the art of a buj

Klockan är fem
och jag hatar min engelskalärare.

Och jag är ledsen för det. Kanske mest för att jag inte direkt har någonting emot dig personligen, engelskalärare. Du är sådär lärar-trevlig, sådär lärar-uppmuntrande och sådär lärar-peppad på att hugga tag i spritpennan och ge dig på den fina, nytvättade whiteboarden.
Och jag är ledsen att jag inte gillar dina lektioner.
Och jag är ledsen att jag drar en lång suck åt allt du säger och är sådär lagom engagerad när jag svarar "easier, easiest" när du säger "easy".
 
Men det är just för att jag måste sitta och rapa upp easier, easiest när du säger easy. Att vi måste ha en halvtimmes genomgång på tavlan om att knife i plural blir knives.
Just för att klockan är fem
för att det är kvällslektion
för att jag är hungrig
för att jag har tusen saker att göra
för att jag är trött som ett as
och för att allt jag vill göra är att gå hem.

Det är därför, kära engelsklärare, jag hatar dig.
No hard feelings, inget personligt, bara rent och skärt hat.
Förlåt.