the art of a buj

i-landsproblem: din tillvaro är uppbyggd av tekniska pinaler drivna av ett gäng laddningsbara batterier du sparat sedan gameboy-eran. Dessa batteriers energimängd har nu tagit slut och du hittar inte batteriladdaren (samt envisas med att inte lägga ut 40 spänn på nya engångsbatterier eftersom att den där laddaren minsann ska ligga här någonstans och du är som student i behov av varje öre du kan bevara)

I eftermiddags gick jag till bibblan för att agera effektiv student. Klockan var fyra och jag hade två timmar på mig att bedriva produktivt arbete innan stängning. Med ipod och ett bidrag ifrån kaffeautomaten cafédelen utrustats med kom jag faktiskt vid mitt ensamma bord in i ett fascinerande flow, men ungefär runt klockan fem börjar plötsligt diverse människor hopas i anslutning till ett konferensrum med öppen dörr approximativt tio meter ifrån min positionering. Efter några minuters någorlunda höggljudd - men för min del överkomlig - dialog avbryter plötsligt en öronbedövande gäll ton Salems "astronaut" som för tillfället kompade mina studier. En stereo inne i konferensrummet slås på och spelar en välbekant melodi varpå fem-sex tioåriga barn radar upp sig ungefär en meter innanför den uppställda dörren. Allihop för sedan samtidigt ett varsitt medhavt blåsinstrument till munnen och börjar spela "små grodorna".
Förtydligande: ett gäng amatörmusiker med resårjeans ifrån Torsbys kulturskola hookar alltså på samhällets bibliotek för att bedriva klarinetträning klockan fem en onsdagseftermiddag. På bokhyllan till vänster om mig sitter en lapp. Citerar: Tänk på att ha mobilsignalen avstängd och att inte prata så högt att du stör andra!
Så mycket för att försöka lära sig lite om limbiska systemet i lugn och ro.

Jag sett det. South Park-avsnittet där de skämtar med Kanye West. Albert höjde det till skyarna under lovet - citerade ständigt "do you like fishsticks?" - och i min ovetskap om innehållet förstod jag inte dess storhet vid den tidpunkten. Det gör jag nu. Albert hade rätt.Jag har blivit hel.

  
Brygg kaffe och blanda i typ två skedar oboy per kopp. Awesome.

Har börjat att seriöst reflektera över hästpolo-sammankomsten stockholmsfröknarna ska ha där i maj. Dels över dess rolighet, förstås, men eftersom att hela skivan är ganska centrerad kring ett outfit-tema surrar även det dilemmat runt i mig. Särskilt med tanke på att den där klänningen jag storfyndade på Beyond Retro, och som jag då det begav sig tyckte var så galet Julia Roberts, efter vidare beskådning och provning mer känns som... barnen i bullerbyn. Eller typ hemhjälp.
I min enorma tristess kanske jag rentav ska ila till flygplatsen och gömma mig i stockholm över en dag i jakt på outfit. Alternativt kan jag börja tänka i samma banor som en viss Karl, som spånar på att gå dit som häst eller hästbajs. En fluga till bajset behövs ju egentligen för att göra det hela lite mer verklighetstroget. Jag skulle nog vara en exemplarisk fluga.

Besvikelse. Självklander. Jag har missat Filip & Fredrik två veckor i rad - trots att jag innan programstarten taggat som fan under en alldeles för lång period. Är det något/några jag verkligen är ett stort fan av så är det Filip & Fredrik, är det några jag verkligen skulle slicka asfalt för att få en dejt med skulle det vara Filip & Fredrik. Men. Jag antar att jag varit tankspridd eller något, kanske i ett tillstånd av extrem stress missat att slå på teven två söndagkvällar i rad (det enda jobbiga med den teorin är att jag faktiskt inte är stressad för fem öre för tillfället, snarare lider jag av extrem tristess och överskott av tid. det är ett hemskt tillstånd, och framför allt fungerar det inte som bov bakom min dubbelmiss av Söndagspartyn). Dock har någon någonstans viskat i mitt öra att den här nya talkshow-satsningen är överskattad och inte alls lever upp till förväntningarna. Det vägrar jag tro på. Hela min kommande vecka kommer att präglas av en söndagsväntan.

Vaknar. 07:43. Jag noterar att jag for some reasons har svag huvudvärk och reaktionsförmåga som en stenad panda. Ligger och stirrar upp i taket ända tills jag inser att jag nog inte kommer att lyckas somna om. Som alltid vid brist på sysselsättning grabbar jag tag i närmsta mobiltelefon - i detta fall min egen - och läser sms samt ögnar igenom bildmapparna. Bestämmer mig för att göra en mogen uppdatering av min telefonbok genom att strukturerat ge alla kontakter både för- och efternamn. Det skulle se förbannat mycket mer sofistikerat ut. Efter ändringarna inser jag att jag det var den mest icke-johanniga idé jag någonsin fått och ändrar tillbaka alltihop igen. Loggar in på facebook, där absolut ingenting har hänt. Kommer sekunder senare på att vem FAN är online på facebook vid 8 på morgonen? och loggar ut illa kvickt igen.
Och min morgon slutar med att jag häller i mig nästan hela min dyra liter "nypressad" God Morgon-juice (som jag köpte igår endast för smakrabattens skull men glömde att lämna in rabattkupongen till) och Spotify'ar.

Dessutom får jag fan inte ur svennebanan-låten ur skallen. Den är en förbannelse.

"Det måste vara något fel på mig, jag blir verkligen aldrig sjuk".
Så tror jag att jag formulerade mig. Samtalsämnet kom väl upp i samma veva som hypokondriker-Anton för någon vecka sedan beklagade sig över diverse förkylningssymptom han ansåg sig uppvisa (även samtidigt som man kunde börja urskilja allt fler facebook-statusar innehållande the s-word samt ord som "snor" och "halsont"), och jag var intet ont anande om konsekvenserna av ett sådant uttalande. Jag borde ha insett att Gud inte är god, jag borde ha tyglat mig och lyckligt hållit min fantastiskt friska egenskap för mig själv. Men icke. Istället har inledningen på mitt påsklov spenderats innanför låsta dörrar med pappersnäsdukar, Strepsils och raggsockor. Att jag dessutom gjorde ett desperat försök till att tävla i Sundsvall under påskhelgen gjorde förstås inte saken bättre - nog kunde de flesta förutsäga mina nederlag efter att jag på start stod och svängde lite tafatt med benen i ett desperat försök till uppvärmning på en puls under 190. Nej, jag kom inte så himla långt i slalombanan i det tillståndet. Inte någon av dag, faktiskt.

Skulle jag få tagga måndagens händelser skulle jag tagga hårdmacka och psykologilärobok.
Jag får nästan abstinens av att vara sysslolös. Särskilt runt klockan 3 på eftermiddagen känner jag sjuk ångest, måhända att den tiden på dagen för mig är en undermedveten jag-har-fortfarande-tid-att-uträtta-något-idag-tröskel - passerar jag den är jag finito. Och har jag inte hittat på någonting vettigt innan klockan 5 har jag oftast en uppgiven känsla av att jag lika gärna kan gå och lägga mig. Ungefär så mår jag just nu. Att vara vaken och planlöst ströva runt i huset gör bara att jag ytterligare känner mig som en dålig, ineffektiv människa. For that matter slås jag - i egenskap av frisk för det mesta - häpen av hur hemsk man ser ut när man är sjuk. Jag är alltid frisk, jag är aldrig sjukful, alltså får jag nästan en chock när jag går förbi en spegel och märker att jag just nu är alla oattraktiva adjektiv fastklistrade på en enda kropp - trots faktumet att det är mitt på dagen och att jag inte ens är bakis.
Så på grund av mitt korkade uttalande får jag nu genomlida värsta sortens vårförkylning. Det borde startas ett forum för sådana som oss, eller iallafall en facebook-grupp.
"Vi som trodde att sol innebar tunn jacka redan i början av april".
"Det är bara tufft att vara hes".
"Enchinagard i téet är faktiskt inte SÅ äckligt".

Gjort det igen har han, den där Karl.
I tron om att han vill läsa mina sms eller något annat någorlunda vardagligt låter jag honom sitta och knappa på min telefon i några minuter. När jag sedan fått tillbaka den kan han inte låta bli att fnissa hysteriskt. Det krävs därefter inte många knapptryck från min sida för att lista ut att han redigerat alla kontakter i min telefonbok så att mina prydligt sorterade namn bytt skepnad till diverse opassande nicknames såsom "Albert Anal", "BögBjörk" och "Camilla Cameltoe".
"5 av 5, smart och skön" eller hur var det, kalleballe?