall under påskhelgen gjorde förstås inte saken bättre - nog kunde de flesta förutsäga mina nederlag efter att jag på start stod och svängde lite tafatt med benen i ett desperat försök till uppvärmning på en puls under 190. Nej, jag kom inte så himla långt i slalombanan i det tillståndet. Inte någon av dag, faktiskt.
Skulle jag få tagga måndagens händelser skulle jag tagga hårdmacka och psykologilärobok.
Jag får nästan abstinens av att vara sysslolös. Särskilt runt klockan 3 på eftermiddagen känner jag sjuk ångest, måhända att den tiden på dagen för mig är en undermedveten jag-har-fortfarande-tid-att-uträtta-något-idag-tröskel - passerar jag den är jag finito. Och har jag inte hittat på någonting vettigt innan klockan 5 har jag oftast en uppgiven känsla av att jag lika gärna kan gå och lägga mig. Ungefär så mår jag just nu. Att vara vaken och planlöst ströva runt i huset gör bara att jag ytterligare känner mig som en dålig, ineffektiv människa. For that matter slås jag - i egenskap av frisk för det mesta - häpen av hur hemsk man ser ut när man är sjuk. Jag är alltid frisk, jag är aldrig sjukful, alltså får jag nästan en chock när jag går förbi en spegel och märker att jag just nu är alla oattraktiva adjektiv fastklistrade på en enda kropp - trots faktumet att det är mitt på dagen och att jag inte ens är bakis.
Så på grund av mitt korkade uttalande får jag nu genomlida värsta sortens vårförkylning. Det borde startas ett forum för sådana som oss, eller iallafall en facebook-grupp.
"Vi som trodde att sol innebar tunn jacka redan i början av april".
"Det är bara tufft att vara hes".
"Enchinagard i téet är faktiskt inte SÅ äckligt".
Så tror jag att jag formulerade mig. Samtalsämnet kom väl upp i samma veva som hypokondriker-Anton för någon vecka sedan beklagade sig över diverse förkylningssymptom han ansåg sig uppvisa (även samtidigt som man kunde börja urskilja allt fler facebook-statusar innehållande the s-word samt ord som "snor" och "halsont"), och jag var intet ont anande om konsekvenserna av ett sådant uttalande. Jag borde ha insett att Gud inte är god, jag borde ha tyglat mig och lyckligt hållit min fantastiskt friska egenskap för mig själv. Men icke. Istället har inledningen på mitt påsklov spenderats innanför låsta dörrar med pappersnäsdukar, Strepsils och raggsockor. Att jag dessutom gjorde ett desperat försök till att tävla i Sundsvall under påskhelgen gjorde förstås inte saken bättre - nog kunde de flesta förutsäga mina nederlag efter att jag på start stod och svängde lite tafatt med benen i ett desperat försök till uppvärmning på en puls under 190. Nej, jag kom inte så himla långt i slalombanan i det tillståndet. Inte någon av dag, faktiskt.
Skulle jag få tagga måndagens händelser skulle jag tagga hårdmacka och psykologilärobok.
Jag får nästan abstinens av att vara sysslolös. Särskilt runt klockan 3 på eftermiddagen känner jag sjuk ångest, måhända att den tiden på dagen för mig är en undermedveten jag-har-fortfarande-tid-att-uträtta-något-idag-tröskel - passerar jag den är jag finito. Och har jag inte hittat på någonting vettigt innan klockan 5 har jag oftast en uppgiven känsla av att jag lika gärna kan gå och lägga mig. Ungefär så mår jag just nu. Att vara vaken och planlöst ströva runt i huset gör bara att jag ytterligare känner mig som en dålig, ineffektiv människa. For that matter slås jag - i egenskap av frisk för det mesta - häpen av hur hemsk man ser ut när man är sjuk. Jag är alltid frisk, jag är aldrig sjukful, alltså får jag nästan en chock när jag går förbi en spegel och märker att jag just nu är alla oattraktiva adjektiv fastklistrade på en enda kropp - trots faktumet att det är mitt på dagen och att jag inte ens är bakis.
Så på grund av mitt korkade uttalande får jag nu genomlida värsta sortens vårförkylning. Det borde startas ett forum för sådana som oss, eller iallafall en facebook-grupp.
"Vi som trodde att sol innebar tunn jacka redan i början av april".
"Det är bara tufft att vara hes".
"Enchinagard i téet är faktiskt inte SÅ äckligt".
Kommentarer
Postat av: Anonym
Fy fan va coolt! "Inte ens bakis". Du festar en hel del va med alla polare?? :P Är btw också sjuk men lider inte dock inte av influensafulhet. alltid finare än far min!!
Postat av: Karlos
Fy fan va coolt! "Inte ens bakis". Du festar en hel del va med alla polare?? :P Är btw också sjuk men lider inte dock inte av influensafulhet. alltid finare än far min!!
Postat av: ujs
Karl, ibland är du bara så galet rolig. Verkligen superkul. Så rolig att jag nästan har lust att vidta åtgärder, åtgärder i stil med att slå ner dig med en stekpanna eller något.
Postat av: MathiasMobergano
Jaa, slå karl med en stekpanna :D
Trackback
