the art of a buj

Anna och jag har haft en fluga på vårat rum i ungefär tre dagar nu. En kaxig jävel är det, han har mage att sätta sig på dataskärmen, på näsan och i öronen på folk. Vi har snudd på funderat på att anställa en torped så att vi blir kvitt fanskapet, han måste ju ha någonting lurt i kikaren.
Är han skickad av någon hemlig organisation? Är han en liten robotfluga skickad avpolisen för att övervaka oss efter "skandalen" med skidskyttarna?

Eller ännu värre: är det Malung som skickat en spion på oss för att sno våra strategier?

Hur länge kan en fluga leva?

Tänk er den här känslan då:

Att kliva upp 06:25, rusa direkt ner till en frukost som börjar 06:30. Exakt en timme senare skall alla 70 barn ha packat in sig i bussen för 45 minuters resa upp till skidanläggningen. Väl på plats tränger vi alla in oss - med skidor och stavar i näven och en blytung ryggsäck över axeln - i ett hav av människor som alla har samma passionerade begär: att komma först till toppen. Man armbågar sig på 15-20 minuter igenom den första kön tar sig upp med gondollift nummer ett, för att sedan göra om hela proceduren en gång till för att ta sig upp med gondollift nummer två (där man dessutom i princip får sitta i en knät på en groteskt ful kroat, en korvdoftande tysk eller en svensk som är lika irrig som man själv känner sig). När vi tagit lifttur nummer två har vi kommit till 2600 meters höjd, där vi nu ska byta om.

Dock kastar alla en snabb blick ut genom dörren för att kolla väderläget.

Dimma, och blött snöfall som blåser nästan horisontellt.

Som att kika ner i ett mjölkglas.

Och tränarna skickar ner oss till bussen samma väg som vi kom, i svajande små gondoler, i knät på en eller annan korv. Klockan halv tolv är vi tillbaka på hotellet 11:30 och har då under hela förmiddagen endast kånkat våra grejer några tusen höjdmeter och sedan hem igen.

Små barn från Torsby får:

 

4e dagen på österrikisk mark.

1,5 dagars skidåkning.

Det ger oss en skidåkningsprocent på ca 37.

Med andra ord: DET HÄR S U G E R!

Men man kan ju alltid sitta på hotellet hela dagarna. För det låter ju ganska najs, right?

Man kan titta på ett avsnitt Family Guy med Karl. Sedan kan man titta på ett avsnitt till. Sedan kan man ha teori med tränarna. Sedan kan man ju också sticka ut och springa i ösregnet. Man kan slipa kanterna på skidorna i två timmar, sedan titta på ännu mer Family Guy. Sedan kan man knöla in sig 70 pers på en lunchrestaurang och inbilla sig att alla ska få krubb inom de närmsta två timmarna. Sedan kan man gå och glo i sportshopar och konstatera att alla Österrikare måste klä sig fruktansvärt fult. Sedan kan man titta på ytterligare lite Family Guy och hata stockholmarna som hällt tvål i bubbelpoolen så att den blivit avstängd.

Till slut vill man bara spy på hela detta gödselluktande land. Nästan också på Family Guy.

4) Reflektion om mobbning

Även om mobbningsfrågan framför allt handlar om och riktar sig till barn och ungdomar ska jag börja denna uppgift med att ta upp frågan om en annan variant av mobbning.

Vuxenmobbning. Vad i hela friden? Det är ju absurt!

Vuxna människor. Vuxna människor med skägg och gråa hår, som betalar skatt och som vi låter styra vårt land. Vuxna människor som vi låter ta hand om våra pengar och som vi låter uppfostra barn, som ska uppfostra barn.

Jo men visst, de mobbar de med.

En stark individ går på en svag individ. En människa med låg självkänsla trakasserar en annan människa för att det är vad de i stundens ingivelse känner för att göra, för att denna människa kanske har en självaktning eller en biologisk liten blyghet som gör att den kanske inte gör så mycket väsen av sig.
En person trycker ner en annan person för att växa själv.

Precis som typ... djur. Som djur som känner sig hotade, som djur som har ett revir som måste beskyddas eller vars instinkt enligt evolutionsteorin säger att "den starkaste överlever" - och varför då gå på en individ som är starkare än en själv? De låter ju logiskt att då attackera en svagare individ för att överleva själv.

Eller ja, det kanske iallafall låter logiskt om man är ett lågintellektuellt rovdjur som bor i djungeln.

Barn som mobbar har kanske i snitt levt en fjärdedel så lång tid som sina föräldrar, därmed har de kanske en tiondel av de livserfarenheter föräldrarna har - även ungefär lika stor andel utvecklade sinnen för till exempel empati, medkänsla och konsekvenser.

Tittar man på denna statistik så är det ju faktiskt relativt förståeligt att barn mobbar. Upp till en viss ålder har de helt enkelt inte kompetensen att fatta vad de håller på med, för de har helt enkelt inte hunnit lära sig det under sin korta livstid.

Men vuxna människor som haft åtskilliga år att lära sig moraler och medkänsla, som kanske tagit körkort och satt nytt liv till världen.
De har inte ens en ynklig fis-i-rymden-liten ursäkt för sina gärningar.

Det är ju faktiskt meningen att vi ska lita på dessa vuxna människor.
Det är meningen att vi barn skall kunna gå till vuxna i vår omgivning (lärare, föräldrar) i förtroende och förlita oss på dem, ha dem som förebilder, se upp till dem. I sin tur ska de ju faktiskt ta ansvar för oss barn och ungdomar. De ska trycka in i våra skallar vad som är rätt och fel, få oss att begripa varför man inte skall lägga handen på spisplattan, de ska hälla tomatsås i våra godispåsar när vi gör någonting dumt.

Hur ska de kunna lära oss om moraler då de inte har några själva?

När jag hör om vuxenmobbning spelar det ingen roll att den globala uppvärmningen växer eller att en ny istid är på väg. Samhället har ändå sjunkit till botten, vi är tillbaka på ett primitivt Neandertalt stadium. Vi kan lika gärna klä oss i djurskinn och ta på oss huggtänder av plast och kuta runt på alla fyra i skogen.

Vi är ju redan, moraliskt sett, på ett stadium där den starkaste överlever - livet går ut på att vara bättre än alla andra.

Själv har jag faktiskt aldrig upplevt mobbning på nära håll.
Jag har aldrig varit mobbad, ingen av mina vänner har blivit mobbad, ingen i min familj har blivit mobbad, ingen jag vet namnet på har blivit mobbad.
Jag har aldrig bevittnad den där klassiska ringen av människor som leker ping-pong med en liten stackare, som snor någons glasögon och bollar runt med dem tills de krasas sönder på marken.

Även om mobbing med inslag av våld fortfarande finns tror jag att mobbningsformerna mer och mer övergår till någonting psykiskt, någonting mer "osynligt" och abstrakt. Något som sker i det tysta.
En grupp eller en person kanske inte bokstavligen har hackycklingar som de kastar suddgummin på eller utsätter för våld på rasterna, utan det handlar mer om att en person blir utfryst och ignorerad. Man kanske får en konstig blick eller inte får något svar när man talar till någon, folk himlar bara med ögonen och idiotförklarar en.
Man blir allmänt inte inbjuden, får inte vara med.

Jag tror att det är därför mobbning är lite svårare att upptäcka än vad man kan tro. Om den är mer abstrakt och handlar om mental mobbing blir det, om mobbningen ställs inför rätta framför en förälder eller en kurator, en fråga om ord mot ord. Mobbarens ord mot mobboffrets. Ser man inga blåmärken eller liknande finns det liksom inget bevis. Eftersom att mobbaren i regel också har mycket högre "status" är det svårt för mobboffret att få personer på sin sida, att få folk att ställa upp för en som vittnen och bevis att mobbningen över huvudtaget existerar.

I de flesta fall av mobbning är det tysta, blyga människor som inte gör så mycket väsen av sig som utsätts. Å en sida kan man faktiskt uppleva det som lite konstigt; om personen i fråga inte påverkar omgivningen särskilt mycket kan vederbörande ju inte heller ha gjort någonting fel? Gjort någonting som gör att andra ser sig ha rätten att vara elaka, som ger andra en anledning att klanka ner på denne individ. Inte medvetet hävt ur sig någonting konstigt eller sagt någonting rent ut sagt elakt eller olämpligt. Egentligen borde det vara en hetsig, skrikig, ouppfostrad och kaxig individ som faller offer för mobbning, det är ju självskrivet att en sådan person sprider mer osämja och upprörda känslor omkring sig.

Borde inte en sådan person i fler fall bli utsatt för en avståndstagande omgivning?

Varför är det inte så?

All mobbning är ju grundad på ett samhälles och en grupps värderingar.
Vad är inne och vad är ute modemässigt, utseendemässigt och socialt? Hur bör man prata? Vad bör man ha för hobbies och normer?

Vissa människor innehar en personlighet som accepterar till exempel udda individer eller individer som av de flesta inte upplevs som "en i mängden" vid första anblicken. Dessa människor klankar inte ner på udda individer eller så, de kanske helt enkelt inte bryr sig om dem, de ser dem som en vanlig del av samhället. De kanske rent av beundrar dem. Andra människor ser denna "udda" individ, analyserar sitt eget första intryck av denne, skapar sig en förutfattad mening om den och placerar den sedan i ett fack/ en kategori där vederbörande möglar fast och kommer att sitta i för alltid.
Vips kan man hata en person som man aldrig pratat med.
En människas inställning till en annan kan bero helt på vad de hört av andra människor om personen i fråga eller vad man förväntar sig av den. Vissa människor väljer vilka de vill te sig till och umgås med, och framför allt tror de sig också ha det sjätte sinnet att kunna känna en person utan och innan efter första intrycket.

Människor idag är helt enkelt egoistiska.

Människor blir allt kallare och okänsligare.

Man får så ofta höra uttrycket "Ta för dig!" när det gäller till exempel arbetsliv eller i nya grupper, när det gäller huggsexor om de nyaste plaggen i klädbutiken, när det gäller att få en sittplats i bussen. När det gäller idrott och när det gäller att marknadsföra sig själv. "Ta för dig! Syns! Märks! Finns! Få dem att komma ihåg dig!"

Till vilket pris som helst?

Vårat i-landssamhälle har skapat sig en illusion om att man hela tiden måste synas och höras för att finnas över huvudtaget. Man måste vara på toppen, man måste hela tiden hävda sig.

Och den illusionen har till slut blivit så konkret att den inte längre är en illusion.

Den är verklighet.

Så om man nu måste ta för sig i arbetslivet, i självförverkligandet, i klädaffärerna och rent allmänt så fort man vistas i samma rum som andra människor för att över huvudtaget existera - varför skulle inte småbarn på lågstadiet tänka likadant? Om folk i det vuxna livet tar för sig så mycket att vissa individer hamnar i skymundan, krymper, blir mobbade - är det inte då en självklarhet att det kommer att se likadant ut i skolorna?

Hela vårat samhälle är uppbyggt för att man som person hela tiden skall klättra uppåt, uppåt.

Då är det ju helt självklart att vissa människor kommer att bli använda som stegar.

Trots att barn också är människor - och därmed i sitt biologiska mönster måste ha någon form av intuition om vad som är rätt och fel - är de fortfarande bara barn. Och barn har kanske inte fått den erfarenhet av medkänsla och empati som behövs för att begripa konsekvenserna av sina handlingar, särskilt inte om deras föräldrar inte lärt dem det. Är man den som på dagis snor andras kritor behöver det inte nödvändigtvis vara ett tecken på att man kommer att bli en ond människa, men det kan vara det.
Ett barn kan börja utveckla ett beteende efter det om vuxna runt omkring inte försöker lära ut moraler om att man ska värna om andra människor. Denne lilla krit-tattare kanske i vuxenlivet lyckas ta sig till chefspositionen på ett drömarbete med de medel om krävs, men kommer denne individ att skaffa sig särskilt mycket vänner på vägen om den använder alla som stegar...?

Det är svårt.

Man kan ju alltid ifrågasätta teorin att inlärningsmönster och uppfostran har någonting att göra med om man blir mobbare eller mobboffer. Man kan också ifrågasätta att det är en biologisk sak, att man helt enkelt föds med en speciell mobbing-gen och är dömd till att vara mobbare.

Är det föräldrarnas fel? Är det kompisarnas fel? Är det skolans fel? Är det genetiskt? Är det miljöns fel? Bör alla barn växa upp på en tom gård på landet så att de inte blir påverkade av ett samhälle som eventuellt lär upp dem fel?

Det beror helt på vem man frågar och vilket psykologiskt synsätt man har.

De drabbade (ofta mobboffret och dennes föräldrar) vill ju gärna ha någonting att skylla allt lidande på, och ofta blir det mobbarens föräldrar.
"En person som är elak mot andra måste ju ha blivit uppfostrad fel, eller hur? Föräldrarna kanske slogs eller är missbrukare?! HUSRANNSAKAN!".

Men det är helt enkelt så att människor är olika. Genetisk arv, uppfostran, miljö, kultur och individens perception bildar individens personlighet. En mobbare kanske ytligt kan klättra högt inom till exempel arbetsliv, men ett mobboffer kanske senare i livet blir den med flest vänner - allt på grund av personlighetens egenskaper.

Det enda kruxet är ju att ett mobboffer kan få skador för livet, psykiskt som fysiskt, av mobbning under uppväxten.

Och allt för att någon annan skall få klättra sky high.

Man kan ju alltid hoppas att det finns någon form av karma...

Hej hej hej alla som är gay

Idag blåste det in i nacken på mig.
Idag var det lössnö.
Idag sög jag.

Idag pluggade jag psykologi i två timmar.
Idag har jag ätit ett halvt Ballerinapaket.
(klassas Ballerina som kex eller kakor?)

Idag har jag suttit på facebook i en halvtimme och lyckats klämma ur mig 100% slintslående fotokommentarer.
Idag när vi kom hem från backen satt det femton flugor på insidan av vårat sovrumsfönster.

Nu börjar nedräkningen.
Torsdag - hemfärd.

Vi gjorde även en väldigt roande rumsindelning till Österrikelägret på höstlovet.
För er som fattar:
Marcus Johansson & Moa Jansson
Bissan Miedel & Emil Jansson
Kim E-Ä & Maggan Ryberg
Amanda Hjelm & Anton Henriksson
Oskar Bergstedt & Christoffer Wisén

TränarN sa att han skulle mejla hem det och låta tränarna hemma sätta upp det på anslagstavlan på Skid, men jag tror faktiskt att han bangade trots faktumet att det var han själv som drog igång hela para-ihop-alla-så-att-det-blir-jättefnissigt/jätteupproriskt-idén (en inte alltför vanlig företéelse)

Överraskning nummer ett : jag vaknar av att solen utanför fönstret skiner mig rätt i ögonen. Egentligen är ju detta ett enormt i-landsproblem som jag enligt lagboken ska bli aspissed över, rent utav förbanna persiennerna för att de inte firat ner sig själva eller kommunen för att de inte satt upp ett stort parasoll över byn så att folk inte blir träffade av direkt solljus före halv 9 på morgonen. Men istället studsade jag upp och var lyckligare och mer morgonpigg än någonsin.

Överraskning nummer två : Malcolm in the Middle, mitt favoritprogram när jag gick i typ femman - och som jag för den delen inte sett sedan jag gick i femman - visas på trean exakt samtidigt som jag slår mig ner i soffan med frullen i knät.

Överraskninng nummer tre : Det finns inte en enda Treo i hela lägenheten. Jag som tyckte jag hade hade överflöd av sådana preparat alldeles nyss.









Det enda som kretsar runt i min skalle just nu är blandning av minnen från gårdagskvällen och något som skulle kunna vara en liten energisk nisse med en hammare.

Dunk Bank, Blodpudding hos Kal
Dunk Bank, Singstar hos Martina
Dunk Bank, Duntofflor hos Evven
Dunk Bank, Dansa Dansa
Dunk Bank, blåmärkiga fötter då alla har klackskor utom jag
Dunk Bank, Björk orkar lyfta mig!
Dunk Bank, Martina är lila
Dunk Bank, Dansa Dansa mer
Dunk Bank, kall promenad hem i regn

 

'

Före klockan 10:00 har jag min heliga stund. Dels är den helig för att ingen annan är vaken, self-quality-time, och dels för att jag alltid blir så lycklig av själva faktumet att jag faktiskt vaknar tidigt och har en hel, lång förmiddag framför mig.
Jag kan promenixa runt i lägenheten i badrock i timmar, äta den långsammaste och största frukost Aspen skådat under detta decennium samt duscha i en halvtimme - johanna i något annat än femminuters duschar är en sällan sedd syn.

För övrigt får jag lång tid på mig att packa for the trip. Leaving 15:00 sharp. Dessutom ska jag och Ida klura ut en billig och god middag till 7 pers som man ska kunna laga i en stuga där vattnet smakar ägg, diskbänken har en yta av 0,5 kvm och ugnen eventuellt väljer att inte samarbeta.

Något förslag, någon? Pan Pizza laget runt, kanske?



(updt en kvart senare)
Joel ringde nyss med statusrapporten från dagens resmål (han är så att säga en liten korre, han har redan varit där i två dagar och checkat läget). Han satt ensam i stugan och tittade på Norsk teve, liften är idag stängd pga för mycket vind. I mina snart-4-års-erfarenheter-av-Juvass-öron låter det inte som något gott tecken. Den som har tid och lust kan ju alltid dansa en soldans i våra namn.

   

Ett, två, tre och vi KICKAR in fredagen!

Family Guy och regn där ute. Jag kommer endast att sätta min fot utanför dörren då vi sticker till Ica för att inhandla kvällens onyttigheter, next to that vrider jag ratten till inställning; e r e m i t.
Och jag har börjat starkt! Sedan klockan 2 i eftermiddags har jag inte gjort ett skit.
Såg endast Mobys Ultimate Chillout på m-teve och fnissade när han skulle uttala Hoppipola.

Mensvärk.
Det är ett sjuhelsikes fenomen det. Lika onödigt som myggor eller hösnuva, lika brutalt som de allra värsta scenerna i filmen 300.
Vi vet ju alla vad killar brukar använda som argument i debatten om huruvida det är jobbigast att vara kille eller tjej. En kille måste ju, när det kommer till kritan, få upp den. Och han ska vara bra på det, vilket ger pestationsångest and so on. Killar ska ju föreställa manliga också, påpekar killar. Killar kan få vara hur mesiga de vill, säger tjejer, för då blir de bara söta; det argumentet funkar inte.
Vad jag komma till är att vad helst killar möjligtvis kan ha på sin sida kan de lägga tubsockorna på ryggen och springa ändå. För tjejer har mens. Tjejer blöder mens. Och mens ger mensvärk och mensvärk ger nästan självmordstankar.

För att ni killar nu ska kunna sätta er in i vår situation ska jag ge er några instruktioner:
1. Mät ut ett område ungefär från naveln: 2 dm nedåt(kanske 3-4 dm om du är tjock/väldigt lång) och de decimeter som krävs för att ta dig tvärs igenom kroppen över till ländryggen. Föreställ dig området mellan punkt ländrygg, punkt navel och punkt 2dm nedanför navel, måla gärna detta område med märkpenna för att inte missa någon liten decimal.
2. Spring till närmaste bygghandel och köp en rejäl hammare.
3. Värm upp armarna, greppa hammaren och börja puckla på hela det område du mätt ut/målat. Var inte rätt att ta i ordentligt på de mjukare delarna eller på kotorna i ryggen.
(4. Vill du förstärka känslan kan du även sticka ett spjut igenom magen)
Och voilá, du har upplevt mensvärk!

Ipren-gubbe; skutta igenom teverutan nu.