the art of a buj

Jag hade faktiskt en riktigt bra dag på G.
Fixade NK-provet, har koll på historiaprov och spanska.
Hade otroligt nog ett par vita och låga strumpor kvar i byrålådan imorse.
Hade en ganska dålig hårdag, men det var ok ändå.
Jag lyckades få upp oskar ur sängen i tid till geografin.
Han var söt i morgonfrisyr.

Att komma hem, ramla ihop i soffan, lyssna på Sigur Ros och titta på min rosa ballong som fladdrar runt i sitt snöre på balkongen. Grå himmel, grå hus, fördragna gardiner i alla fönster, blöt kartong på balkongen, det forsar ur stuprännorna, regnstänk.
Jag är nere.
Typ depp.
Typ slo-mo.
"Det ska regna när man lyssnar på Sigur Ros"
det läste jag i en novell för länge länge sedan.

Jag har åldersnoja. Jag är gammal, men egentligen mindre än andra. Det blir man när man är decemberbarn.
Men jag vill inte vara 17 mer. 17 är skit. Särskilt när man inte ens fyllt 17 utan måste kalla sig 16, det är som att det är två fucking år kvar till 18.
Ändå vill jag vara liten igen. Jag vill ha blå plastbilar och haklapp.
Så att jag har hela jävla livet framför mig och inte behöver fundera ett piss på vad jag vill uträtta.
Bara ha mina brummiga leksaksbilar.
Inte behöva veta vad fasen det ska bli av mig.
Inte behöva undra när man måste börja bli seriös.
Inte behöva tänka på den där luddiga framtiden som kommer, passerar, försvinner bit för bit utan att jag ens höjer på ögonbrynen.
Inte känna mig som en tom, dammig plåtburk utan mönster.
Jag är rädd. Till och med den där Nordea-reklamen får mig nästan att bli gråtfärdig.
Sekunderminutertimmarveckorår kommer och försvinner lika-jävla-dant.
16 snart 17.
Jag vill inte.
Hur fan kom jag hit?
Och vad fan ska jag ta mig till?!

Och jag vill skala av mig alla fräknar.
Och jag vill zippa en dragkedja och kliva ut.
Släppa ut.
Någonting.
Inuti.

Och jag vill vakna upp.
Och kliva ur min säng.
Och allt är en dröm.
Och det regnar inte och Sigur Ros har inget isländskt gråta floder-sound.