the art of a buj

Vissa småsaker har alltid givit mig dåligt samvete, och kommer troligtvis för alltid ge mig dåligt samvete.

Städtanter är ett bra exempel.

Har ni tänkt på att städtanter nästan alltid upplevs som osynliga? Krulliga, förklädesklädda små varelser som strövar ljudlöst omkring med sina städvagnar i korridorerna. Som spöken, nästan. Lite äldre kvinnor som vi inbillar oss blivit sparkade ifrån tidigare akademikerjobb och fått ta till diskhandskarna för att tjäna ihop lite stålar. Som små hustomtar (med betoning på små - har ni någonsin sett en lång städtant?) knatar de omkring - tapp tapp tapp på små fötter - och sopar - visch visch visch med sina små redskap - upp all skit som vi alla vet med oss att vi sprider omkring oss och kastar på golven.

Tänk efter: hur många gånger har ni sagt Hej till en städtant? Har en städtant någonsin fått någon cred för sitt arbete?

Hur många gånger har ni däremot blivit lite smått störda - ja, rent av irriterade - då ni behövt gå förbi en städtant? För övrigt dessutom sett ner på denne och hunnit tänka snabbt att fy, sådan skall jag aldrig bli?

Dåligt samvete var det, ja.

Ta till exempel de gånger du i skolan promenerar i korridoren en viss tid på dagen, och bakom en krök förvandlas plötsligt det halvsmutsiga, bleka stengolvet och blir... blankt. Halt. Mörkt. Har det nyligen börjat torka han man till och med se spåren efter moppen som nyligen i svepande drag dansat över golvet. Om man här lyfter blicken kan man, några meter bort, se en städvagn, och bakom denna i sin tur se en liten, korthårig varelse som med det dansade städredskapet i hand jobba sig fram längs korridoren och lämna ett blött, mörkt och rent stengolv efter sig.

Din destination ligger på andra sidan denna fläck av renlighet. Och det finns inga omvägar.

Så du måste helt enkelt marschera igenom korridoren, säga "ursäkta" när du ska förbi den lilla tanten - som för övrigt inte säger ett ljud utan bara nästan bokstavligen kastar sig åt sidan för att inte bli omkullsprungen - och sätta ner din smutsiga, kladdiga, fotspårslämnande sneaker brevid hennes mopp och sedan spatsera iväg över golvet och fnysa förnämt som att tanten varit ett hinder för dig, ett stopp i din annars så flytande värld, en skamfläck på din vita blus.

"Fan, varför i helvete ska de alltid städa mitt på dagen?!" svär alla i sällskapet.

Jag vill bara vända mig om och ge den stackars lilla städtanten en kram.