the art of a buj

Det är måndagseftermiddag.

Jag står och lagar mat då Mattias Moberg i egen hög person kommer inkravlandes i köket. Kravlandes. Släpandes sig själv fram på golvet med hjälp av endast sina armar. Stånk, stön och ka-dish låter det om honom när han smackar handflatorna i golvet och drar sig framåt.
Från början garvar jag, sedan ställer jag mig bara och iakttar honom.

Stånk, stön säger det när han släpar med sig mina trasmattor och försöker ta sig upp på en stol. Han lyckas få upp överkroppen på sitsen, men välter sedan av och landar med en duns under bordet.

Jag fortsätter att koka spaghetti medan han sätter sig upp igen, säger stånk och stön och lyckas för andra gången ta sig upp på stolen, denna gång med bravur.
Han sätter sig upprätt på den och säger "Kan jag få ett glas vatten?"

Jag ger honom ett glas vatten. Jag frågar honom också hur det känns att vara invalid eller krympling.
Han säger att det känns ganska bra.

Sedan tittar han ut genom fönstret och ser småungarna som alltid kutar runt på gården (och vanligtvis väsnas en hel del). Han spärrar då upp ögonen, frustar till och kläcker ur sig "Förbannade ungjävlar!" varpå han än en gång tippar sig själv av stolen, landar mycket hårt på golvet och sedan ger sig iväg med siktet inställt på balkongen i rummet brevid.

Jag ser hans fötter försvinna ut genom dörren, och hör efter någon minuts hasande ljudet av skallrande rutor. Kikar in i rummet och ser honom liggandes på rygg med huvudet mot dörren och armen sträckt rakt upp, hans fingrar är ungefär två millimeter från handtaget på balkongdörren. Han kravlar sig ut på balkongen samtidigt som jag återgår till min pastakastrull. Hör hur han svär och säger "Fan, dom är ju borta!".

På vägen tillbaka till köket lyckas han dra med sig min fåtölj (vägen under sitsen kanske såg ut som den snabbaste?), som inte riktigt vill samarbeta med honom när han kommer till dörröoppningen. Faktiskt så fastnar den där. Eftersom att jag ser honom från spisen garvar jag i fem minuter medan han försöker slita sig loss.

Jag lägger upp min meny på tallriken och slår mig ner vid köksbordet, efter en bra stund lyckas han göra mig sällskap på stolen mittemot (han blir för övrigt väldigt lycklig över att det står en skål med överblivna tacochips på bordet).
J : Ey Moberg! Vi sätter oss i soffan istället, ta med dig skålen!
M : *bläng*

Jag tar min tallrik. Han tar skålen. På 7 sek är jag på plats i soffan, efter 2 minuter är han det. Han har då ställt chipsskålen på soffbordet. Han slappnar av, säger puh! och är allmänt lycklig att han äntligen, efter allt stånk och stön, får sitta ner och andas utan att behöva gnugga sig fram på golvet.

Han sträcker sig efter skålen på bordet.
Den står för långt bort.
Han tappar balansen, ramlar av soffan och slår pannan i bordskanten.
Sedan garvar vi i tio minuter.



Den historien hade inget syfte
Ingen poäng
Ingen sensmoral
Ingen sak att komma till
Men det var 40 minuters garv en måndagseftermiddag
Duger åt mig!