the art of a buj

(skrivet lördag)

Jag ska berätta en historia för er.
För ett år sedan, ungefär vid samma tidpunkt som nu, var jag ett litet blåbär på Torsby Skidgymnasium och vi skulle åka iväg på premiärlägret för säsongen. Bergstedtarna (pojkvän med far) hade tidigare unde sommaren varit iväg till en glaciär vid namn Folgefonna som var beläget i allra västligaste Norge bland fjordar och ulliga får. De hade haft sol alla dagar, fantastisk snö och helt underbara förhållanden - så tränarna bestämde sig för att dit skulle vi minsann även åka med gymnasiet!
En lång bussresa blev det. 9 timmar; en båtfärd och många kisspauser. Men vi hade hela tiden bilden på näthinnan av en kritvit backe med klarblå himmel, vi visste att våra tre skiddagar skulle bli värda värda värda. Så vi höll ut.

En torsdagkväll anlände vi. En söndagkväll stack vi igen.
Dessa tre dygn blev de blötaste i hela mitt liv.
Till att börja med ösregnade det h-e-l-a dagarna. Vissa hade erfarenheten att ta med sig regnkläder och en massa par extra vantar, men de flesta hade packat för schtek och blev alltså helt dyngsura inifrån och ut, uppifrån och ner. Vi kunde vrida ur underställ, skidstrumpor och fartdräkter. Vi kunde bokstavligen hälla ut deciliter med vatten ur pjäxorna.

Dessutom var det non stop dimma, vilket betydde att´vi ända fram till söndagéns lunchtid inte ens bildat oss en uppfattning om hur glaciären såg ut. Liftspåret var fullt av forsande små bäckar som skvätte upp vatten på smalbenen, råkade du under ett åk göra en liten miss och sätta dig på rumpan så var du körd. Blöt ända in på bara skinnet på två sek.

Den timme vi hade lunchpaus var våran räddning under dagen. Att komma inomhus, slita av sig kläderna och känna varm luft fick oss att mitt i det grå påminnas om att världen faktiskt inte helt och hållet var grå, blöt, rå, kall och klibbig som en gammal slemmig torsk.
Dock var känslan när man var tvungen att kränga på sig den dyngsura fartdräkten och ge sig ut igen värst av alla.

Små ettor som vi var blev vi dessutom beordrade att ge oss upp på busstaken morgon och eftermiddag, vilket bidrog till att man nästan var genomblöt innan man ens satt sig i bussen upp till backen. Kalla händer, kalla spännband och blöta skidfodral upp och ner och upp och ner.

Då vi om eftermiddagarna anlände hem till stugan hade vi dessutom inget torkskåp, kläder och strumpor och väskor fick hängas upp på stolar runt en liten sketen braskamin som stod mitt i allrummet. Efter någon timme var vår lilla gemytliga stuga ett fuktigt inferno och luften var tung att andas, endast om man flydde till sängs och tryckte ner ansiktet i kudden kunde man få uppleva ett uns av torr luft.
Man undrade varför man levde och varför i hela friden man inte börjat spela pingis istället.

När jag nu tänker tillbaka på detta ser jag kanske det lilla fostrande i det. Dessutom kan vi som var med, hur jävligt och pissigt och hopplöst vädret än är nu för tiden, alltid se tillbaka och säga att "tja, vi överlevde ju iallafall Folgefonna".
Dessutom kan vi ta ytterligare en manlighets-poäng mot längdåkarna.

   
   
  
(want some more? check out fejan!)

Torsdag var sol.
Fredag var regn.
Lördag blåser vi i princip of our feet.
Ingen skidåkning, utan istället en lång och utdragen stugsittning med skallrande rutor och virvlande löv utanför fönstret. Det är nästan ett under att kossorna inte lyfter från marken och susar iväg längs dalen.
Jag och Fia har intagit storstugan och roar oss med att äta upp Malins pistagenötter.