the art of a buj

4) Reflektion om mobbning

Även om mobbningsfrågan framför allt handlar om och riktar sig till barn och ungdomar ska jag börja denna uppgift med att ta upp frågan om en annan variant av mobbning.

Vuxenmobbning. Vad i hela friden? Det är ju absurt!

Vuxna människor. Vuxna människor med skägg och gråa hår, som betalar skatt och som vi låter styra vårt land. Vuxna människor som vi låter ta hand om våra pengar och som vi låter uppfostra barn, som ska uppfostra barn.

Jo men visst, de mobbar de med.

En stark individ går på en svag individ. En människa med låg självkänsla trakasserar en annan människa för att det är vad de i stundens ingivelse känner för att göra, för att denna människa kanske har en självaktning eller en biologisk liten blyghet som gör att den kanske inte gör så mycket väsen av sig.
En person trycker ner en annan person för att växa själv.

Precis som typ... djur. Som djur som känner sig hotade, som djur som har ett revir som måste beskyddas eller vars instinkt enligt evolutionsteorin säger att "den starkaste överlever" - och varför då gå på en individ som är starkare än en själv? De låter ju logiskt att då attackera en svagare individ för att överleva själv.

Eller ja, det kanske iallafall låter logiskt om man är ett lågintellektuellt rovdjur som bor i djungeln.

Barn som mobbar har kanske i snitt levt en fjärdedel så lång tid som sina föräldrar, därmed har de kanske en tiondel av de livserfarenheter föräldrarna har - även ungefär lika stor andel utvecklade sinnen för till exempel empati, medkänsla och konsekvenser.

Tittar man på denna statistik så är det ju faktiskt relativt förståeligt att barn mobbar. Upp till en viss ålder har de helt enkelt inte kompetensen att fatta vad de håller på med, för de har helt enkelt inte hunnit lära sig det under sin korta livstid.

Men vuxna människor som haft åtskilliga år att lära sig moraler och medkänsla, som kanske tagit körkort och satt nytt liv till världen.
De har inte ens en ynklig fis-i-rymden-liten ursäkt för sina gärningar.

Det är ju faktiskt meningen att vi ska lita på dessa vuxna människor.
Det är meningen att vi barn skall kunna gå till vuxna i vår omgivning (lärare, föräldrar) i förtroende och förlita oss på dem, ha dem som förebilder, se upp till dem. I sin tur ska de ju faktiskt ta ansvar för oss barn och ungdomar. De ska trycka in i våra skallar vad som är rätt och fel, få oss att begripa varför man inte skall lägga handen på spisplattan, de ska hälla tomatsås i våra godispåsar när vi gör någonting dumt.

Hur ska de kunna lära oss om moraler då de inte har några själva?

När jag hör om vuxenmobbning spelar det ingen roll att den globala uppvärmningen växer eller att en ny istid är på väg. Samhället har ändå sjunkit till botten, vi är tillbaka på ett primitivt Neandertalt stadium. Vi kan lika gärna klä oss i djurskinn och ta på oss huggtänder av plast och kuta runt på alla fyra i skogen.

Vi är ju redan, moraliskt sett, på ett stadium där den starkaste överlever - livet går ut på att vara bättre än alla andra.

Själv har jag faktiskt aldrig upplevt mobbning på nära håll.
Jag har aldrig varit mobbad, ingen av mina vänner har blivit mobbad, ingen i min familj har blivit mobbad, ingen jag vet namnet på har blivit mobbad.
Jag har aldrig bevittnad den där klassiska ringen av människor som leker ping-pong med en liten stackare, som snor någons glasögon och bollar runt med dem tills de krasas sönder på marken.

Även om mobbing med inslag av våld fortfarande finns tror jag att mobbningsformerna mer och mer övergår till någonting psykiskt, någonting mer "osynligt" och abstrakt. Något som sker i det tysta.
En grupp eller en person kanske inte bokstavligen har hackycklingar som de kastar suddgummin på eller utsätter för våld på rasterna, utan det handlar mer om att en person blir utfryst och ignorerad. Man kanske får en konstig blick eller inte får något svar när man talar till någon, folk himlar bara med ögonen och idiotförklarar en.
Man blir allmänt inte inbjuden, får inte vara med.

Jag tror att det är därför mobbning är lite svårare att upptäcka än vad man kan tro. Om den är mer abstrakt och handlar om mental mobbing blir det, om mobbningen ställs inför rätta framför en förälder eller en kurator, en fråga om ord mot ord. Mobbarens ord mot mobboffrets. Ser man inga blåmärken eller liknande finns det liksom inget bevis. Eftersom att mobbaren i regel också har mycket högre "status" är det svårt för mobboffret att få personer på sin sida, att få folk att ställa upp för en som vittnen och bevis att mobbningen över huvudtaget existerar.

I de flesta fall av mobbning är det tysta, blyga människor som inte gör så mycket väsen av sig som utsätts. Å en sida kan man faktiskt uppleva det som lite konstigt; om personen i fråga inte påverkar omgivningen särskilt mycket kan vederbörande ju inte heller ha gjort någonting fel? Gjort någonting som gör att andra ser sig ha rätten att vara elaka, som ger andra en anledning att klanka ner på denne individ. Inte medvetet hävt ur sig någonting konstigt eller sagt någonting rent ut sagt elakt eller olämpligt. Egentligen borde det vara en hetsig, skrikig, ouppfostrad och kaxig individ som faller offer för mobbning, det är ju självskrivet att en sådan person sprider mer osämja och upprörda känslor omkring sig.

Borde inte en sådan person i fler fall bli utsatt för en avståndstagande omgivning?

Varför är det inte så?

All mobbning är ju grundad på ett samhälles och en grupps värderingar.
Vad är inne och vad är ute modemässigt, utseendemässigt och socialt? Hur bör man prata? Vad bör man ha för hobbies och normer?

Vissa människor innehar en personlighet som accepterar till exempel udda individer eller individer som av de flesta inte upplevs som "en i mängden" vid första anblicken. Dessa människor klankar inte ner på udda individer eller så, de kanske helt enkelt inte bryr sig om dem, de ser dem som en vanlig del av samhället. De kanske rent av beundrar dem. Andra människor ser denna "udda" individ, analyserar sitt eget första intryck av denne, skapar sig en förutfattad mening om den och placerar den sedan i ett fack/ en kategori där vederbörande möglar fast och kommer att sitta i för alltid.
Vips kan man hata en person som man aldrig pratat med.
En människas inställning till en annan kan bero helt på vad de hört av andra människor om personen i fråga eller vad man förväntar sig av den. Vissa människor väljer vilka de vill te sig till och umgås med, och framför allt tror de sig också ha det sjätte sinnet att kunna känna en person utan och innan efter första intrycket.

Människor idag är helt enkelt egoistiska.

Människor blir allt kallare och okänsligare.

Man får så ofta höra uttrycket "Ta för dig!" när det gäller till exempel arbetsliv eller i nya grupper, när det gäller huggsexor om de nyaste plaggen i klädbutiken, när det gäller att få en sittplats i bussen. När det gäller idrott och när det gäller att marknadsföra sig själv. "Ta för dig! Syns! Märks! Finns! Få dem att komma ihåg dig!"

Till vilket pris som helst?

Vårat i-landssamhälle har skapat sig en illusion om att man hela tiden måste synas och höras för att finnas över huvudtaget. Man måste vara på toppen, man måste hela tiden hävda sig.

Och den illusionen har till slut blivit så konkret att den inte längre är en illusion.

Den är verklighet.

Så om man nu måste ta för sig i arbetslivet, i självförverkligandet, i klädaffärerna och rent allmänt så fort man vistas i samma rum som andra människor för att över huvudtaget existera - varför skulle inte småbarn på lågstadiet tänka likadant? Om folk i det vuxna livet tar för sig så mycket att vissa individer hamnar i skymundan, krymper, blir mobbade - är det inte då en självklarhet att det kommer att se likadant ut i skolorna?

Hela vårat samhälle är uppbyggt för att man som person hela tiden skall klättra uppåt, uppåt.

Då är det ju helt självklart att vissa människor kommer att bli använda som stegar.

Trots att barn också är människor - och därmed i sitt biologiska mönster måste ha någon form av intuition om vad som är rätt och fel - är de fortfarande bara barn. Och barn har kanske inte fått den erfarenhet av medkänsla och empati som behövs för att begripa konsekvenserna av sina handlingar, särskilt inte om deras föräldrar inte lärt dem det. Är man den som på dagis snor andras kritor behöver det inte nödvändigtvis vara ett tecken på att man kommer att bli en ond människa, men det kan vara det.
Ett barn kan börja utveckla ett beteende efter det om vuxna runt omkring inte försöker lära ut moraler om att man ska värna om andra människor. Denne lilla krit-tattare kanske i vuxenlivet lyckas ta sig till chefspositionen på ett drömarbete med de medel om krävs, men kommer denne individ att skaffa sig särskilt mycket vänner på vägen om den använder alla som stegar...?

Det är svårt.

Man kan ju alltid ifrågasätta teorin att inlärningsmönster och uppfostran har någonting att göra med om man blir mobbare eller mobboffer. Man kan också ifrågasätta att det är en biologisk sak, att man helt enkelt föds med en speciell mobbing-gen och är dömd till att vara mobbare.

Är det föräldrarnas fel? Är det kompisarnas fel? Är det skolans fel? Är det genetiskt? Är det miljöns fel? Bör alla barn växa upp på en tom gård på landet så att de inte blir påverkade av ett samhälle som eventuellt lär upp dem fel?

Det beror helt på vem man frågar och vilket psykologiskt synsätt man har.

De drabbade (ofta mobboffret och dennes föräldrar) vill ju gärna ha någonting att skylla allt lidande på, och ofta blir det mobbarens föräldrar.
"En person som är elak mot andra måste ju ha blivit uppfostrad fel, eller hur? Föräldrarna kanske slogs eller är missbrukare?! HUSRANNSAKAN!".

Men det är helt enkelt så att människor är olika. Genetisk arv, uppfostran, miljö, kultur och individens perception bildar individens personlighet. En mobbare kanske ytligt kan klättra högt inom till exempel arbetsliv, men ett mobboffer kanske senare i livet blir den med flest vänner - allt på grund av personlighetens egenskaper.

Det enda kruxet är ju att ett mobboffer kan få skador för livet, psykiskt som fysiskt, av mobbning under uppväxten.

Och allt för att någon annan skall få klättra sky high.

Man kan ju alltid hoppas att det finns någon form av karma...